Dårfinkar och Dönickar – 1988 – Könsrollsproblematik

Den här TV-serien från 80-talet är väl egentligen något som jag aldrig skulle ha tittat på. Men slumpen är som slumpen är och av olika anledningar tittade DVDn in i min spelare i alla fall! Det är en barn- och ungdomsserie om en flicka som flyttar till en ny ort med mamman och hennes nya älskare. Simone som flickan heter tycker verkligen inte om den nye älskare – Yngve, men har förstås inget val med tanke på att hon bara är tolv år. Efter ett gräl klipper hon av sig sitt lång röda hår i protest och ger sig iväg för sin första dag i den nya skolan. Där visar det sig att en bokstav fallit bort från hennes namn och fröken presenterar henne som Simon, den nya pojken i klassen…

Jag har vid flere tillfällen refererat till filmer som Tootsie och Mrs Doubtfire när jag har skrivit om filmer där könsrollerna kastas om ända. Det finns förstås fler exempel och eftersom det i det här fallet är en flicka som blir pojke är kanske Boys Don’t Cry ett bättre exempel. Här ä det dock inte frågan om något allvarsammare utan det hela är egentligen ganska lättsamt. Åtminstone om man tillhör seriens främsta målgrupp. Som vuxen kanske det är lättare att se underliggare problematik när Simone förälskar sig i Isak eller när Kattis blir kär i Simon, som hon ju tror är en kille. Det är inga konstiga förvecklingar egentligen, men tämligen underhållande. Jag skulle rent av vilja kalla det spännande när det efter sju och ett halvt avsnitt är dags att klara upp förvirringen.

Eftersom jag gillar historier där var och en får chansen att vara sig själv, utan att andra egentligen har något att säga till om, fastnar jag snabbt för historien. Det är inte det att Simone egentligen vill vara pojke, det bara blir så, men var och en – oavsett kön – ska väl ha rätt att bete sig som man själv vill och trivs med. Att kunna röra sig över de stereotypiska könsrollerna är få förunnat!

Och det finns faktiskt en hel del underliggande pedagogik också. När morfar flyttar in hos mamman och hennes älskare för att han inte vill dö på sjukhuset kommer det också lite allvar in i bilden. Inte för att serien egentligen handlar om döden, för det gör den inte. Men redan i unga år konfronteras ändå många med den. Mor- och far föräldrar dör och till och med föräldrar går bort, för att inte tala om husdjur. Det är ett ämne som är svårt att greppa men som alla utan undantag förr eller senare måste konfronteras med. Det är också morfar som definierar seriens titel. Dårfinkar, de som behöver lite spänning och äventyr, gör lite tokiga saker för att se vad som händer, och, dönickar som tar det säkra före det osäkra och på så sätt inte riktigt får uppleva livet på samma sätt som dårfinkarna. Det är riktigt bra beskrivet faktiskt!

Jag gillade serien mer än jag trodde jag skulle göra. Det är åtta avsnitt som håller på i ungefär 30 minuter var. Det går väl att plöja alltihop på en gång om man är intresserad av det men det är också en utmärkt serie att ta ett eller två avsnitt varje dag, så är det över på en vecka. Det är inget som kommer att revolutionera en vuxen människa och ett barn kanske inte förstår hela konceptet med utanförskapet men det är helt klart givande underhållning i ett par timmar!

7/10 

Violent City - 1970 - Charles Bronson i sitt esse!

Violent City

Aka: The Family

Regi: Sergio Sollima

1970

Thriller/Drama

Jeff Heston (Charles Bronson) är en yrkesmördare som efter att ha blivit bedragen och lurad lämnas att dö i en pöl av sitt eget blod. Eftersom han överlever är naturligtvis hans hämndlystnad stor och han spårar upp dem han anser vara skyldiga till förräderi mot honom. Under denna vedergällning konfronteras han också med Weber, (Telly Savalas) en gangster som vill att Jeff ska ingå i hans organisation. Jeff avböjer men ingen tackar nej till ett sådant erbjudande från maffian ostraffat! Intrigerna tätnar och snart befinner han sig insnärjd i ett händelseförlopp där man inte riktigt kan vara säker på vem planens arkitekt är.

Det var länge sen jag såg en film med min gamle favoritskådis Charles Bronson i huvudrollen och direkt i inledningsscenen märker man att det är ett kärt återseende. Sedan följer en biljakt på 70-tals maner som faktiskt är väldigt välfilmad. Det skickliga bildspråket gör att det faktiskt blir lite spännande även om det absolut inte borde vara det. Både denna men även nästa scen, som nästan för tankarna till en klassiks västern shoot-out, skvallrar om att det är en europeisk produktion.

Bronson var ju ett stort namn inom europeisk film på 70-talet och det är ett nöje att se honom spela mot sin fru Jill Ireland som han gjorde många gånger. Det finns liksom en speciell kemi dem emellan som är oefterhärmlig. Något som är störande är dock att en del scener endast finns bevarande med italienskt ljudspår, vilken är relativt irriterande. Dock kan jag säga att om det inte vore för dessa scener och en komplett film, hade den vid flera tillfällen blivit totalt obegriplig. Trots att engelska och italienska blandas och är irriterande är det alltså ändå att föredra!

