Helt ärligt kan jag säga att jag inte har en aning om hur
jag ska betygsätta denna. Det är en film som är så pass unik att jag aldrig
sett något liknande och därmed inte har någon egentlig referensram. Det betyder
inte att den varken är bra eller dålig, bara att jag inte kan sätta den i relation
till något annat. Min resa genomfilmen far, så att säga, fylld av förvirring.
I scen efter scen resonerar Slavoj Zizek med oss om ideologi. Han använder kända filmer som
exempel och placerar sig själv i händelsernas centrum. Vad är det egentligen
för dolda budskap bakom de filmer vi tror oss har förstått sedan länge? Får man
tro filosofen själv så har åtminstone jag inte mycket vetskap om vad jag egentligen
har sett i mina dar, och hur det ska tolkas.
Som betraktelse är det en fullkomligt fantastisk film.
Illusionen av att scenerna vi får se utspelar sig med en filosof mitt i dem är
otrolig. Själva filosofin däremot är svår att bedöma. Jag vet inte riktigt om
jag är på samma våglängd som Slavoj
Zizek eller om jag helt enkelt är trög för mycket av hans resonemang går in
genom ena örat och ut genom det andra. Hur mycket vettigt han än har att säga
blir det för mycket efter ett tag. Själva idén är strålande men den håller inte
hela vägen om man sa ta tristessfaktorn med i beräkningen. Det är udda och
annorlunda, men för märkligt kanske.
Och för att återanknyta till vad jag började med så vet
jag faktiskt inte hur jag ska kunna betygsätta en sådan här film. Jag har inga
som helst referenspunkter (mer än att jag har sett filmerna som scenerna är
hämtade från). Det får helt enkelt bli att jag fegar ut och inser att hur jag
än gör kommer jag inte att kunna sätta ett rättvist betyg. Jag får nöja mig
med att konstatera att det är en fullkomligt fantastisk idé!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar