Recension: Ice From the Sun - 1999

Ice From the Sun

Regi: Eric Stanze

1999

Horror/Fantasy

Vart sjätte år lägger den mäktiga trollkarlen Abraham beslag på sex människor som han för till sin egen dimension, för att roa sig med att döda dem på alla möjliga uppfinningsrika sätt. Offrens egen rädsla vänds emot dem och Abraham är mycket skicklig att ta till vara offrens egna minnen i syfte att skapa en så mardrömslik död som möjligt. Denna dimension är skyddad av is från solen som är en kraftig sköld och inte ens himmelns änglar eller helvetets djävlar kan tränga igenom. Det står dock i båda dessa ytterlighetsmakters intresse att utplåna denna häxmästare och efter att ha övertalat den helt vanliga människan Alison (Ramona Midgett) försöker de nå sitt mål. Hon sänds in i Abrahams dimension med ett enda uppdrag, inte att försöka rädda något av de sex offren, utan endast att försöka få Abraham att minnas at han faktiskt en gång var mänsklig och inte den Gud han nu tror att han blivit. Detta ska försvaga isen tillräckligt mycket för att änglarna och djävlarna ska kunna ta sig in och eliminera honom.

Detta är en lite rörig film och historien är inte helt lätt att överblicka. Saken görs heller inte lättare av att det ofta är ganska påträngande bilder och ovanliga kameratricks som åskådliggör historien. På grund av filmens karaktär ägnas också en stor del av dess första tid med att förklara handlingen. Man får reda på vem om är vem och hur saker och ting kom att bli som de blev. Det är viktigt att hänga med i dessa inledande scener, som förvisso tenderar att dra ut lite på tiden, för att få fullt utbyte av filmen. Väntar man sig enbart våld och skvättande blod direkt från början blir man nog aningen besviken och likaså om man räknar med en renodlad fantasyfilm.

Ibland, eller egentligen mest hela tiden, känns dock handlingen som en ursäkt för att kunna vissa just dessa påträngande och blodsdrypande scener, men man avviker aldrig från historien och den röda tråden av fantasy löper alltjämt genom hela produktionen. Trots detta finns det ju som jag tidigare nämnt starka scener, som faktiskt till och med är ganska grymt uttänkta och inte enbart grafiska. Vad sägs till exempel om den kvinna som blir släpad naken bakom en bil för att sedan beströs med salt när kroppen är totalt genomsårig?

Som jag inledningsvis nämnde i förbifarten har filmen ett ganska jobbigt bildspråk och det känns nästan som om man tagit en hallucinativ drog när man ser den. Det är dock något som förhöjer den artistiska prägeln och som faktiskt får historien mer trovärdig. Filmen är alltså ganska jobbig och svår att ta till sig men ge inte upp för du kommer att få din belöning!

I Rymden Finns Inga Känslor - 2010 - Creme de la Creme

I Rymden Finns Inga Känslor

Regi: Andreas Öhman

2010

Komedi/Drama

Simon har Asbergers syndrom. Hans liv kräver vissa dagliga rutiner för att överhuvudtaget fungera. Till exempel måste han komma åt toaletten vid vissa bestämda tider eller tända lyset tre gånger. Han tycker heller inte om när folk rör honom och vad han tycker om känslor ska vi inte bara tala om. Det är så komplicerat att han inte förstår hur de fungerar. Kvantmekanik är enkelt som jämförelse. Han bor tillsammans med sin bror och hans tjej och allt funkar bra, eller allt funkar väl sådär egentligen, men i Simons ögon fungerar det bra. Åtminstone tills den dag då hans brors tjej inte står ut längre utan helt sonika flyttar. Vem ska nu diska? Det är ju hon som ska göra det, det går inte att rucka på! För att allt ska bli som vanligt igen måste nu Simon hitta en ny flickvän till sin bror och det ska ske vetenskapligt!

Bill Skarsgård är den av de skådespelande bröderna som jag har absolut minst koll på tror jag. Åtminstone av de bröder jag känner till – Alexander och Gustav. Jag tycker inte att han är särskilt lik sina bröder men det har ju ingen som helst betydelse när det gäller skådespelarprestationer. Dock tycker jag att det är en fördel att man inte känner igen hans ansikte på samma sätt som om det hade varit en mer känd skådespelar i rollen som Simon. Det blir liksom äkta på något vis. Och faktum är att de flesta aktörerna i filmen känns väldigt äkta, inte som att de spelar en roll överhuvudtaget!

                           

Att lida av Asbergers syndrom kan sannerligen inte vara lätt även om det inte tycks vara så att de själva ser det som ett problem. Snarare är det omvärlden som måste anpassa sig och det, i längden, kan bli väldigt tröttsamt! Filmen är vinklad åt det komiska hållet med det finns helt klart en allvarlig underton som kommer fram emellanåt. Problematiseringarna är många och flera av dem är helt genialiska och blir väldigt situationskomiska för oss tittare.