Även Telly Savalas gör ett bra jobb som maffiabossen Weber. När Jeff börjar plågas av samvetskval, ånger och sentimentalitet uppväger Weber det med en rå attityd av någon som befinner sig i maktens position. Man har dock anledning att tvivla på vem det är som egentligen ligger bakom planerna. Vem är en bricka i spelet eller en marionett som styrs från annat håll? Kanske är denna del av filmen lite för tydlig, men vad gör väl det när man får njuta av filmmusik från självaste Morricone?

På det hela taget tycker jag den här filmen är bra utan att för den skull bli något mästerverk. Man får det man förväntar sig av Charles Bronson och Telly Savalas, Jill Ireland är lika vacker som vanligt och visar faktiskt lite hud i ett par scener. Det är i alla fall inget filmen får minuspoäng av!

En självklar film för Bronsonfantasten men kanske inte annars…

6/10

Tomie - 1999 - Asiatisk skräck!

Tomie

Regi: Ataru Oikawa

1999

Horror

Tsukiko (Mami Nakamura) lider av minnesförlust och går därför på behandling för detta. Hon minns ingenting av den bilolycka hennes mamma hävdar inträffade och hoppas att med hjälp av hypnos kunna låsa upp sitt förflutna. Vid genomlyssning av inspelningar tagna under dessa sessioner tycker sig Dr Hosono (Yoriko Douguchi) uppfatta namnet Tomie och när även kriminaldetektiv Harada (Tomorowo Taguchi) nämner hennes namn i samband med en mordutredning börjar sanningen hinna i kapp Tsukiko. Men något är skumt, Tomie’s namn dyker nämligen upp som offer vid flera tillfällen! Är det en tillfällighet eller är Tomie något annat än mänsklig?

Jag har mycket liten koll på japansk manga, men den här bygger tydligen på en mycket populär sådan. Faktum är att man nästan kan ana det i bildspråket som har lite serietidning över sig. Det är svårt att sätta fingret på precis vad som gör detta, det är mera en känsla jag får när jag ser filmen. Kanske bidrar det också att jag finner historien ganska svag och utan dimensioner, det hade inte skadat att skriva ut den lite för att komma ifrån ultralinjäriteten tycker jag.

                                      

Annars ser jag inte mycket av den österländska finess som brukar återfinnas i just den här typen av japanska spökfilmer. Historien är ganska fånig och väldigt oskrämmande, det är heller inte speciellt bra genomfört och det långsamma tempo som brukar vara den japanska skräckfilmens styrka blir här istället dess nackdel. Lyckligtvis ökar tempot framåt slutet när pusselbitarna börjar falla på plats för filmens karaktärer. Tyvärr får vi tittare ett inte speciellt svårt pussel att lägga, utan det hela är ganska enkelt att räkna ut i förväg. Några effekter designade att överraska tittaren är också inlagda men de påminner mera om något man lånat ur den amerikanska mainstreamfloran än något unikt och inspirerande.

Men något som faktiskt är både lyckat och bra är filmmusiken, den är förvisso mer frekvent än vad man är van vid i andra asiatiska skräckfilmsverk, som till exempel Ringu, The Eye och Dark Water, men väldigt effektiv. Kanske inte effektiv nog att skrämma någon men den bidrar i alla fall till att höja stämningen och göra det mera spännande.

Jag kan tyvärr inte rekommendera filmen till någon annan än den som är lika sjukligt intresserad av att vidga sina asiatiska filmvyer som jag, men ser trots detta fram mot uppföljaren. Det ska bli intressant och spännande att se om man lärt sig av misstagen eller bara gjort om samma film en gång till.

3/10

The Company of wolves - 1984 - Rödluvan och varulven!

The Company of wolves

Regi: Neil Jordan

1984

Horror

Company of wolves är väl egentligen rödluvesagen berättad för en senare generation. Rosaleen (Sarah Patterson) besöker sin mormor (Angela Lansbury) mitt inne i skogen. Där får hon höra den ena historien efter den andra om män med sammanväxta ögonbryn som ibland förvandlas till vargar. I bakgrunden ligger också att hennes syster nyligen har fallit offer för en varg.

När jag först började titta på den här filmen hade jag ganska stora förväntningar. En film som utlovade spänning och skräck i kombination med en klassisk saga. Det verkade ju lovande. Men ack så jag bedrog mig. Det finns visserligen en saga här man lätt känner igen men någon skräck kunde jag inte hitta ens med förstoringsglas och lupp. Det är extremt fjantigt och även om miljöerna ser sagolika ut räcker det inte när förvandlingseffekterna mellan människa och varg är så undermåliga. The Wolf man från 1941 känns bättre och fräschare i detta sammanhang. Problemen slutar förstås inte där, filmen är väldig svårförstådd och ibland vet man inte riktigt vad som har hänt, var det dröm eller verklighet just nu, rörigt värre alltså.

Både Sarah Patterson och framför allt Angela Lansbury gör sina roller med bravur men på det hela taget blir det tummen ned för denna billiga och fjantiga historia som faktiskt hade potential.

Tenebre - 1982 - Giallo från mästaren själv!

