Argentos DRACULA – 2012 – aka Dracula 3D

Regi: Dario Argento

Horror

Ska man vara riktigt ärlig så har skräckmästaren Dario Argentos största insatser varit inom thrillergenren. Tittar man tillbaka på hans karriär som regissör finner vi att de flesta av filmerna faktiskt inte innehåller några övernaturligheter utan för det mesta en mördare, som visserligen dödar sina offer på synnerligen bestialiska sätt, men inget som inte går att förklara rationellt. De senaste verken har förstås inte levererat samma mått av mästerlighet som klassikerna som drog igång karriären. Smaken är som baken förstås men det verkar ändå som att majoriteten av de som följt Dario Argentos karriär genom åren har börjat tycka att hans filmer blir sämre och sämre. Själv börjar jag nästan sälla mig till skaran som tycker att han snart borde pensionera sig. Det är helt enkelt inte samma magi som det en gång var längre.

Ändå var det spännande att se vad han skulle kunna hitta på efter fiaskot med Mother of Tears och Giallo nu senast. Det är trots allt en klassisk berättelse med ingredienser som torde vara lätta att utrycka sig med på film. Han är ju långt ifrån den första som berättat en historia om den transylvaniske greven. Jag har sett några stycken av dem och var som vanligt ute efter att dra paralleller. Men faktum är att det här påminde mig istället om ett spel jag spelade för många år sedan – Dracula Unleashed. Det var ett sånt där spel där man skulle besöka olika platser i rätt tid och hämta rätt föremål för att komma vidare. Det som var roligt med spelet var att det vid varje tillfälle visades en filmsnutt. Historien som berättas här påminner mer om det spelet än om någon av de andra Draculafilmer jag har sett.

Det är ganska uselt regisserade skådespelare och själva historien påminner som sagt mer om ett spel än om en film. Det är scener som inte är direkt sammansatta utan tycks vara filmade som ett pussel som sedan inte riktigt passar ihop. Det finns liksom ingen riktigt kontinuitet i det. Man slänger in en skådis bara för att och sen blir det till att fundera över om vederbörande ska överleva eller inte. Det finns lite eller ingen motivation till varför det som sker sker. Det är klart att det finns en ramberättelse och jag är ganska säker på att denna är ganska trogen Bram Stokers roman. Jag har inte läst den så jag kan inte vara helt säker. Däremot vill jag minnas att jag läste en ungdomsversion av den i mina yngre dar, översatt av Beppe Wolgers av alla människor. Det var väl för att ge det en lite yngre prägel kanske. Hur som helst minns jag ett par fragment och de finns också med i den här filmen.

Jag är inte helt säkert på om jag gillar castingen eller inte. Thomas Kretschmann är till exempel inte den typiske Dracula. Varför är Asia Argento ens med i filmen och vad gör Rutger Hauer som Abraham Van Helsing? Ingen av dem är huvudperson i filmen, om det ens finns någon huvudperson. Det är inte nödvändigtvis något dåligt, det innebär bara att det berättas om en större sak än bara en person men det funkar inte riktigt. Vi behöver någon att se händelserna igenom. Till en början har vi Jonathan Harker men det varar inte för evigt. Utgångspunkten ändras och fokus skiftar från en karaktär till en annan. Det känns som att Dario Argento skulle behöva en timme till för att få ihop alla lösa ändar. Det blir lite fragmenterat och det är inte bra när det gäller den här filmen. Det är för mycket som saknas mellan scenerna.

Nu är förvisso filmen ganska lång ändå, nästan två timmar och den är kanske inte episk nog att överleva en timme till i alla fall. Så vad återstår? Att klippa ner den till normallängd och därigenom höja tempot en smula? Det skulle knappast göra historien rättvisa men det kanske skulle bli roligare att titta på filmen? Jag vet faktiskt inte.

Att det rör sig om övernaturliga element – vampyrism, innebär väl på något sätt att den kvalar in som skräckfilm, eller Horror som jag har valt att kalla de filmerna här. Är det dessutom någon form av skrämmande ambition är saken klar. Det är alltså en skräckfilm med ambition att skrämmas. Men riktigt så enkelt är det inte. Det är också men film som vill återupprätta Dario Argentos status som vacker filmskapare. Och det är faktiskt inte så pjåkigt på den fronten. Någonstans påminner det om en gammal Hammer-Horror film. Det finns en särskild mystik som skimrar över den. Dessutom finns det några alldeles utomordentliga dödsfall i filmen. Dödsfall som jag skulle säga bara kunde göras av en italiensk mästare.

