The Eliminators – 1986 – Det var tufft med en cyborg och en ninja!

Det här var en film jag såg i min ungdom. Jag antar att den nästan precis hade kommit ut då och det var helt klart en häftig film. På 80-talet var det häftigt om det fanns en cyborg och en ninja med och det gör det i den här filmen. Tillsammans med en tuffing och en kvinnlig forskare och vetenskapsman ger de sig efter skurken – som har stulit upptäckter som den kvinnliga vetenskapsmannen har gjort.

Det är en ganska stereotypisk handling om man ser till 80-talet. Det var kanske coolt en gång i tiden och möjligen kan man se någon form av kultstatus i filmen idag men på det hela taget är det en ganska värdelös film. Man får naturligtvis ta med i beräkningen att effekterna var helt ok när filmen gjordes och att de testosteronstinna skämten möjligen var roliga. Idag har filmen helt andra förutsättningar men jag gillar fortfarande Denise Crosby som spelar kvinnan. Hon är inte alls så klen och hjälplös som stereotypen säger. Snarare bekänner hon sig år den andra stereotypen, den som är starkare än hon ser ut och inte är rädd för att ta i även om hon skulle bryta en nagel. Detta utan att framställa henne på något annat sätt än kvinnlig.

Så… ser man filmen idag är det nästan enbart för Denise Crosbys skull, jag gillar henne. Handlingen har inte åldrats väl men samtidigt önskar jag att det gjordes fler sådana här opretentiösa filmer idag. Det är något visst med en film som bara kan gå i bakgrunden utan att man egentligen behöver hänga med i den. På det hela taget dock en besvikelse i vuxen ålder.

3/10

Ninja Academy – 1989 – The Octagon möter Polisskolan

Det här är en film som troligen bara kunde göras på 80-talet. Den är precis lagom tramsig för att vara underhållande. Det är förstås fortfarande en bagatell och inget som borde ha gått till historien. Det gjorde den ju inte heller. Kort sagt kan man säga att det är Polisskolan i repris men med ninjapremisser. Det finns också en blinkning till Chuck Norris filmen The Octagon att hitta. Det är nämligen så att filmen börjar med en tillbakablick där två kämpar – en väster- och österlänning, slåss om sin senseis gunst. Den vite mannen vinner kampen men inte mästarens gunst. Det är visserligen tvärtom i The Octagon men principen är den samma. Ovänskapen och rivaliteten står sig under de kommande åren.

Men glöm nu allt allvar(?) som the Octagon står för, det här är otvivelaktigt en komedi. Det är kanske inte uppenbart i den inledande tillbakablicken men snart står det klart att detta är fallet. En efter en lockas udda personligheter att delta i ninjaakademin. Till och med dessa kan sägas vara inspirerade av Polisskolan. Istället för en komisk kille (Michael Winslow) som gör ljud ifrån sig i alla möjliga och omöjliga situationer har vi här en pantomimkomiker. Vi har också en hemlig agent, en stridis och en mes förstås. Kort sagt, samma typ av personlighetsgalleri som i Polisskolan…

Filmen är klart underhållande, även om den inte borde vara det. Den är underhållande på ett dumt sätt kan man säga. Dumma komedier är ibland riktigt skojiga även om det talar emot allt förstånd att hävda det. Karaktärerna är förstås precis så träiga som man kan förvänta sig men det spelar ingen roll. Det är kul i alla fall.

Man ska dock vara på det klara med att det inte handlar om någon ninjafilm i vanlig bemärkelse. Det finns lite klassiska dräkter med och några enstaka scener, annars är det mest ”eleverna” som ska ta sig genom en hinderbana, härdas och känna tillhörighet. Och hör och häpna, när filmen är slut har samtliga utvecklas och klarar att samarbeta mot filmens stora skurk. Ingen överraskning där alltså…

6/10

The Ninja Misson – 1984 – Mats Helge Olssons mest (ö)kända film!

Det här är inte första gången jag ser Mats Helge Olssons mest (ö)kända film. Men det var några år sedan sist och så värst mycket minnen hade jag inte. De minnen jag har är dock inte särskilt positiva. Men vem är jag att lita på minnen från förr? Det är klart att jag fräschar upp minnet innan jag skrivet något. Att skriva direkt ur minnet, så gamla minnen dessutom, är ingenting att hålla på med.