Tenebre

Aka: Tenebrae, Unsane

Regi: Dario Argento

1982

Thriller

Peter Neal (Anthony Franciosa) har just skrivit en ny bok – Tenebre. I samband med detta befinner han sig i Rom för PR-syften. Knappt har han hunnit till sitt hotellrum förrän polisen vill fråga ut honom. Man har nämligen funnit en mördad kvinna tillsammans med några sidor av hans blodiga bok instoppade i munnen. Snart står det dock klart att detta inte är det sista offret i en komplicerad mordutredning där mördare tycks hämta sin inspiration från boken. Peter bestämmer sig efter viss övervägande att det är bra publicitet om han kan presentera några nya ledtrådar i jakten på mördaren för polisen och inleder en egen utredning.

Fans av giallos lär inte bli besvikna på den här filmen, men den är å andra sidan alldeles för välkänd för att ha gått någon riktig fantast av genren förbi. Man kan dock säga att den här nästan följer det förutbestämda mönster en giallo förväntas ha och därför lämpar sig ypperligt som nybörjargiallo för den som vill bekanta sig med genren utan att gå på djupet.

Skådespeleriet är överlag mycket bra och förutom Anthony Franciosa i huvudrollen får vi också njuta av Dario Argentos dåvarande livskamrat Daria Nicolodi och den karismatiske B-skådisen John Saxon. Tyvärr har inte den senare fått särskilt mycket tid framför kameran och det är lite synd då det är en mycket underhållande aktör att se på.

Men även om skådespeleriet är mycket bra så finns det en del luckor i historien. Den är lika komplicerad som sig bör men då och då anar man ändå en del desperata och krystade försök att hemlighålla mördaren för publiken. Det är naturligtvis inget som sker på bekostnad av våldsamheterna, som filmen har gott om och när stilistiska mord som ledsagas av en tät spänning är filmens största epitet tillsammans med en synnerligen effektiv musik, är det lätt att vara lite extra förlåtande mot en del logiska luckor i handlingen.

Att det finns tillfällen när kameran fladdrar iväg på eget håll och inte tycks göra något som för handlingen framåt får man också leva med. Det kan visserligen vara lite irriterande vid ett par tillfällen men samtidigt fungerar detta trick som stämningshöjare med en ökad spänning som följd och det är ju precis det man vill ha i en film av det här slaget. Transportsträckor mellan de kulminerande scenerna är en vanlig del i genren så det är heller inget att hänga upp sig på. Jag kan också, väldigt ovetenskapligt och mellan tummen och pekfingret konstatera att dessa är färre i den här filmen än i många andra giallos.

Har du inte sett där här filmen så föreslår jag att du gör något åt det genast, för den är alldeles för bra för att gå obemärkt förbi!

Den Fantastiske Fantomas – 1967 - en film i ett hysteriskt tempo!

Jag tror aldrig jag har sett någon film men Luis de Funés och jag har definitivt inte sett någon av filmatiseringarna av Fantomas. Faktum är att jag inte riktigt visste vad jag skulle förvänta mig. Komedier är inte min starkaste expertis även om de råkar vara historiskt betydelsefulla. Luis de Funés är en sådan där komiker man ”ska” tycka om och helst finna vara omåttligt rolig. Jag är inte säker på att jag följer strömmen i detta avseende. Jag menar inte att det är något fel på hans insats i den här filmen eller så men den typen av komik det är frågan om passar inte riktigt mig.

Vi skulle kunna göra det enkelt för oss och jämföra hans rollkaraktär med kommissarie Closeau som ju Peter Sellers gjorde odödlig. Men jag tycker ändå att det är en orättvis jämförelse. Det här är inte lika galet som Blake Edwards filmer om Rosa Pantern. Det är onekligen ett galet tempo och kommissarien som Luis de Funés spelar är helt och hållet inkompetent. Men det blir mer en enkel sängkammarfars av det än en riktigt rolig komedi. Viss humor finns i händelseförloppet men det allra mesta får tillskrivas Luis de Funés och så karismatisk är han inte i mitt tycke.

Handlingen i dig är lite småskojig. Fantomas beskattar världens rikaste människor för rätten att leva. Skulle det inte vara intresserade av att betala denna skatt kommer de att mördas. Naturligtvis är inte den rikaste eliten pigg på att ge med sig av sina rikedomar utan vidare och försöker gillra en fälla för Fantomas. De samlas på ett slott för att försöka avslöja honom. Något som går sådär…

5/10

AO: Den siste Neandertalaren – 2010 - Ett hisnande äventyr!

Regi: Jacques Malaterre

2010

Äventyr

Att vara den sista i sitt slag måste vara den största mardrömmen av alla. Att veta att ingen kan följa efter att ens eget liv har upphört. Det ligger något laddat i orden som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Men ska sanningen fram så väcktes mitt intresse för den här filmen på grund av dess omslag. Jag vet inte om jag hade Life of Pi i medvetandet för det finns onekligen något där som påminner om den. Det är väl det vilda djuret i förhållandet till människan jag tänker på förstås. I den här är det dock en betydligt mer övergående fas än i Life of Pi.

Filmen utspelar sig för 30.000 år sedan och bara det är väl en bedrift tycker jag. Det man utgår ifrån är att det ännu är oklart varför Neandertalaren dog ut. Om det bara var Homo Sapiens som utrotade dem eller om det var frågan om en sjukdom kan man bara spekulera i. Tittar man på filmen kan man få en möjlig förklaring till hur det hela gick till. Man får tänka sig lite själv.