Så det är sannerligen inte bortkastad tid att se filmen. Jag älskar den inte men jag skulle inte vilja ha den osedd. Det kanske till och med är så att jag skulle vilja se om den någon gång. Det känns inte så riktigt just nu men det känns ändå som en värdigare film än Dario Argentos senaste. Och om man som jag redan tidigt höll på att stänga av eländet, så gör inte det – det blir faktiskt bättre! Dessutom riskerar man att missa en oförglömlig scen med en jättelik bönsyrsa!

5/10

Van Helsing - 2004 - Referenser till andra filmer!

Van Helsing

Regi: Stephen Sommers

2004

Action

Dr Gabriel Van Helsing (Hugh Jackman), den största och bästa monsterjägaren av dem alla, får i slutet av artonhundratalet i uppdrag av Vatikanen att hitta och döda den ökände greve Dracula. Han är synnerligen dedicerad till det han gör och när han väl kommit till Transsylvanien stöter han på både farliga varulvar och den vackra Anna (Kate Beckinsale) vars släkt försökt döda Dracula i generationer. De slår följe och ger sig efter den odödliga ärkevampyren Dracula. Det finns bara ett sätt att döda honom på men vilket är en väl bevarad hemlighet.

Jag vet inte riktigt vad man ville ha gjort med filmen, bitvis känns den som en klassisk matinéfilm, bitvis som en komedi och bitvis verkar man försökt att lägga in så många skrämmande varelser samtidigt i bild som möjligt. Allt blir dock ett totalt misslyckande och hur man än vänder och vrider på filmen, finns det ingenting som fungerar. Manuset måste vara rekord tunt, regin är nästan helt frånvarande och skådespelarna spelar över till den milda grad att jag nog aldrig sett på maken. Ta t. ex. det här med accenter, Kate Beckinsale misslyckas totalt med att låta östeuropeisk i och med att hon överdriver så förbannat. Less is More som man säger. Det finns heller inga karaktärer man egentligen bryr sig om i filmen, det spelar helt enkelt ingen roll om de lever eller dör.

Vad filmen däremot har är ett mycket högt tempo rakt igenom och då det här faktiskt är en actionfilm får man väl säga att man har levt upp till första delen av åtagandet. Datorgenererade effekter finns också det gott om och de ser faktiskt ganska bra ut. I alla fall om man bortser från att man faktiskt ser att de är datorgenererade och i och med att rörelsemönster i kombination med det förutsägbara bildspråket ser helt onaturligt ut sitter man och retar sig på något som faktiskt är filmen starkaste kort. Mycket snygga förvandlingar slarvas t.ex. bort i försök att göra betydligt mer än man faktiskt klarar av.

Något som i alla fall jag uppskattar är när man refererar till andra filmer i film och det gör man här. Själva början av filmen är t.ex. nästan exakt kopierad från Frankenstein (1931) och många andra referenser till kända filmer finns också utspridda längs vägen. Tyvärr räcker inte detta och det här blir bara en fruktansvärd film i 160 millioners klassen som i nästan varje sekund dryper av klichéer. Att man lyckats packa in så många under de dryga två timmarna som filmen varar måste var någon form av rekord, en stor bedrift är det helt klart. Förutsägbart för att inte säga övertydligt och med ett ohyggligt tråkigt bildspråk som gör att man gång på gång starkt funderar på att stänga av eländet.

Det som var mest berörande var att Stephen Sommers dedicerat filmen åt sin pappa.

Vampires Diaries – Jodå, den tar sig som mordbrännaren sa…

Det var inte länge sedan jag började titta på serien Vampire Diaries. Jag var inte imponerad. Det tycktes mig att man hade stulit det mesta av handlingen från en film jag såg i min ungdom – To Die For, i vilken ett brödrapar bråkar över en gammal oförrätt. De visar sig vara vampyrer varav den ena vill ha flickan och den andra vill hämnas. Minns jag rätt avstod den ena också från vampyrens naturliga väg, så att säga.