Faktum är att det var en positiv överraskning att se om filmen. Det är mediokra skådespelare som bäst och det saknas tillräckligt tempo i filmen för att göra den riktigt intressant, men grundidén är faktiskt inte så dum. Inget unikt kanske men ändå något som tilltalar, trots att jag inte är särskilt förtjust i politiska thrillers. För det är egentligen en politisk thriller det är. En professor, som hittat något odefinierat i sina studier, något så viktigt att det kan äventyra världsfreden om det hamnar i fel händer, skall fritas från Ryssland. Han ska helt enkelt hoppa av. Det blir inte lika enkelt som man har tänkt och ryssarna lurar honom att tro att han numera befinner sig på säkert territorium i Sverige. Det är lite biljakter och lite skjutande här och där, helt enkelt lite action.

Detta håller på ungefär en timme innan det kan bli tal om något egentligt ”Ninja Mission”. För inte kan man låta professorn, som alltså har blivit lurad av ryssarna, sitta kvar och avslöja sina hemligheter för fienden. Man skickar helt enkelt in sina bästa killar – ninjorna! Det är inte mycket ”ninja” i filmen alls men framåt slutet blir det som sagt lite. Hur det går är tämligen självklart när man ser filmen men jag väljer ändå att inte avslöja för mycket.

Antagligen är det inte en film som tilltalar de som inte har actionfilmerna från 80-talet bland preferenserna. Jag tycker att det är rätt kul att se även om en del scener är smärtsamt långdragna och händelsefattiga. Mest ser jag den nog som ett tidsdokument över en tid när man med relativt små medel och en stor portion inspiration kunde producera actionfilmer i Sverige. Det ska vara Mats Helge till det!

4/10

Ninja in the Dragons Den – 1982 – Innovativa slagsmålsscener!

Filmen börjar helt fantastiskt, precis som man kan önska. Inget märkvärdigt egentligen, man får se ett antal Ninjas springa, klättra, gräva etc. Därefter får man smaka på den ensamma ninja medan han överfaller ett följe och avrättar ett par personer i den. Efter det förflyttas både handlingen och tonen på filmen något. Den blir mer komisk än inledningen vilket jag egentligen inte gillade. Dessutom flyttas den till Kina och en annan ynglig tar plats som huvudrollen. Visserligen kan jag inte klaga på de innovativa slagsmålsscenerna som definitivt för tankarna till Jackie Chan. Bland annat får vi se ett fantastiskt slagsmål på styltor. Mycket underhållande!

Men det känns ändå lite märkligt att man måste blanda in humor i en från början seriös ninjafilm. Innan filmen är slut har jag dock förlikat mig med detta. Vi får följa ninjan när han kommer till Kina för att utkräva hämnd för sin fars död. Naturligtvis innebär detta att den kinesiska huvudrollen och ninjans vägar korsas och de utkämpar mer än en fight mot varandra. Några är kanske lite för humoristiska för min smak eftersom jag anser ninjan vara helt humorlös och dessutom lite mystisk, men på det hela taget är det underhållande slagsmålsscener. Är det förresten lite vanhelgande att kalla det för slagsmål?

Men det är inte en komedi hela tiden. Det är främst den kinesiska inblandningen som består av komik. Något som kan vara lite påfrestande. Ninjan är inte i närheten av att vara lika komisk, lyckligtvis!

Historien i sig är inte svår att följa och den är heller inte ovanlig. När slagsmålsscenerna tar en paus inser de båda att de egentligen inte vill varandra något ont och går istället samman för att slåss mot en gemensam fiende. Emellantåt är det faktiskt ganska våldsamt och även om det inte förekommer några blodfontäner a la Shogun Assassin så kapas det i alla fall ett öra och lite annat också.

Filmen var inte riktigt det jag förväntade mig men jag fick ändå en stunds underhållning som jag inte ångrar. Nu är jag på jakt efter fler, mer seriösa, ninjarullar!

6/10

Alien Vs. Ninja – 2010 – Hommage eller inte?

Jag vet inte om alla de här filmerna där olika monster eller karaktärer ska möta varandra började med Alien Vs. Predator. Det dök i alla fall upp en massa olika filmer och en massa rykten också. Det verkade som att fansen tyckte det var roligt att komma på så absurda kombinationer som möjligt och jag får hålla med om att det ligger viss humor i det. Skulle det här röra sig om den alien som kämpade mot Predator och som först dök upp i Ridley Scotts film Alien från 1979 skulle det vara en ganska ojämn fight. Jag gissar dock på att anledningen till att man har gjort om den här snarare beror på upphovsrättsliga problem. Istället verkar det som att man blinkar åt sin mer berömda föregångare i några scener.