Men det viktigaste med filmen är inte utrotningen, eller att någon faktiskt är den siste att dö ut. Så måste det alltid vara, är någon först måste också någon vara sist! Det intressanta är hur utanförskapet framställs. Jag gillar verkligen liknelserna man kan se med det moderna samhället som fruktar det som inte faller in inom ramarna för det ”normala”. Är man inte lika mycket värd för att man ser grotesk ut eller för att man inte har samma intellekt som ”alla” andra? Mänskligheten styrs i mångt och mycket av elitism vare sig vi vill det eller inte. Det var i alla fall vad jag trodde att filmen handlade om tills jag insåg att det egentligen var en kärlekshistoria inte olik den som berättas i Skönheten och Odjuret.

Vi har två helt olika individer, en Neandertalare – den sista, och en tidig Homo Sapiens. Inte den första kanske men ändå i den tidiga evolutionen. Man får höra hur de var för sig har tankar om sin omvärld och om den andre såklart. Det är oerhört intressant hur olika man kan uppfatta världen. Det enda jag har att säga emot det är att det sker på franska. Det är förstås en fransk film och det är inte det. Det hade varit lika illa med engelska eller något annat språk. Det känns bara fel med ett så begripligt språk i evolutionens början. Dock vill jag klargöra att det alltså bara är tankar som förmedlas på detta sätt, inte dialog mellan Neandertalaren och/eller Homo Sapiens. Självklart är detta en nödvändighet för att få narrativet begripligt men det för en konstig effekt som inte riktigt stämmer i huvudet på mig.

Smink och miljöer är helt fantastiska. Hur man har fått till scenen där AO slås med isbjörnen vet jag inte. Det ser oerhört verkligt ut. Om man ser om den några gånger hittar man säkert sekvenser som avslöjar dess hemlighet men det är onekligen väl dolt.

Slutet är oundvikligt men vägen dit är synnerligen intressant och gripande. Det är en storslagen film som helt klart förtjänar att ses med största andakt.

8/10

Shrooms - 2006 - På droger kan man se nästan vad som helst, men är det sant?

Shrooms

Regi: Paddy Breathnach

2006

Horror

Ett kompisgäng åker tillsammans till Irland för att bli höga, men det är inte knark i vanlig bemärkelse som hägrar utan en speciell sorts svamp som säga kunna göra underverk om man gör te på den. De anländer och får en kort instruktion av svamparnas utseende och verkan av en irländsk kamrat som möter upp dem. Strax därefter ger de sig ut i skogen för att plocka grunden till den tripp de planerar, allt är noga beräknat att räcka precis lagom till just det antal de är. Spända av förväntan och kanske lite skrämda eller uppjagade av den kusliga berättelse kamraten berättar. Den om den mystiska sekt som en gång i tiden hade sin hemvist i ett övergivet hus inte långt därifrån, de ska ha varit särdeles sadistiska till sin läggning och mycket sträng i sin uppfostran av de unga. Vidare sägs medlemmar av sekten fortfarande spöka i skogarna i samband med att folk försvunnit under mystiska omständigheter. Dessutom påstår kamraten att historien är helt sann och att en falsk svamp, enbart igenkänningsbar på en svart prick enligt legenden åstadkommer föraningar om vad som komma ska, om den inte leder ovillkorligt till döden…

Direkt när man hör talas om den falska svampen förstår man ju att någon kommer att utsättas för denna och det dröjer heller inte speciellt länge innan detta besannas. Vad som sedan händer är väl inte helt självklart som verklighet och fantasi blandas framgångsrikt med vad som verkligen verkar hända. Hallucinationerna är ibland självklara, men man har långt ifrån alltid full koll på vad som verkligen händer eller har hänt. Det är ett grepp som jag gillar och som förmodligen fick sin början för min personliga del i Wes Cravens: A Nightmare on Elm Street.

Detta innebär att man aldrig kan vara helt säker på om de, till synes, inavlade karlarna gänget stöter på i skogen, eller de föraningar som tycks besannas en efter en, är verkliga eller bara den av en hallucination. Samma sak kan gälla om medlemmar av den sadistiska sekt som det enligt sant skräckfilmsmanér berättas om kring lägerelden verkligen existerar eller om de bara är syner för det inre. Jag kan tänka mig att man förstärker historier som påverkat en ytterliggare under drogpåverkan så det är väl inte helt långsökt att det enbart är en fabrikation från brukaren av den falska svampens hjärna.

Men denna balansgång på verklighetens rand är inte allt vad denna film besitter. Självklart är det en mycket stark ingrediens och gillar man inte detta sätt att berätta en historia på gör man sannolikt bäst i att undvika filmen. Nej, den är faktiskt även något så ovanligt som spännande, man är inte helt säker på hur det ska gå även om man när man i filmens inledande skede bestämmer att man ska lämna sina mobiltelefoner kvar för att inte göra bort sin med några dumma samtal under trippen, förstår att de kommer att ångra det där valet bittert!

Jag ska inte avslöja hur det går, men gillar man relativt oblodiga filmer med en mystisk touch, sekter eller slashers med twists, tror jag säkert att man kan ha ett stort utbyte av denna. Den är klart välspelad och har ett precis lagom tempo. Kanske är det faktumet att den faktiskt är irländsk och inte amerikansk som är den avgörande faktorn. Europeisk film brukar ju som bekant inte riktigt följa samma publikfriande konventioner som sina amerikanska ekvivalenter.

