DÖDSLISTAN - 2011 - Nazitysklands folkmord i Frankrike


Dödslistan
Regi: Volker Schlöndorff
2011
Drama

Under andra världskriget bestämmer sig motståndsrörelsen i Frankrike att två tyska officerare ska mördas. Det spelar inte så stor roll under vilka omständigheter bara det blir gjort! Sagt och gjort, man kliver fram och skjuter sonika en tysk officer i ryggen. Den andra officeren som också finns på platsen ska också dö men pistolen klickar. Nåja, man har i alla fall lyckats med halva sitt uppdrag. Men vad händer? Självklart hämnas tyskarna detta nidingsdåd, för enligt dem är det inget annat. För att lära det franska folket veta hut bestäms från högsta instans – av Hitler själv, att en tysk officer är värd livet på 150 personer i fransk gisslan. Alla tycker inte detta är en bra idé och snart har man lyckats förhandla bort en tredjedel av antalet, inte av humanitära skäl utan snarare för att man anser att det skulle skada tyskarnas framgångar i Frankrike. Men vilka ska dö? Det är här dödslistan kommer in i bilden!

För en gångs skull tycker jag att den svenska titeln är så mycket bättre än den engelska att jag väljer att använda den som rubrik! På engelska heter den Calm at Sea som jag inte alls får samma motbjudande vibbar av som den svenska titeln. Fast det är klart, på franska heter den La mer à l’aube, vilket är ännu mer obegriplig i mina öron. Översatt med google translator blir det havet vid gryningen och jag kan inte minnas nåt hav alls.

Inte alla tyskar är känslokalla inför uppgiften.
 Jag är omåttligt fascinerad av filmer som behandlar folkmord eller ofattbar grymhet mot folkgrupper. I synnerhet gäller detta filmer som centrerar sig kring andra världskriget och koncentrationslägren. Detta är strikt talat inte riktigt fallet här eftersom filmen inte utspelar sig på ett vedertaget koncentrationsläger utan på ett fängelseläger egentligen. Det drivs dessutom av fransmännen och inte av tyskarna (även om dessa ockuperar och har den egentliga makten). Dessa filmer har en nästan osviklig förmåga att beröra mina känslor så djupt att jag helt enkelt måste ge utlopp för dem. Jag kan alltså inte bara vifta bort det och konstatera att det bara är fiktion. Och jag vet att jag har skrivit det många gånger tidigare, den här delen av vår mänskliga historia får tamefan inte glömmas bort. Det är vår plikt att föra historien vidare till våra barn så de kan förfasas så mycket av den att de ser till att det aldrig händer igen!

Flickorna på andra sidan planket.
Alltså stortjuter jag när filmen börjar närma sig sitt slut och de som väljs ut verkligen har valts ut. Det är med stor styrka de går sitt öde till mötes och varenda en av dem möter martyrdöden med ett kolossalt mod! Det går helt enkelt inte att hålla emot, och jag som trodde att jag var utan empati. Tar man dessutom med i beräkningen att det är en film som bygger på verkliga händelser blir det allt starkare. Det är faktiskt lite roligt [sic!] att det som ligger till grund för filmen är berättelsen nedskriven från båda hållen. Det är både offrens och tyskarnas historia som berättas.



Jag kan inte påminna mig och någon enda enskild händelse eller scen i filmen, så här ett par dagar efter att jag såg den, som inte känns fullständigt autentisk. Skådespelarna spelar inte sina roller, de är dem. Miljöerna är helt fantastiska och personporträtten är så väl målade att man känner att man får veta allt man behöver om var och en. Här är det inte frågan om grunda antaganden, det är riktiga människor som har riktiga känslor. Till och med kärlekshistorierna, för även för detta finns det utrymme, känns klockrent berättade och kanske det som i slutändan påverkar mig mest emotionellt. Att tråna och längta men till slut inte kunna få det som hela tiden funnits andra sida stängslet.