Allt stämmer in på den här serien och jag var som sagt inte imponerad. Att ge upp ligger inte för mig men jag ska erkänna att jag var ytterst nära när det gällde den här serien. Ett avsnitt i taget blev det och ibland var det nästan plågsamt att lida sig igenom dem. Det fanns liksom ingen handling att falla tillbaka på. Det skulle lika gärna ha kunnat vara Dawsons Creek. Och Kevin Williamson är inblandad, det är kanske därför det ser ut på ett speciellt sätt. Det är mycket relationer och ungdomskärlek snarare än en skräckinjagande vampyrserie.

Så är det fortfarande men efter att ha plågat mig igenom en och en halv disk började jag känna att det hände något. Efter tionde avsnittet eller nåt sånt kände jag för första gången en lust att se ytterligare ett avsnitt. Man hade äntligen lyckats med en cliffhanger, man hade lyckats göra mig intresserad. Det som krävdes var att man utökade repertoaren från att bara innefatta vampyrer till att även inkludera häxor. Och faktiskt en intrig, vilket är A och O om man ska göra en medryckande serie. Vi måste få något att undra över och spekulera kring.

Jag är nu på runt femton avsnitt och jag är faktiskt riktigt intresserad. Det är lite annorlunda vampyrmytologi jämfört med gamla Draculafilmer kanske men å andra sida lyckades man bra med detta i True Blood. Det gäller bara att vara kontinuerlig, och det tycker jag att man börjar bli nu. Från och med nu är det intressant, det är bara att hoppas att det håller i sig!

Thicker Than Water - 2008 - Vampyrer och familjerelationer

Thicker Than Water

Regi: Phil Messerer

2008

Komedi/Horror

Familjen Baxter bor i en typisk förort, mamman (Jojo Hristova) är så där lagom religiös och de båda syskonen Lara (Ailis Cahill) och Helen (Devon Bailey) kommer inte överens. Eller rättare sagt, Lara hatar Helen och försöker förgöra henne med ondskefulla krafter och seanser vid sitt altare. Det finns också en son i familjen, som gömmer bögpornografi under sängen och utför olika medicinska experiment. Efter att pappan lämnat familjen efter ett trettio år långt äktenskap och att Laras onda seanser äntligen lyckats, vaknar Helen med näsblod och förblöder en kort tid senare. Brodern, den experimenterande bögen, hittar ett nytt sorts virus i Helens blod och konstaterar att hon nästan helt saknar blod och måste få påfyllning. Lara, som helt vänt om sitt hat efter att systern till synes har dött och sedan återvänt från de dödas rike, kommer med en massa goda råd angående vampyrism, hon är goth och kan mycket om ämnet!

Jag hade inga som helst förväntningar på den här filmen, åtminstone inga särskilt förhoppningsfulla sådana. Jag hade heller ingen egentlig koll på vad det var för en slags film, mer än att det skulle vara en vampyrrulle. Sådana, liksom zombierullar, tycks det allt som oftast finnas tretton på dussinet av och det är många hemmafilmare som börjar sin bana med just denna typen av film. Lite blod är ju aldrig fel och i en vampyrfilm finns det ju verkligen utrymme för att åskådliggöra detta!

Redan under inledningsscenerna står det klart att man här kommer att begagna sig av någon sorts vampyrmytologi från mayafolket. Jag har ingen aning om det är något man hittat på för filmen eller om det verkligen finns den typen av legender som det berättas om i filmen. Hur som helst verkar det faktiskt som en ganska trovärdig legend och det räcker för mig att jag ska tycka att det är intressant. Kameravinklarna är lite udda som brukligt är i filmer med lite mer sparsam budget och med stora konstnärliga ambitioner. Jag kan inte initialt inte riktigt bestämma mig för om jag ska tycka att det är amatörmässigt eller om det faktiskt finns en mer konstnärlig ambition i bakgrunden. Det dröjer emellertid inte länge innan jag förstår att satir kommer att vara ett genomgående tema i filmen, är man ute efter en renodlad skräckfilm ska man nog se sig om efter något annat.

Man blandar religiösa värderingar med de om kärnfamiljen och huruvida blod verkligen är tjockare än vatten. Kan man tillåta sig själv att göra, i princip, nästan vad som helst bara man kan rädda sina nära och kära? Sätter man sig i så fall över Guds vilja? Finns det förutbestämda mönster uttänkta från högre makter?

