Laser Mission – 1989 – Brandon Lee och Ernest Borgnine

När jag först hörde talas om den här tänkte jag att det var en film av Mats Helge, inte för omslagets skull, bara för titeln. Jag vet inte varför, kanske är det en koppling till The Ninja Mission i titeln? Men å andra sidan lär det finnas mängder av filmer med ordet ”mission” i titeln som för den sakens skull inte får mig att tänka på Mats Helge. Kanske är det för att filmen är gjord i rätt tidsperiod? Jag vet helt enkelt inte så det kanske är dags att sluta spekulera?

Hur som helst upptäckte jag rätt snart att både Brandon Lee och Ernest Borgnine medverkar. Det måste borga för något tänkte jag. Nu har jag förvisso inte någon direkt koll på Brandon Lees filmkarriär. The Crow har jag förstås sett, filmen som blev hans sista, men mycket mer än så är det nog inte. I alla fall inte som har satt sig på minnet och det kan inte båda gott i så fall. Ernest Borgnine är med försvinnande lite men jag antar att man kunde sälja filmen lite extra med hans namn i rollistan. Ändå kretsar hela handlingen kring honom, mer eller mindre.

Han är tydligen någon sorts laserexpert och med en gigantisk diamant i handlingen vill både öst och väst ha tag i honom för att tillgodogöra sig hans hemligheter. Det blir lite action, en hel del action faktiskt och lite spänning. Inget över sig på något sätt. Faktum är att det snabbt blir ganska ointressant och Brandon Lee ser mest ut som en mycket ung Johnny Depp tycker jag (tänk 21 Jump Street). Han kommer förstås inte i närheten av skådespelartalang men det är en helt annan historia.

Överlag tycker jag att det här var en ganska trist historia som möjligen passar dem som måste se alla lågbudgeterade actionfilmer från 80-talet. Är man ute efter kvalitativ film för man hålla sig undan från den. Nostalgi möjligen men som underhållning? Njä…

3/10

Recension: Deadly Blessing - 1981

Deadly Blessing

Regi: Wes Craven

1981

Horror

En bonde och hans fru driver gården strax bredvid ett Amish-liknande samhälle där medlemmarna är livrädda för djävulen och allt som kan anknytas därtill. Några av dem har fått för sig att djävulen, eller åtminstone någonting som kan kopplas samman med djävulen lever i de kringgränsande gårdarna. Mystiska dödsfall både bland utomstående, som sedermera visar sig vara avhoppade, eller utstötta medlemmar, och inom gruppen gör att friktionen ökar dramatiskt mellan grupperna eftersom mördaren förblir okänd. De djupt kristna och troende sektmedlemmarna är förstås övertygade om att det är demoner som ligger bakom alltihop och försöker driva ut dem med alla tillgängliga medel.

Wes Craven var en av dem som fick mig att upptäcka skräckfilmen i min ungdom. Det var A Nightmare on Elm Street och jag var fjorton år. Därför är det alltid kul att stöta på sånt som ens gamla hjälte gjorde tidigare och som man faktiskt missat av någon anledning. Detta är en sån film.

Jag tycker den har klarat tidens tand ganska bra och den känns faktiskt inte alls särskilt daterad. Det skulle kunna vara gjord i början på åttiotalet (som den faktiskt är) eller i slutet på nittiotalet och det är helt kart en styrka med filmen. Självklart kan man räkna ut att det inte handlar om det senare när man stöter på en mycket ung Sharon Stone eller får syn på Michael Berryman och Ernest Borgnine men jag tycker inte att det avslöjas på något annat sätt. Det känns fräscht helt enkelt!

Både Michael Berryman och Ernest Borgnine gör förresten riktigt bra rollprestationer, framförallt den sistnämnda som är fabulös! Hans blick viker inte en enda tum och det ser inte ens ut som att han har tagit på sig ett lösskägg vilket annars så ofta är fallet när Amish ska gestaltas på film. Han är helt klart ett av filmens starkaste kort och jag tar inte i tillräckligt om jag tycker att han borde han prisbelönats för sin insats i filmen. Bland det bästa jag har sett honom göra helt klart!

Samma sak kan man tyvärr inte säga om Sharon Stone som faktiskt drar ner filmen en hel del. Jag finner henne vara den i särklass sämsta skådisen och i princip inget hon gör eller säger känns trovärdigt, bara påklistrat och styltat. Det här var ju å andra sidan en av hennes allra första roller så det är kanske förlåtligt, men med tanke på vilket stort namn hon har blivit hade jag faktiskt förväntat mig mer.

Hur som helst så tycker jag filmen är väldigt ojämn. Många gånger är det riktigt spännande och man undrar vad som ligger bakom och hur det kommer att gå, nästa stund är det transportsträckor deluxe och inget händer överhuvudtaget. Jag tycker aldrig det blir riktigt segt men nog hade filmen mått bra av lite högre tempo och större våldsfrekvens. Slutet är bland det mest röriga jag sett, eller det första slutet i alla fall. För jag dristar mig till att påstå att det faktiskt finns två slut på historien. Det andra slutet är inte alls lika förvirrande som det första men blir tyvärr så löjeväckande att man skattar åt det och det var väl inte riktigt meningen.

En ok film, men inte så mycket mer.