Som jag tidigare konstaterat så hyser jag någon form av hatkärlek till Joe D’Amatos filmer. Jag finner dem mycket underhållande även om de oftast är fasansfullt dåliga med ett manus som är irriterande tvådimensionellt – i bästa fall! Det här är inget undantag och den som redan sett en eller två D’Amato-filmer kommer att känna igen sig genast. George Eastman spelar huvudrollen som Mikos Stenopolis, en man vars blod koagulerar så snabbt att han i det närmaste är odödlig. Prästen, som verkar vara den ende som vet hur det egentligen ligger till påstår också att hans inre organ regenereras om han skulle skadas och att han enbart är sårbar i hjärnan! Krystad historia eller hur? Det vi bjuds på är några uppfinningsrika mord som ser ganska bra ut, en bandsåg och en hacka är till exempel två av de redskap som används. Blodet ser aningen för konstgjord ut för min smak och till skillnad från de flesta andra filmer i genren använder D’Amato sig gärna av hjärnsubstans. Det blir lite geggigare och lite kletigare än i den genomsnittliga slashern. Men trots alla fel och brister i filmen (jag skulle vilja undersöka hjärnan på George Eastman som har skrivit filmen) som är så osannolika och orealistiska, finner jag filmen ändå klart underhållande. Det är precis en så film som det är svårt att sätta ett rättvist betyg på, det är enormt dåligt, men ändå underhållande! – 4/10