Argentos DRACULA – 2012 – aka Dracula 3D

Regi: Dario Argento

Horror

Ska man vara riktigt ärlig så har skräckmästaren Dario Argentos största insatser varit inom thrillergenren. Tittar man tillbaka på hans karriär som regissör finner vi att de flesta av filmerna faktiskt inte innehåller några övernaturligheter utan för det mesta en mördare, som visserligen dödar sina offer på synnerligen bestialiska sätt, men inget som inte går att förklara rationellt. De senaste verken har förstås inte levererat samma mått av mästerlighet som klassikerna som drog igång karriären. Smaken är som baken förstås men det verkar ändå som att majoriteten av de som följt Dario Argentos karriär genom åren har börjat tycka att hans filmer blir sämre och sämre. Själv börjar jag nästan sälla mig till skaran som tycker att han snart borde pensionera sig. Det är helt enkelt inte samma magi som det en gång var längre.

Ändå var det spännande att se vad han skulle kunna hitta på efter fiaskot med Mother of Tears och Giallo nu senast. Det är trots allt en klassisk berättelse med ingredienser som torde vara lätta att utrycka sig med på film. Han är ju långt ifrån den första som berättat en historia om den transylvaniske greven. Jag har sett några stycken av dem och var som vanligt ute efter att dra paralleller. Men faktum är att det här påminde mig istället om ett spel jag spelade för många år sedan – Dracula Unleashed. Det var ett sånt där spel där man skulle besöka olika platser i rätt tid och hämta rätt föremål för att komma vidare. Det som var roligt med spelet var att det vid varje tillfälle visades en filmsnutt. Historien som berättas här påminner mer om det spelet än om någon av de andra Draculafilmer jag har sett.

Det är ganska uselt regisserade skådespelare och själva historien påminner som sagt mer om ett spel än om en film. Det är scener som inte är direkt sammansatta utan tycks vara filmade som ett pussel som sedan inte riktigt passar ihop. Det finns liksom ingen riktigt kontinuitet i det. Man slänger in en skådis bara för att och sen blir det till att fundera över om vederbörande ska överleva eller inte. Det finns lite eller ingen motivation till varför det som sker sker. Det är klart att det finns en ramberättelse och jag är ganska säker på att denna är ganska trogen Bram Stokers roman. Jag har inte läst den så jag kan inte vara helt säker. Däremot vill jag minnas att jag läste en ungdomsversion av den i mina yngre dar, översatt av Beppe Wolgers av alla människor. Det var väl för att ge det en lite yngre prägel kanske. Hur som helst minns jag ett par fragment och de finns också med i den här filmen.

Jag är inte helt säkert på om jag gillar castingen eller inte. Thomas Kretschmann är till exempel inte den typiske Dracula. Varför är Asia Argento ens med i filmen och vad gör Rutger Hauer som Abraham Van Helsing? Ingen av dem är huvudperson i filmen, om det ens finns någon huvudperson. Det är inte nödvändigtvis något dåligt, det innebär bara att det berättas om en större sak än bara en person men det funkar inte riktigt. Vi behöver någon att se händelserna igenom. Till en början har vi Jonathan Harker men det varar inte för evigt. Utgångspunkten ändras och fokus skiftar från en karaktär till en annan. Det känns som att Dario Argento skulle behöva en timme till för att få ihop alla lösa ändar. Det blir lite fragmenterat och det är inte bra när det gäller den här filmen. Det är för mycket som saknas mellan scenerna.

Nu är förvisso filmen ganska lång ändå, nästan två timmar och den är kanske inte episk nog att överleva en timme till i alla fall. Så vad återstår? Att klippa ner den till normallängd och därigenom höja tempot en smula? Det skulle knappast göra historien rättvisa men det kanske skulle bli roligare att titta på filmen? Jag vet faktiskt inte.

Att det rör sig om övernaturliga element – vampyrism, innebär väl på något sätt att den kvalar in som skräckfilm, eller Horror som jag har valt att kalla de filmerna här. Är det dessutom någon form av skrämmande ambition är saken klar. Det är alltså en skräckfilm med ambition att skrämmas. Men riktigt så enkelt är det inte. Det är också men film som vill återupprätta Dario Argentos status som vacker filmskapare. Och det är faktiskt inte så pjåkigt på den fronten. Någonstans påminner det om en gammal Hammer-Horror film. Det finns en särskild mystik som skimrar över den. Dessutom finns det några alldeles utomordentliga dödsfall i filmen. Dödsfall som jag skulle säga bara kunde göras av en italiensk mästare.

Så det är sannerligen inte bortkastad tid att se filmen. Jag älskar den inte men jag skulle inte vilja ha den osedd. Det kanske till och med är så att jag skulle vilja se om den någon gång. Det känns inte så riktigt just nu men det känns ändå som en värdigare film än Dario Argentos senaste. Och om man som jag redan tidigt höll på att stänga av eländet, så gör inte det – det blir faktiskt bättre! Dessutom riskerar man att missa en oförglömlig scen med en jättelik bönsyrsa!

5/10