Jag hoppas verkligen inte att man har gjort det här på fullt allvar. Det är lite som om Sy-Fy Channel möter The Asylum. Med det menar jag att det är en underhållande film och jag tror att det är meningen att den ska vara så. Tar man det på allvar är det en av de största kalkonerna genom tiderna. Nej, jag är övertygad om att så inte är fallet. Man har till och med glimten i ögat när man sexualiserar den kvinnliga ninjan. Rätt kul scener faktiskt!

Allt är kanske inte medvetet men i det stora hela ser jag ingen annan möjlighet. Actionscenerna, från ninjornas synvinkel är synnerligen underhållande. Jag är inte lika imponerad av det monster som får ta aliens roll i det hela. Som jag sa tidigare känns det som att man blinkar lite åt originalmonstret. Det är svårt att sätta fingret på så här i text eftersom de flesta referenserna sker ganska snabbt. Det har med rörelsemönster att göra men också med hur den beter sig i vissa situationer.

Men oavsett hur mycket hommage det är finns i filmen blir det lite för tramsigt för min smak. Det är underhållande och det är onekligen innovativa ninjascener när de hoppar hit och dit, klättrar i träd etc. Men monstret blir lite för mycket, stereotyperna blir lite för mycket. Visserligen finns det en komisk sidekick, något som vi inte är vana vid i gravallvarliga ninjafilmer. Men hela stämningen blir lite för träig.

Som underhållning i en och en halv timmer funkar filmen hyggligt. Tramset går att åsidosätta för en stund men jag tror inte att det är en film med högt andrahandsvärde. Nu tillhör jag i och för sig inte dem som vanligtvis ser om filmer i alla fall, men den här skulle möjligtvis bara kunna passa som bakfyllefilm. Nykter kommer jag säkerligen aldrig att se om den.

5/10

Recension: Shogun Assassin - 1980 - Kanske den bästa samurajfilmen någonsin!

Shogun Assassin

Regi: Robert Houston/Kenji Misumi

Action

1980

Rikes bäste samuraj, som har avrättat över hundra av shoguns fiender ses plötsligt också som en fiende och ett team sänds ut för att likvidera honom. Den misslyckas, dock resulterar attacken i att hans fru mördas, vilket gör honom än mer hatisk mot sin forna herre. Han bestämmer sig för att trotsa den mäktiga shogun och ger sig ut på vandring som en herrelös samuraj. Med sig har han sin son som trots sin ringa ålder redan har fått välja sin egen väg. Ett liv på flykt undan shoguns ninjor eller den lätta vägen till himlen för att stå vid sin mors sida.

Den här filmen är egentligen ett ihopklipp från en filmserie som totalt innehåller sex delar – Lone Wolf and Cub, där Kenji Misumi stod för regin. Handlingen skiljer sig dock åt en hel del och emellanåt är Shogun Assassin tämligen obegriplig, åtminstone om man jämför med förlagan som har en mer genomtänkt och seriöst menad storyline. Nu är jag inte av den uppfattningen att man behöver jämföra, filmen står stabilt på egna ben även om historien känns väldigt förenklad. En enkel historia behöver förstås heller inte vara någon nackdel då mycket behållningen faktiskt består i stil och inte i innehåll. Själva narrativet presenteras av sonen, ur vilkens ögon vi också får se filmen. Detta ger en oskyldigare framställning och det är kanske också därför filmen fungerar så bra. Man frossar i våld men behåller värdigheten i och med den oskuldsfulla berättaren.

För det är en mycket stilistiskt tilltalande rulle som skulle kunna rubriceras som både våldsballet och svärdsopera om man får vitsa till det lite. Även dramaturgiskt fungerar filmen väl och en av de mest klassiska scenerna, där unge sonen – Daigoro, får välja sin egen väg, symboliserat med ett svärd och en boll är fullständigt briljant! Denna återskapades förresten flera år senare i jet Li filmen Legend of the Red Dragon. Likaså kan denna briljans gälla den kärleksfulla scen där samma Daigoro tar han om sin sårade pappa, hämtar vatten på ett härligt oskuldsfullt sätt och fixar mat genom att byta ut en offergåva på ett altare med en av sina egna ägodelar. Ingen respektlöshet här inte, det är ju ändå en högst ärofylld kultur historien handlar om.