Recension: Prince Valiant – 1997

Jag konsumerar gärna Fantasy- och Äventyrsfilmer. Handlar de om något mytomspunnet är det bara bättre och vad vore väl bättre än Kung Arthur sagan? Där börjar vårt äventyr. Jag vet inte hur mycket som stämmer överens med den ursprungliga historien om Prins Valiant men så vitt jag förstår ska han, även i sin egen historia, korsa vägar med Arthur och till och med bli en riddare av runda bordet.

Hur som helst är det här frågan om att Excalibur blir stulet och utan det tycker inte Arthur att han kan styra riket. Det måste återfinnas! Att det skulle vara hans onda syster Morgana LeFay som ligger bakom stölden slår honom inte. Nej, stölden är planerad så att skulden hamnar på skottarna som genast bryter kriget ut. Det är bara Prins Valiant som förstår hur det egentligen gått till och när han kommer till Thule (Norge) blir allt än mer uppenbart för honom. Det visar sig att han är landets rättmäktige härskare och… ja, så ungefär ligger historien till.

Som fantasyäventyr är det ganska klent. Historien i sig är det är inget fel på men det är ganska tafflig dialog och det är ännu taffligare miljöer! Även om målgruppen är ungdomar eller till och med barn (filmen har 11-års gräns) är det lite för tramsligt. Jag blir nästan lite irriterad över att man har lyckats slarva bort tillfället så mycket. Det borde kunna vara hur underhållande som helst men det blir faktiskt mest pinsamt.

Var man ska lägga skulden vet jag inte. Jag brukar gilla Anthony Hickox filmer, men här vet jag inte riktigt vad jag ska tro. Det måste vara ett fullt medvetet drag att instruera sina skådespelare på det sätt som har skett. Något annat ser jag för högst otroligt. Det är väl inga dundernamn kanske men väl etablerade skådespelare som Stephen Moyer, Katherine Heigl och Ron Perlman medverkar. På ett lite hörn finns även kultskådisen Udo Kier men det hjälper inte. Filmer är och förblir en tramshistoria som endast är av intresse för den som verkligen måste se allt i sammanhanget.

3/10

Recension: Semestersabotören aka Les vacances de Monsieur Hulot – 1953

Det här är svår film för mig att bedöma. Å ena sidan är den helt fantastisk, manuset och slapstickkomiken är helt briljant! Ändå är den subtil, inte ett dugg förutsägbar och med helt fenomenal mise-en-scène. Jag får verkligen känslan av det den utspelar sig på en semesterort och att den här klantskallen, som förvisso vill väl, strular till allt för de andra gästerna. Det är som Herr Gunnar Papphammar fast utan överspelet och tramset, det är som Blake Edwards Pink Pantherfilmer med Peter Sellers fast utan skrattsalvorna. Allt som kan går fel för Monseiur Hurlot gör också det, det är bara det att det inte orsakar kramp i skrattnerven, snarare ler vi igenkännande och känner oss lite skamsna över att vi faktiskt känner igen oss i situationerna.

Därigenom är också filmens styrka dess svaghet. Tempot blir lite lågt och humorn som skulle underhålla oss är visserligen underhållande men blir aldrig riktigt rolig. Antagligen beror detta på att Monseiur Hurlot porträtteras som en riktig människa och inte bara som karaktären som ställer till allting hela tiden. Det är nog förresten det som skiljer den här filmen från de uppenbart skrattframkallande filmerna – den mänskliga sidan av tönten, klantarslet ät mycket varmare än i alla de andra filmerna.

Men trots all fabulös briljans är det inte en film som passar mig. Jag gillar slapstick lika mycket som någon annan men det blir lite för långsamt tempo för mig. Det är inte tillräckligt uppenbart roligt för att jag ska uppskatta humorn. Så nu står jag inför uppgiften att balansera min högst personliga smak med den här filmens reella kvaliteter. Ingen lätt uppgift kan jag säga.

6/10

Recension: Så Jävla Metal - 2011

Så Jävla Metal

Regi: Yasin Hillborg

2011

Dokumentär

Vad är det som gör att man sitter totalt trollbunden av en dokumentär som egentligen inte bjuder åskådaren på något nytt? Jag menar, den svenska hårdrockshistorien är inget okänd för mig, jag var med när den började och var klart intresserad av dess utveckling under 80-talet i alla fall. Efter det kanske det blir lite gråa zoner som jag inte riktigt har koll på och kanske även de tidigaste åren om jag ska vara riktigt ärlig.

Men det spelar hur som helst ingen roll, det är så roligt och intressant att titta och lyssna på berättelser och skrönor att jag helt enkelt inte kan ta ögonen ifrån det jag ser. Mestadels är det frågan om intervjustoff men även intressanta arkivbilder som jag inbillar mig inte kommer fram i dagens ljus särskilt ofta. Till stor del är det förstås frågan om Europe, det är inte konstigt med tanke på vilken enorm popularitet det bandet fick. Har man inte, som jag, läst boken om Europe – Only Young Twice – blir man säkert överraskad både en och två gånger av det som sägs.