Det är förvånansvärt bra makeupeffekter och jag blir verkligen riktigt imponerad av dem emellanåt. Man har inte bara vräkt på lite blod och hoppats på det bästa, här finns det faktiskt en hel del arbete nedlagt också. Vinklar och dylikt som jag tidigare var inne på fungerar mycket bra och bildspråket för tankarna till stumfilmseran, det är magnifikt berättat och med smakfull pianomusik i bakgrunden (som också bidrar till stumfilmskänslan). Jag gillar verkligen grundtanken bakom filmen och skådespeleriet funkar också mycket bra, framförallt när man insett att det är satir man tittar på. Framförallt Jojo Hristova, som spelar den slitna mamman gör ett imponerande intryck.

Tydligen är det här första delen i en kommande trilogi och det är väl inget annat att göra än att erkänna att jag faktiskt ser fram emot de övriga delarna! Det ska bli intressant att se vad Phil Messerer kan göra framöver och jag är övertygad om att han kommer att fortsätta sätta sin personliga prägel på det han tar sig för!

Recension: Jean Rollins - RAPE OF THE VAMPIRE - 1968

I recensionen benämner jag det här som min andra film av Jean Rollin. Det är förstås fortfarande sant men min erfarenhet av honom som filmskapare har sedan recensionen skrevs utökats till många fler filmer!

Rape of the Vampire

Regi: Jean Rollin

1968

Drama

En tvådelad sammanhängande historia som börjar med fyra systrar som är övertygade om att de är tvåhundra år gamla vampyrer och psykoanalytiker som försöker övertyga dem om så inte är fallet. Det fortsätter sedan med vampyrernas drottning, som har förmågan att återuppväcka de döda, galna vetenskapsmän och seanser.

Egentligen skulle man kunna nöja sig med att tillskriva den här filmen tre epitet: magnifikt vackert svart-vitt foto, strålande musikval och enastående berättarteknik. Det skulle kunna räcka för det är precis vad den här filmen handlar om. Det är ingen speciellt utpräglad handling, faktum är att det knappast finns någon handling alls under stora delar av filmen, det finna bara ett utsökt kameraarbete som förvisso gör filmen särdeles fascinerande och intressant. Detta förstärks av den briljanta musiken, som både kan vara fasansfullt irriterande och följsamt vacker. Det viktiga är att den följer bilderna till punkt och pricka och förstärker således synintrycken!

                                            

Från början var filmen tydligen bara ca trettio minuter lång och bestod endast av det som numera är först akten av historien. Dock blev uppdragsgivarna så imponerade av Rollins visioner att han fick i uppdrag att förlänga filmen från den ursprungliga kortfilmen till en riktig långfilm. Man kan förstås se skillnader mellan den första och den andra akten, i synnerhet vad gäller handling efter som den är mer eller mindre frånvarande från den andra akten, men båda delarna är väldigt vackra betraktelser. Visst kan man tycka att den första halvtimmen överglänser vad som komma skall, för ska sanningen fram är det i denna del som nackdelarna med filmen kommer fram. Den blir något för lång och det blir lite väl obegripligt framåt slutet.

Men vad det handlar om är som sagt var inte det viktigaste här, utan snarare hur det handlar om det. Man får känslan av att man befinner sig i en mycket äldre film än vad det faktiskt är frågan om och man är heller inte helt säker på vad som verkligen händer eller inte många gånger. Filmen har en drömsk aura över sig och den är heller inte sedan att ta ut svängarna med lite hederlig surrealism. Det finns några erotiska undertoner här och var, men jag är inte en tillräckligt god kännare av Rollin för att kunna göra en adekvat bedömning om de är representativa eller inte. Det här är bara min andra film av Jean Rollin, men jag kan lova er att det kommer att bli många många fler vad det lider!

Men även om jag inte kan göra en adekvat bedömning av huruvida den här filmen är representativ för Jean Rollins filmskapande eller inte, kan jag använda min ytterst begränsade erfarenhet (Fascination) som referensram och konstatera att jag älskar det här. Erotiska undertoner blandat med sadistiska scener, drömska landskapspanoreringar och karaktärer som kanske inte hör hemma i den verkliga världen är verkligen något som tilltalar mig!