Filmens verkliga epitet är de dock våldsamma sekvenser där blodet skvätter rikligt omkring och inte sällan visualiseras i rena blodsfontäner. Lone Wolfs skarpslipande svärd gör processen kort med sina fiender och det är mycket vackert filmat, möjligen kan man tycka att blodet har en något för ljusröd nyans men det är inget som stör helheten eller realismen. För trots sin överdrivna karaktär förblir våldet stilistiskt och når aldrig fram ens till gränsen mot komik. Det är seriöst, välgjort, underhållande och storslaget.

                                        

Skådespelarmässigt finns det inget att klaga på heller, det enda som möjligen skulle dra ner intrycker är själva dubbningen, att japanska karaktärer under samurajtiden skulle prata engelska känns lite befängt men å andra sidan tror jag inte det finns något annat ljudspår att tillgå, än just det engelska till filmen. Vi får vara nöjda och glada med den klara och tydliga bilden Njutafilms ger oss istället.

En kul grej för dem som är bekanta med John Carpenters BigTrouble in Little China är förresten att de tre korghattbeklädda typerna även återfinns här, flera år innan Carpenter beslutade sig för att inkludera dem i sin historia, en ganska tydlig referens kan man tycka. Här kallas de för dödens mästare, är betydligt mer seriöst framställda än i Carpenters actionkomedi och är specialiserade på var sitt unikt vapen. En slåss med en klubba, en men en klo, och den tredje med sina bepansrade knytnävar. Att slutstriden står mellan dessa tre ”övermänniskor” och Lone Wolf är ingen större överraskning. Vem går segrande ur striden tror ni?

Slutligen kan jag bara säga… Den här filmen är bara så jävla bra!

Recension: Ninja Assassin

Min erfarenhet av ninjarullar, även om jag finner “genren” mycket underhållande, har varit ganska sparsam. Oftast handlar det om en och samma handling, någon okänd mördare huserar i trakten och polisen står handfallna. Nämner man ordet ninja har ingen ens hört talas om ordet förut och vet definitivt inte vad det här. Därefter brukar man söka upp någon lokal expert på stridskonst som till slut lyckas spåra upp ninjan, eller ninjaklanen som det oftast handlar om. Hjälten får sedan slå sig igenom horder av ninjas för att slutligen göra upp med ”bossen”, en kamp som hjälten förstås vinner. Jag kan väl inte påstå att den här filmen avviker så där rysligt från den handlingen, allt stämmer förstås inte in, men i det stora hela handlar det om samma sak. Det som skiljer den här mot de flesta av de jag har sett tidigare är dels att den här är mycket nyare, den är inte en ”kultrulle” i den bemärkelsen som man kan säga att Ninja III – The Domination eller någon annan äldre ninjafilm kan sägas vara. Den är också mycket våldsammare, eller åtminstone mer visuellt våldsam! Blodet skvätter rikligt omkring emellanåt och det ser riktigt bra ut också. Det är nästan så man får lite vibbar av Shogun Assassin på sina ställen. Det är bra berättat med en massa tillbakablickar som bidrar till att bygga karaktärer men i slutändan är det något som saknas. Det blir lite platt och lite tråkigt, lite enkelt rent av kanske. Men det är onekligen en underhållande film för stunden! 

6/10

Recension: Ninja

Ninja – På något sätt påminner den här filmen om den mer klassiska kultrullen Enter the Ninja, men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Kanske handkar det om att det faktiskt är en västerlänning som får uppdraget att vakta det ärofyllda svärd som hela filmen egentligen centrerar sig kring? Det är film om det goda mot det onda och det är isig verkligen inget unikt. Men man har tagit ut svängarna lite med ninjorna, de har lite mer tekniska pryar att ta till än de vanliga kaststjärnorna och karatepinnarna. Man kan naturligtvis säga vad man vill om detta och det är inte så att det tillför något i varje scen, men emellanåt är det fantastiskt underhållande att se vad man har lyckats komma på. Och det sker heller inte på bekostnad av traditionalism, vilket är skönt. Till syvende och sist är det onekligen en actionfilm med mycket fart och fläkt precis som det ska vara när ninjor är inblandade. En riktigt underhållande film i min bok! 

8/10