En stor del går också till Yngwie Malmsteen som emellanåt verkar ha glömt bort det svenska språket. Det är svårt att höra vad det är han säger ibland och när han inte hittar orden drar han snabbt till med lite svengelska. Mycket av luckorna man möjligen kan ha fylls i av Anders Tegnér. Förresten så inleds hela dokumentären men ett legendariskt avsnitt av svar direkt där Anders förväntas svara på frågor av en upprörd studio fylld av moralpanik. Det var på något sätt så det började, hårdrocken var farlig och tidningen OKEJ som Anders Tegnér var redaktör för var oansvariga som sålde tidningar med en massa bilder på olika hårdrocksband som t.ex. ”satanisterna” W.A.S.P.

Men även de banden som man i första hand inte tänker på som en del av den svenska hårdrockshistorien representeras. Det är ingalunda några okända band men inte tänker man i första hand på Entombed, trots deras banbrytande Death Metal, eller Heavy Load, eller Candlemass? Det var riktigt kul att höra lite även från dessa ’band och kanske i synnerhet Ragne och Styrbjörn från Heavy Load och Leif Edling från Candlemass eftersom dessa band låg mig själv varmt om hjärtat. Jag är övertygad om att Quorthon hade medverkar om han hade levt idag. Och med tanke på vilken föregångsfigur det var inom Black Metal vore det väl skam annars. Här får han dock postumt ta emot äran för det han trots allt skapade!

Bland extramaterialet finns några av intervjuerna som använts återgivna i sin helhet. Det är egentligen samma sak som i filmen men bara utan inklipp av en massa annat. Det kan vara kul det också. Eller förresten, riktigt samma är det inte. Det är lite mer här. Och det finns ett par saker att lära sig. Joey Tempest har inte hört talas om Bathory, Yngwie Malmsteen har nästan inte hört talas om någonting och Lars Ulrich brukade skriva brev till hårdrocksfanklubbar när han var i 17-18 års åldern. Hur som helst är det en grym underhållande dokumentär!

10/10

Recension: I SAW THE DEVIL - 2010

I Saw the Devil

Regi: Jee-Woon Kim

2010

Thriller/Horror

En seriemördare härjar och det är inte vilken seriemörare som helst heller. Han verkar göra en poäng av att plåga sina offer så mycket som möjligt medan han våldtar dem. Fullständigtkänslokall mördar han kvinna efter kvinna tills han kommer till den gravida kvinna som ska bli hans fall. När han har mördat henne svär nämligen hennes pojkvän, som är polis, på att söka upp mördaren och låta honom plågas minst lika mycket som hon har plågats. Det blir en rafflande jakt där våldet stadigt triggas och där inget till slut är heligt. Det blir en jakt på ett monster, på ett monsters vis!

Som någon redan har påpekat i och med att förhandsindikerade att jag skulle skriva en recension av denna så är det alltså inte regissören bakom Old Boy som har gjort denna. Det är ett feltryck på omslaget helt enkelt, dålig research eller ett medvetet drag för att sälja filmen, vad vet jag? Skulle det vara det senare förstår jag inte riktigt vitsen för det är helt klart en film som står helt på egna ben. Det behöver ingen jämförelse med något annat för att bli intressant! Faktum är att jag läste fel på den tagline som pryder omslagets nedre ”Abandon all Compassion” och trodde det stod ”Abandon all Comparison” vilket skulle kunna vara lika sant. Det finns nämligen inte mycket att jämföra råheten i filmen med!

Våldet är absolut så brutalt som det kan vara utan att det för den skull blir löjeväckande. Det finns inte minsta anspelning på trams eller komik när det gäller makeupeffekterna och det är precis det så det ska vara om man frågar mig. Visst finns det väl en avkopplande effekt av effekter som går over-the-top och för en poäng av att göra det. Oftast behöver man inte tänka särskilt mycket under den typen av film utan kan bara låta effekterna sköjla över en, det blir aldrig särskilt otäckt.

Här blir det dock otäckt väldigt snabbt! Det finns både en krypande känsla då och då, en sådan som man bara kan få av en riktigt spännande film, och en känsla av hopplöshet mest hela tiden. Vi ska dock vara på det klara med att det finns två aspekter av våldet. Det som utförs av seriemördaren och hans likasinnade, samt det som uträttas av ”hämnaren”. Vi får en frågeställning om ändamålet helgar medlen nedkörd i halsen och det är nästan så vi sätter denna frågeställning i halsen också. Jag brukar inte gilla när vi får något så uppenbart att fundera över men här gör det ingenting. Jag vet inte om det finns något riktigt svar på frågan heller, vilket för mig är en klar fördel. Frågan är alltså tydlig, men inte nödvändigtvis svaret: är det ok att använda vilka metoder som helst för att hämnas en oförätt? Ska vi bekämpa eld med eld? Öga för öga, tand för tand? Döm själva.

Jag gillar sadismen i filmen. Missförstå mig inte nu, det är klart att jag inte njuter av att se personerna plågas, åtminstone inte de man fattar sympati för, men jag gillar att det påverkar mig vilket inte är helt vanligt numera. Jag ser så mycket våldsam film att jag på något sätt blivit immun mot filmvåld. Resultatet blir förstås att det görs fler grymmare och grymmare filmer. Var ska det sluta? Vill vi att det ska sluta? Är det inte så att filmvåldet också speglar samhället. Vi reagerar inte längre för det som skulle vara omöjligt att ignorera för 20-30 år sedan. Det skrivs om värre och grövre brott i tidningen varje dag. Alltså måste vi också öka på fiktionen när vi får chansen. Det ska vara ett steg värre än vad vi egentligen står ut med och definitivt jämfört med vad vid skulle stå ut med att läsa om i tidningen som verklighet.

