The
Mist
Regi:
Frank Darabont
2007
Horror
Efter en våldsam storm upptäcker Dave (Thomas Jane) en mystisk dimma
som ligger tät över sjön inte långt från den plats där familjens hus är
beläget. Det ser visserligen mystiskt ut, men varken han, sonen Billy (Nathan
Gamble) eller grannen Brent (Andre Braugher) misstänker något speciellt förrän
de, på väg till stans diverseaffär, möter ett stort antal brandbilar och militära
fordon på väg mot dimman. När de sedan, under butiksvistelsen, blir vittne till
hur en blodig äldre man kommer springande i panik ut ur dimman med andan i
halsen börjar misstankarna långsamt formas mot en övernaturlig förklaring. Än
värre blir det när onaturliga varelser en efter en skymtas i dimbanken.
Frank Darabont har verkligen, om
någon, erfarenhet av framgångsrika Stephen King filmatiseringar och då inte
nödvändigtvis kvantitetsmässigt. Det är nämligen han som skrivit manus och
regisserat två av de mest ansedda tolkningarna av Kings verk – Shawshank
Redemption och The Green Mile. Men medan dessa inte på något sätt räknas in i
skräckgenren är det definitivt där The Mist hör hemma. Det är inte bara
övernaturligt, som i de flesta fall där Stephen King varit inblandad, det är också
gott om främmande varelser, vare sig dessa är utomjordingar eller besök från en
annan dimension. Vidare är det under stundom enormt grafiska effekter,
åtminstone mot vad man är van vid i ekvivalentiska sammanhang. Tyvärr måste jag
säga att detta, tillsammans med de faktiskt ganska läckra monstren, är filmens
största behållning.
Eller förresten, skådespeleriet
är det väl inga större fel på heller. Jag finner till exempel grannen (Andre
Braugher) som enormt fascinerande och helt klart filmens intressantaste
skådespelare. Med det menar jag inte att någon annan gör ett dåligt jobb,
möjligen har de inte särskilt mycket att jobba med då, i stort sett, samtliga
karaktärer är enormt stereotypiska och träiga.
Detta, tillsammans med den enormt
fåniga dialogen och taffliga berättartekniken, gör att jag inte riktigt vet om
filmen är menad att tas på fullt allvar eller om den driver med sig själv? Jag
har sällan upplevt en sådan grad av klichéer staplade på varandra och inte
sällan kommer jag på mig själv med att småfnissa lite åt det som händer i
filmen. Dock vill jag påstå att det normala Stephen King Syndromet inte infinner sig i vanlig bemärkelse. Här
väljer man istället att så fort som möjligt visa de kreationer
specialeffektsteamet skapat och först sedan bygga upp de inbördes relationer som
spelar en avgörande roll för filmens fortsatta utveckling.
Tyvärr känner man igen mycket av
dessa motsättningar från andra King-filmatiseringar. Inblandande av ultrareligiöst
agiterande, som naturligtvis inbringar fler och fler sympatisörer, och som
alienerar det hundratal personer som befinner sig i snabbköpet från varandra i
två grupper. Den gammaltestamentliga, som vill offra människoliv för att blidka
Guds vrede och på så sätt komma ur situationen och den mera vetenskapligt
drivna gruppen som rationellt vill lösa problematiken. Jag vill inte påstå att
denna upprepning på något sätt är författarens fel, då novellen som filmen
bygger på faktiskt publicerades redan 1985 och finns läst, hur otroligt den än
kan låta (för dem som känner mig personligen i alla fall) i undertecknads
bokhylla. Inte för att jag minns särskilt mycket av den, eftersom det väl
ungefär var runt ’85 som jag läste den, men att den, liksom den här
filmatiseringen, i alla fall inte lämnade något bestående intryck är helt
klart.
