The Pink Panther Strikes Again – 1976 – Kommisarie Clouseau är tillbaka!

Jag är inte säker på att jag har sett alla ”Rosa Pantern filmerna” och jag är heller inte helt säker på att jag kan arrangera dem alla längs tidslinjen. Helt klart är emellertid att den här både är gjord, och utspelar sig efter den första filmen – The Pink Panther. Det är också tämligen uppenbart att The Return of the Pink Panther är en film som förekommer den här. Det finns nämligen en utveckling av karaktärerna som måste följas.

I den här har Clouseau blivit befordrad och Dreyfus sitter inlåst på dårhuset. Hans förhållande till den superklantige detektiven har helt enkelt blivit för mycket för honom. Hur som helst så rymmer han och förklarar krig mot sin forne kollega. För att göra en lång historia kort lyckas han komma över ett högteknologiskt vapen som han hotar världen med. Om världens alla underrättelsetjänster inte likviderar Clouseau kommer han att använda sig av vapnet. Naturligtvis lyckas inte världens samlade underrättelsetjänster med uppgiften…

Peter Sellers är förstås kungen i filmen. Det är hans slapstickskådespel och Blake Edwards manus som gör filmen till vad den är. Man behöver verkligen inte ha någon av de tidigare filmerna i bagaget men det skadar inte. Som uppföljare har den väl inte jättemycket med de andra att göra mer än den karaktärsutveckling jag nämnde. Jämfört med originalet är det en klart mycket roligare film även om den kanske inte har åldrats med sådan finess man skulle kunna önska.

Det är fortfarande en stenkul film emellanåt men om man har sett den lite för många gånger är det kanske inte lika roligt att se någon ramla i vattnet längre?! Jodå, det är fortfarande lika kul egentligen. Grejen är att om man har sett filmen 10-15 gånger är det ingen överraskning kvar längre. Peter Sellers får tillfälle att spela ut lite av det rika persongalleri hans skådespel kan leverera. Jag gillar också Herbert Lom som Dreyfus, fortfarande har jag problem att ta honom på allvar i andra roller. Det är den här rollen han är för mig.

Har du inte sett den här måste du göra något åt det. Har du redan sett den kan du gott se den igen, den är så pass rolig!

8/10

The Pink Panther – 1963 – mer lätt leende än gapskratt!

På den tiden då köpfilmer på VHS låg i sin vagga i Sverige skaffade jag den här filmen. Tidigare hade jag sett en eller två av dess uppföljare och var naturligtvis mycket intresserad av att se originalet. Lika intresserad som jag var, lika besviken blev jag! Den levde inte alls upp till mina förväntningar och heller inte till de uppföljare jag redan hade sett. Därför var det med viss skepsis jag nu såg om den här filmen, på DVD den här gången. Skulle jag fortfarande tycka att det var en film som behövde element av sina uppföljare eller skulle jag gilla den bättre nu?

Redan i den klassiska tecknade inledningen som filmerna stoltserar med inser jag att den är annorlunda jämfört med det som har blivit förknippat med filmserien. I uppföljarna är det Clouseau som förödmjukas men i den här är det istället den rosa pantern som råkar illa ut. Helt omvänt alltså. Det är heller inte en film som sätter Peter Sellers i huvudrollen. David Niven, som spelar Sir Charles Lytton – The Phantom, ökänd inbrottstjuv som lämnar en handske med ett P på som signatur för sina brott, har en minst lika stor roll.

Humorn är annorlunda, det är visserligen slapstick från Peter Sellers men ändå inte på ett riktigt lika dumt sätt mot vad som senare ska bli. Clouseau är inte lika korkad som han senare kommer att bli och det finns ingen Herbert Lom som blir tokig på honom. Någonstans i balgrunden skulle man väl kunna kalla filmen för en sängkammarfars med sina förvecklingar men den är inte tillräckligt avancerad. Det är helt enkelt inte så roligt, mer lätt leende än gapskratt, möjligt med något småfniss här och där.

Sedd i dagens ljus tycker jag inte att filmen har åldrats särskilt väl. Det är kanske tidetypisk stil men det blir lite för mycket teaterföreställning av det hela. Replikerna levereras styltigt och hela produktionen är lite livlös. Det är en mer underhållande film än vad jag mindes den som, det är helt klart. Men det är trots allt inget jag kommer att se om på väldigt länge. Det är värd att ha i referensramen enbart för uppföljarnas skull och inget annat. Något så ovanligt som ett original som inte klår sina uppföljare!

5/10