Skådespelarna är perfekta i sina roller, i synnerhet eftersom hela filmen har en ganska känslokall ton över sig. Musiken, som ofta består av klassisk musik i de mest hänsynslösa delarna bidrar också till detta. Att bevittna vidriga handlingar i form av tortyr etc. till klassisk musik är nog det mest fasansfulla man kan göra.

På omslaget kan man läsa diverse citat om hur bra och starkt filmen är. Någon kallar den för ett mästerverk medan någon kallar den för den våldsammaste filmen någonsin. Jag skulle inte hålla med om någotdera men den ligger bra nära det sista citatet jag kommer att nämna – En thriller som verkligen får dig att skrika! Det här var en film som påverkade mig och som största fiende har sin längd. Jag vill inte påstå att den är innehållslös någon gång men nästan 2 timmar och 30 minuter kräver sin film för att funka. Det fyller inte helt de stora skor den skulle behöva för en sådan utmaning. En riktigt bra film men inte riktigt ett mästerverk!

8/10

Recension: The Night Porter - 1974

The Night Porter

Aka: Il Portiere Di Notte

1974

Drama

Året är 1957 och Max (Dirk Bogarde) jobbar som nattportier på ett hotell i Wien. Han har dock ett förflutet som SS-officer och när Lucia (Charlotte Rampling), en av hans före detta fångar från koncentrationslägret av en slump checkar in på hotellet, kommer alla minnena tillbaka för dem båda. Det uppstår en ömsesidig fasa och fascination. Hon är å ena sidan ett farligt vittne mot hans krigsförbrytelser och han är å andra sidan en gammal förtryckare. Trots detta attraheras de till varandra och återupptar det sadomasochistiska förhållande som de hade i hennes fångenskap.

Redan vid första mötet känner man att karaktärerna dras oundvikligt mot varandra på ett mycket smakfullt sätt. Det är mycket tillbakablickar som förtydligar deras relation men även händelser i nuet hjälper till att bygga deras karaktärer. Hon vill till exempel inget hellre än att genast ge sig av från både hotellet och staden men hennes man, som är dirigent, kan inte åka utan måste närvara vid en konsert. När det sedan blir dags att åka till nästa stad har hon tvärvänt och insisterar på att stanna ytterliggare några dagar.

Han lider av ett liknande dilemma. Den nazistgrupp han tillhör håller på att röja krigsförbrytarbevisen mot honom ur vägen och de vet att det möjligtvis finns ett enda levande vittne mot honom. Men istället för att berätta vad han vet gör han istället allt för att mörka kännedomen och en märklig kärlekshistoria påbörjas. Han gör allt för det omöjliga förhållandet och får hela organisationen efter sig. Tillbakablickarna till lägertiden är fortfarande närvarande men allt eftersom film fortgår behövs de inte längre och trappas successivt ned.

Vi befinner oss i nuet och får följa en dekadent nedgång av både Max och Lucia, galenskapen blir allt mer tydlig och utvecklar sig till en psykologisk studie av deras förfall. Men vem kontrollerar egentligen vem, är det han som fortfarande för befälet eller är det hon som manipulerar honom till avgrundens rand? Spänningen både dem emellan och mellan organisationen och Max eskaleras och hela tiden kantas vägen av strålande skådespelarprestationer som verkligen förhöjer filmens påverkan på åskådaren.

Man måste dock betona att det här är så långt ifrån nazisploitation eller hakkorsporr (en benämning docent Olle Sjögren frekvent använder i sin mycket intressanta bok ”inte riktigt lagom”) man kan komma. Det är snarare en betraktelse av det så kallade Stockholmssyndromet, som i korta ordalag kan beskrivas med att offret tar gärningsmannens parti. Enligt många forskare handlar det hel enkelt om att rädsla för att råka ännu värre ut och är i så fall, i mångt och mycket, en vädjan till gärningsmannens inre godhet. Filmen gjordes endast ett år efter Norrmalmstorgsdramat, då uttrycket ursprungligen myntades.

Ett psykologiskt bra drama om vem som egentligen kontrollerar vem!

Recension: Månguden - 1988

Månguden

Regi: Jonas Cornell

1988

Thriller

Flera bestialiska mord inträffar i bygden och polisen står lamslagen. Till sin hjälp kallar man in psykiatrikern Erland Salander (Per Myrberg), som har den unika förmågan att sätta sig in i mördarens tankebanor, att bli mördaren. På så sätt hoppas de kunna ringa in och fånga den som ligger bakom. Men först måste man förstå varför morden inträffas och efter att man finner en film som mördaren själv lämnat inte anonymt för framkallning, där de groteska morden filmats börjar ledtrådarna falla på plats. En speciell mask, som enligt sägnen inte bara döljer mördarens identitet utåt utan även döljer mördaren från sig själv har använts. Fallet döljer flera bottnar och mysteriet med Månguden är på väg att lösas.