Det finns inte många filmer av det här slaget, men när man får syn på en är de oftast väldigt bra. Jag kommer förstås att tänka på Rain Man, som får anses vara något av ett referensverk i sammanhanget, och Ben X som jag verkligen älskade. Det är kanske inte riktigt samma dilemman som här och dessutom vinklade på ett annat sätt, men filmer och psykiska ”defekter” är oerhört intressanta! Man vill sätta sig in i situationerna och här får man som sagt även tillfälle att skratta åt dem.

Dem finns också fler knepiga typer och karaktärer i filmen, men de är mest där som utfyllnad. Huvudrollen är onekligen Simon och hur han uppfattar omvärlden. Hur problematiskt det är med känslor och hur vissa saker kan vara helt omöjliga att förstå. I synnerhet om det handlar om mänskligt beteende! Flera av de förklaringar som ges honom i filmen, för att han ska kunna förstå, är oerhört bra förklaringar som pedagogiskt når fram till Simon på ett sätt som han kan förstå, oftast genom cirklar. För är det något Simon gillar så är det Cirklar! Det finns en kontinuitet över dem och ingen början och inget slut.

Ni som läser det jag skriver om här på Fanatisk Film vet vid det här laget att jag är ganska snål med mina omdömen, att det behövs en hel del för att kunna imponera på mig, men den här filmen lyckas verkligen och mina känsloanstormningar av skratt och gråt, glädjetårar och rent avsky för dem som inte ens försöker förstå hur svårt Simon egentligen har det i sin vardag. De som inte förstår att han måste göra samma rutiner varje dag och att han egentligen lever i sin egen lilla värld. Men framförallt blir jag glad av filmen, den visar att det faktiskt finns någon där ute för alla och att känslan är väldigt viktig även om man själv inte alltid förstår den – Creme de la Creme!

Recension: Henry Poole is Here - 2008

Henry Poole is Here

Regi: Mark Pellington

2008

Drama/Komedi

Henry Poole har fått ett riktigt tråkigt besked av sin doktor, han är döende och har endast en kort tid kvar att leva. På grund av detta har han sett ut ett hus han vill köpa, nackdelen är bara att ägarna inte vill sälja. I sin frustration köper han istället ett annat hus på samma gata till överpris, som i själva verket är i största behov av en renovering. För hans del kan det kvitta, han ska ändå inte bo kvar så länge. Ett större problem visar sig dock vara grannarna som inte vill lämna honom ifred och i synnerhet när en av den finner, vad hon anser vara ett mirakel på hans husvägg. Hon ser klart och tydligt en bild av Jesus och tar dit kyrkan för att verifiera den som oförklarlig och gudomlig. Henry ser själv inget annat än en fuktskada och vägrar tro på något mirakel trots att en efter en som rört vid hans vägg botas från allehanda krämpor och sjukdomar. Men inte alla grannar är lika energiska, och Henry fattar tycke för en av dem. Livet kanske är värt att leva och allt hopp är kanske inte ute än?

Den här filmen lyckas med konststycket att gripa tag i tittaren direkt. Man blir intresserad av vad som utelämnas i storyn även om det egentligen är ganska uppenbart redan från början. Det är stabilt berättat och ibland kommer man på sig själv med att småle åt vad som händer, någon gång tittar en tår fram av de gulliga händelserna som sker men mycket mer än så blir det faktiskt inte. Skådespelarmässigt funkar filmen utmärkt och den har väl en sensmoral som man lätt stämmer in i – det är aldrig för sent att ta tag i sitt liv och börja kämpa för det som är värt något igen!

Men det blir en bagatell av filmen, inget särskilt utmärker den och den kommer inte att gå till filmhistorien som något dundrande mästerverk. Likaväl är det en söt kärlekshistoria om en man som vänder på sitt liv och som motsträvigt finner att hans ambition att tyna bort i ensamhet inte är den väg han egentligen vill gå.

Det är också en film om att tro på något oförklarligt utan att nödvändigtvis drivas av en inre önskan att vetenskapligt kunna bevisa allting till varje pris. På så sätt är Henry Poole och hans troende granne Esperanza sina totala motsatser vilket naturligtvis innebär en del konflikter. Men eftersom det trots allt är en komedi någonstans i botten blir dessa konflikter aldrig särkilt allvarliga. Vänskapen behålls och i slutändan ställer både Henry och Esperanza upp på varandra. Det är faktiskt ganska underhållande att se med vilken fanatism Esperanza hävdar sig se den där Jesusbilden på Henrys vägg. Jag ska erkänna att det tog väldigt lång tid för mig att överhuvudtaget se något liknande över huvud taget, men det är väl å andra sidan lite av poängen med filmen också – att bilden ska framträda för oss åskådare lite pö om pö. Därmed påstår jag inte att det är speciellt tydligt i slutet heller, men jag lyckades i alla fall se den.

En film att förströ sig med under en och en halv timme.