Tim Burtons DARK SHADOWS - 2012 - fantastiskt stilistisk!

Dark Shadows

Regi: Tim Burton

2012

Komedi

Barnabas Collins har varit inspärrad i nära 200 år när han äntligen släpps lös av en tillfällighet. Att det är hans förfäder som har grundat staden är det knappast någon som minns längre och familjen är inte längre lika ofantligt rik som den en gång var. Själv har han förvandlats till vampyr genom en förbannelse och hans älskade har tagits ifrån honom av en häxa. Nu måste han ställa allt som har varit till rätta men historien vägrar släppa taget om honom, speciellt med tanke på att häxan som en gång förbannade honom fortfarande finns kvar och vägrar släppa taget.

Först och främst kan man konstatera att det verkligen inte är något fel på formen av filmen. Det är heller inget att klaga på när det gäller skådespelarna, snarare tvärtom. Sminket är fantastiskt och visst finns det situationskomik när den 200 år gamla vampyren väcks ur sitt fängelse och konfronteras med dagens samhälle, närmare bestämt 1972 då filmen utspelas. Men… det funkar ändå inte. Det här är helt klart en av Tim Burtons svagaste filmer och jag ska försöka bena ut varför.

Tyvärr måste jag först och främst lägga en del av skulden på Tim Burton själv som inte lyckats binda filmen till en enda stil. Det är kanske först och främst en komedi men det finns också inslag av andra genrer som inte riktigt gifter sig med varandra. Dessutom blir det ganska snart tämligen segt och tempot i filmen är alldeles för långsamt för att hålla intresset uppe. Faktum är att jag börjar skruva på mig redan efter 40 minuter eller så. Det är inget bra tecken.

Det mesta av skulden tänker jag dock lägga på manusförfattaren Seth Grahame-Smith som får stå till svars för den fasansfulla dialogen. Även om det är en komedi behöver det ju inte vara tramsigt och löjligt i var och varannan mening. Ingen ska komma och påstå att jag inte gillar ordvitsar och liknande men det här blir bara tramsigt och förutsägbart. Som stort Alice Cooper fan blir jag dessutom irriterad över hans medverkan i filmen. Alltså… Alice Cooper var ett band 1972, inte en enskild person. Dessutom framför han No More Mr. Nice Guy som inte hamnade på skiva förrän 1973. Det är möjligt att den skrevs året tidigare, det är rent av troligt men att den skulle framföras på det sättet innan det förevigats på vinyl är oerhört långsökt i min bok. Däremot har jag inget emot framförandet som sådant eller The Ballad of Dwight Fry som tydligen, förutom att vara en av mina favoriter tydligen är både Tim Burtons och Johnny Depps också!

I rollistan hittar vi som vanligt Johnny Depp som tidigare nämnts men även Michelle Pfeiffer som gör bra ifrån sig. Självklart hittar vi även Helena Bonham Carter och slutligen har vi Eva Green och Bella Heathcote i viktiga roller. Förresten… Christopher Lee medverkar i en liten roll i en scen. Det blir lite av giganternas kamp eftersom scenen i princip bara består av honom och Depp. Det gamla gardet mot det unga skulle man kunna säga. Om man nu kan kalla Johnny Depp vid 50 års ålder för en ung skådespelare längre.

5/10

Recension: Web of the Spider - 1971

Web of the Spider

Regi: Antonio Marghriti

1971

Horror

Journalisten Alan Foster slår vad om att han kan stanna en hel natt ensam i ett slott som sägs vara hemsökt. Det dröjer inte länge innan han upptäcker att han ingalunda är ensam. En efter en dyker människor upp, däribland den sköna Elisabeth som han snabbt förälskar sig i. Att stanna en hel natt borde inte vara något problem om det inte vore för att alla i slottet tycks vara döda och dessutom vara ute efter hans blod för att kunna fortsätta sin existens som levande döda.

Det här är en film som jag har haft stående i mina hyllor väldigt länge. Jag vet inte varför jag inte har tagit mig för att se den egentligen. Det är väl bara så det är ibland, man tar sig inte för… Ursprungligen köpte jag den, inte för att jag visste att det var en spökhistoria, utan för att jag med titeln som bakgrund hade fått för mig att det var en djurskräckfilm. Det är väl därför den har stått så länge antagligen.