Så länge jag kan minnas har det pratats om den här filmen i olika fanatiska filmsamlarsammanhang. Jag har personligen sett den förut, då den visades på SVT för rätt många år sedan, men minnena efter den var inte många. Det var därför med stor intresse jag införskaffade den i samband med att den äntligen fick DVD-release nyligen. Den är en mytomspunnen film som man lätt skapar sig höga förväntningar av. Och höga förväntningar hade jag även om jag faktiskt mindes vem mördaren var.

Infriade den då dessa förväntningar? Nja, det kan jag väl inte säga att den gjorde. Bildspråket är väldigt daterat till sin tidsperiod och den är ofta kanske slarvigt gjord. Förväntar man sig någon spänning så erbjuder inte filmen särskilt mycket av den varan. Själva morden, som man vid något tillfälle får se, i form av den filmsnutt mördaren själv spelat in, är inte särskilt explicita och det är väl på gott och ont kanske. Det blir väl mer realistiskt om man inte får se en massa blod stäcka hit och dit i närbild. Men å andra sidan kanske man kunde skapat lite mer panik hos offren. Man får se någon går till attack mot ett tält – ungefär.

                                     

Skådespelarmässigt fungerar filmen dock hyfsat. Jag kan väl inte påstå att det rör sig om aktörer som borde prisbelönas för sina insatser, men det känns trovärdiga i sina rolltolkningar och det är alltid en fröjd att se Heinz Hopf spela en riktigt slemmig typ! Man har också skapat någon form av mystik genom att helt enkelt mystifiera vissa rollkaraktärer och inte visa dem alls, åtminstone inte om man inte räknar siluetter och liknande. Rickard Wolff medverkar förresten i en liten roll utan repliker och det är ju alltid kul att se folk som senare lyckats med sina karriärer!

Dock är jag fortfarande glad över att filmen äntligen gavs ut och jag är glad över att den äntligen står i hyllan och samlar damm. Det är trots allt en kultrulle som varje sann filmentusiast borde ha sett. Inte för att den är särskilt välskriven, för det känns mest som en dålig kioskdeckare, men det finns ändå någonting mer bakom masken (Ha! Ha!) så att säga. Det finns ett mysterium som inte nödvändigtvis löser sig själv bara för att mördaren avslöjas, en psykologisk bakgrund som tål att funderas mer på!

Recension: Minotaur - 2006

Minotaur

Regi: Jonathan English

2006

Fantasy/Action

För länge sedan i en svunnen tid härskade Kung Minos över ett lika väldigt som ondskefullt imperium. Vart tredje år kräver detta kungarike åtta unga män och kvinnor från andra sidan havet som tribut för en gammal oförrätt emot dem – mordet på imperiets prins! De ska offras till Minosimperiets mäktiga Gud Minotaur som lever under palatset i en väldig labyrint. Men detta år har byn på andra sidan havets ledare - Cyrnans (Rutger Hauer) egen son Theo (Tom Hardy) tagit plats bland ynglingarna, fast besluten om att dräpa den väldiga besten.

Filmer som behandlar olika mytologiska legender är oftast intressanta baser för fantasyfilmer. Men man ska vara klar över att det är lite samma sak som med verklighetsbaserade filmer. De behöver inte vara sådär rysligt förankrade i vare sig verkligheten eller myter och legender. Den här filmen är inget undantag även om man tydligt ser kopplingarna mellan vedertagen mytologi och filmens historia.

Ska sanningen fram så finns det dock ett otal olika versioner av historien. Någonstans läste jag till exempel att det var sju flickor och sju pojkar som skulle offras varje år till Minotaurus, ett annat uppslagsverk säger att det var vart nionde år… Klart står emellertid att Theo är en omskrivning av den grekiska hjälten Theseus som enligt legenden dödade Minotaurus och sedan hittade ut ur labyrinten med hjälp av ett garnnystan som Kung Minos dotter Araidne givit honom. Det finns dock ingen gemensam bakgrund i karaktären Theo med Thesues som förekommer i ett antal andra grekiska äventyr, men det är väl å andra sidan ingen som kräver det heller.

Nåja, nog om myten och legenden. Det här är i alla fall ett halvhjärtat försök till att göra en storlagen film där miljöerna, åtminstone ovan jord, skulle kunna trollbinda under rätt förutsättningar. Tyvärr fattas det något som det är svårt att sätta fingret på men man skulle troligen ha kunnat komma till rätta med problemen om det funnits en lite större budget. Inget ont behöver heller sägas om skådespelarna, det är inga virtuoser på något sätt men de klarar mestadels av att leverera ett gediget arbete.

Själva Minotauren är en annan historia. Här har man förlitat sig allt för mycket på datoranimerade effekter och resultatet är förödande, åtminstone i de scener när man får se vidundret i sin helhet. Det är heller inte en varelse som jag i min vildaste fantasi kan få till ”hälften människa – hälften tjur”. Snarare har man försökt att göra en så monströs tolkning av odjuret som möjligt. Historien om Kung Minos dotter som förälskade sig i Theseus har också bytts ut mot härskarens syster. En syster som han dessutom vill inleda ett incestuöst förhållande med. Borta är garnnystanet men kvar är lyckligtvis den komplicerade labyrinten och den ser faktiskt ganska trovärdig ut!

Det här är ingen film för Rutger Hauer fantasten (då han endast medverkar några få minuter) utan för den som har ett brinnande intresse för mytologiskt baserade filmer i fantasygenren!