Recension: Shogun Assassin - 1980 - Kanske den bästa samurajfilmen någonsin!


Shogun Assassin
Regi: Robert Houston/Kenji Misumi
Action
1980

Rikes bäste samuraj, som har avrättat över hundra av shoguns fiender ses plötsligt också som en fiende och ett team sänds ut för att likvidera honom. Den misslyckas, dock resulterar attacken i att hans fru mördas, vilket gör honom än mer hatisk mot sin forna herre. Han bestämmer sig för att trotsa den mäktiga shogun och ger sig ut på vandring som en herrelös samuraj. Med sig har han sin son som trots sin ringa ålder redan har fått välja sin egen väg. Ett liv på flykt undan shoguns ninjor eller den lätta vägen till himlen för att stå vid sin mors sida.

Den här filmen är egentligen ett ihopklipp från en filmserie som totalt innehåller sex delar – Lone Wolf and Cub, där Kenji Misumi stod för regin. Handlingen skiljer sig dock åt en hel del och emellanåt är Shogun Assassin tämligen obegriplig, åtminstone om man jämför med förlagan som har en mer genomtänkt och seriöst menad storyline. Nu är jag inte av den uppfattningen att man behöver jämföra, filmen står stabilt på egna ben även om historien känns väldigt förenklad. En enkel historia behöver förstås heller inte vara någon nackdel då mycket behållningen faktiskt består i stil och inte i innehåll. Själva narrativet presenteras av sonen, ur vilkens ögon vi också får se filmen. Detta ger en oskyldigare framställning och det är kanske också därför filmen fungerar så bra. Man frossar i våld men behåller värdigheten i och med den oskuldsfulla berättaren.

För det är en mycket stilistiskt tilltalande rulle som skulle kunna rubriceras som både våldsballet och svärdsopera om man får vitsa till det lite. Även dramaturgiskt fungerar filmen väl och en av de mest klassiska scenerna, där unge sonen – Daigoro, får välja sin egen väg, symboliserat med ett svärd och en boll är fullständigt briljant! Denna återskapades förresten flera år senare i jet Li filmen Legend of the Red Dragon. Likaså kan denna briljans gälla den kärleksfulla scen där samma Daigoro tar han om sin sårade pappa, hämtar vatten på ett härligt oskuldsfullt sätt och fixar mat genom att byta ut en offergåva på ett altare med en av sina egna ägodelar. Ingen respektlöshet här inte, det är ju ändå en högst ärofylld kultur historien handlar om.

Filmens verkliga epitet är de dock våldsamma sekvenser där blodet skvätter rikligt omkring och inte sällan visualiseras i rena blodsfontäner. Lone Wolfs skarpslipande svärd gör processen kort med sina fiender och det är mycket vackert filmat, möjligen kan man tycka att blodet har en något för ljusröd nyans men det är inget som stör helheten eller realismen. För trots sin överdrivna karaktär förblir våldet stilistiskt och når aldrig fram ens till gränsen mot komik. Det är seriöst, välgjort, underhållande och storslaget.
                                        
Skådespelarmässigt finns det inget att klaga på heller, det enda som möjligen skulle dra ner intrycker är själva dubbningen, att japanska karaktärer under samurajtiden skulle prata engelska känns lite befängt men å andra sidan tror jag inte det finns något annat ljudspår att tillgå, än just det engelska till filmen. Vi får vara nöjda och glada med den klara och tydliga bilden Njutafilms ger oss istället.

En kul grej för dem som är bekanta med John Carpenters BigTrouble in Little China är förresten att de tre korghattbeklädda typerna även återfinns här, flera år innan Carpenter beslutade sig för att inkludera dem i sin historia, en ganska tydlig referens kan man tycka. Här kallas de för dödens mästare, är betydligt mer seriöst framställda än i Carpenters actionkomedi och är specialiserade på var sitt unikt vapen. En slåss med en klubba, en men en klo, och den tredje med sina bepansrade knytnävar. Att slutstriden står mellan dessa tre ”övermänniskor” och Lone Wolf är ingen större överraskning. Vem går segrande ur striden tror ni?

Slutligen kan jag bara säga… Den här filmen är bara så jävla bra!