Inte var den värd väntan heller. Det här är i princip dynga om man frågar mig. Kanske gör det sitt till att utgåvan är riktigt bedrövlig. Det är svårt att höra vad som sägs och det är inte den bästa bilden heller. Men jag har sällan varit med om en spökfilm som har varit så oengagerade. Nu är det förstås så att stora delar filmen ägnas åt en kärlekshistoria också, men så fort det står klart för Alan Foster att det handlar om levande döda borde man väl ha lagt inte en extra växel? Förresten så fattar ju vi – publiken, att det är frågan om något mystiskt från början och borde ha fått några kalla kårar längs vägen.

Det finns några snygga åkningar/klipp i filmen men för det mesta är det slöseri med tid att se den. Jag kommer aldrig någonsin att se om den, inte ens med tanke på att Klaus Kinski spelar en lite roll som Edgar Allan Poe. Han gör det bra men det finns helt enkelt inte tillräckligt många timmar på dygnet för att se den här fler gånger. Det utlovas på omslaget ett det ska vara en klassisk skräckberättelse och jag håller med! Premisserna blir knappast mer klassiska är så här det är bara det att det är uselt…

3/10

Recension: Two Orphan Vampires – 1997

Faktum är att jag inte hängde med så mycket i filmen. Verkligen inte för att det inte är en vacker film, för det är det absolut! Snarare är det kanske för att den är för vacker, det är för mycket yta och kanske för lite innehåll. Jag drar denna slutsats eftersom jag inte orkade sätta mig in i något mer än den mest ytliga handlingen. Två föräldralösa flickor växer upp med nunnorna på ett kloster, en dag blir de adopterade av en läkare eller liknande som ska studera deras ögon. Flickorna är nämligen båda helt blinda. Vad de inte talar om för någon är dock att de kan se hur bra som helst på natten. De är helt enkelt nattens barn. Tillsammans besöker de kyrkogårdar på nätterna och träffar på en del andra av nattens varelser. Ungefär så…

Filmen är förstås gjord av Frankrikes vampyrregissör nummer ett – Jean Rollin, om det nu var någon som undrade. Några stycken har det nu blivit att jag har recenserat och jag börjar definitivt känna igen stilen. Därför blev jag faktiskt förvånande när jag upptäckte att den här filmen är så pass sent gjord som 1997! Det är inte mycket som har förändrats genom åren. Man känner genast igen sig i stilen, den halverotiska berättartekniken. Frågan är om det är en styrka eller svaghet i det här fallet. Självklart är det en konstnärs styrka att ha en lätt igenkänningsbar stil, men å andra sidan kan det också lätt bli tjatigt om man får se samma sak i film efter film, år efter år.

För mig var det här en ganska tråkig film trots att jag egentligen inte hittar så mycket att klaga på. Inte mer än jag redan konstaterat i alla fall. Det är inte dåligt på något sätt, det är bara det att man tycker sig ha sett allting tidigare…

 5/10

Recension: The Shiver of the Vampires - 1971

The Shiver of the Vampires

Regi: Jean Rollin

1971

Erotik/Horror

Jag vet inte om jag kan tillägga något nytt som jag inte redan skrivit när jag har recenserat alla andra filmer regisserade av Jean Rollin. Men faktum är att de alla verkar vara ganska lika. Åter igen avslutas filmen på samma strand som jag lagt märke till i flera andra filmer och filmen ör förstås fylld med lättklädda eller halvnakna vampyrer. Faktiskt till och med mer här än vad som verkar vara fallet i de andra filmerna. Jag kan inte säga att jag klagar, det är en stark erotisk ton över alltihop som gör att det är en klart sevärd film.

Säga vad man vill om Jean Rollins filmer, man kan vara för eller emot de sleaziga scenerna, men ett sinne för estetik hade han onekligen. Det kan komma till korta när det gäller skådespeleri och handling men aldrig när det kommer till estetik och mise-en-scène. Är det något som är i toppklass så är det miljöer och helhetsintryck. Och faktum är att den här filmen är ett utmärkt exempel på något som egentligen har en alldeles för undermålig handling för att vara underhållande men genom sin estetik istället blir så vacker att den bör räknas som ett av Jean Rollins allra mäktigaste verk!

7/10