Recension: Hoppsan! - 1955

Hoppsan!

Regi: Stig Olin

1955

Komedi

Serier är till ett fördärv! De förpestar livet för både gamla och unga och inte ska vi väl låta våra barn utsättas för något så hemskt?! Så låter i alla fall den antiseriekampanj som har dragits igång. Främsta orsaken till det dekadenta förfallet är en serie som heter ”Monstret” och som skapas av Hubert Yrhage (Povel Ramel) som genast går till försvar för serierna och hans egen serie i synnerhet. Intentionen bakom den är alls inte demoraliserande, snarare tvärtom! Det är istället seriemotståndarnas egen fantasi som får serien att verka sexistisk och våldsam.

Första gången jag kom i kontakt med Povel Ramel var sannolikt genom hans musikaliska sätt att utnyttja komiken. Både i texter och musik, men kanske framför allt texterna. De första sångerna jag lyssnade på kommer jag så väl ihåg. I föräldrahemmet hittade jag Karl Nilsson och Dom små små detaljerna inspelade på nåt gammalt kassettband. På något sätt blev jag besatt av mannens underfundiga klurigheter och jag kan lugnt och utan överdrift säga att jag inte hade varit där jag är idag om det inte vore för Povel! Numera har jag en betydligt större referensram till hans visor och kvickheter, allt är inte fantastiskt men mycket är oerhört nybildande och skarpsint!

Således var jag under tron att det här var en film skriven av Povel och blev lite förvånad när jag upptäckte att så inte var fallet. Jag vet att Owe Thörnqvist skrev en del till Knäppupp revyerna men jag var ändå under föreställningen att Povel gjorde det mesta själv. Hur som helst är det en historia skriven av Olle Strandberg men det blir inte mindre Ramelskt för det. Det är en helt vansinnig historia som trots allt har en gravt allvarlig underton. Det är en satir som driver med den hysteri som tydligen rådde just mot seriekulturen. Vi har sett det många gånger sedan dess. Med rockmusikens inmarsch, videovåldet på 80-talet och just nu pågår en våldsam sanering av ett (smyg)rasistiskt språkbruk. Vi gör om designen på kinapuffar byter namn på kakor och försöker föra debatter om Tintin och Astrid Lindgren och Gud vet vad. Förresten så innehåller den hör filmen också ord som näppeligen skulle betraktas som rumsrena idag! Gud bevars, förbjud den – nu! Genast!

Själva satiren var tydligen inte särskilt tydligt för sin tid då det påstås att en enad kritikerkår inte riktigt förstod filmens budskap. Man trodde att den drev med seriekulturen snarare än det moraliserande motståndet till den. Idag kan jag inte tänka mig att detta skulle missförstås, åtminstone inte med serier som utgångspunkt. Det är idag så etablerat att det verkar helt befängt att moralisera kring det. Det skulle snarare få en ironisk effekt.

Så det finns helt klart ett kärnämne och ett budskap. Jag ser väl inte riktigt den som ett politiskt inlägg i dagens samhälle utan snarare som en underhållande fars. Fast ingen förväxlingsfars kanske. Snarare lite absurditeter stuvade på varandra. Jag känner inte att det behövs någon djupare analys egentligen. Antingen gillar man den och blir underhållen av denna familjefilm från förr, eller så gör man det inte. Som Povelfantast kan man glädja sig åt att några fantastiska sånger ingår i filmen. Ge Mig en kvart om dagen, en blinkning till Arne Tammers klassiska slogan; Sätt tulpaner i Mossa till Mor och Släkthuset ingår till exempel.

Det är heller inte ont om namnkunniga skådespelare. Povel Ramel får väl först och främst sägas vara musiker och revyartist men bland de övriga medverkade märks till exempel Harriet Andersson, Sven Lindberg, Douglas Håge, Georg Rydeberg, Carl-Gustaf Lindstedt och Ingrid Thulin. Det är mycket gedigen rollista och den innehåller också allt man kan behöva av trovärdighet. I alla fall om man tar med själva genren och den tidsepok filmen gjordes med i beräkningarna.

6/10

Recension: Paradiset - 1955

Paradiset

Regi: Arne Ragneborn

1955

Drama

Bertil (Åke Grönberg) får en sista chans på fabriken, han har varit nykter i sex månader och mår hur bra som helst. Men påtryckningar från kompisar och motgångar i hemmet driver honom tillbaka till en öl, sedan två öl och sedan… tja, låt oss säga att hans nyktra stunder från det ögonblicket är väldigt lätträknade. Han får sparken vilket gör att hans alkoholförtäring ökar. Samtidigt blir direktören (Edvin Adolphson) på fabriken ombedd av sin läkare att dra ner på sin alkoholkonsumtion. Han hävdar att han måste för representationens skull men det är uppenbart att han har grava problem. Snart får även han sparken från sin position vilket gör att han går ner sig ännu mer. Hans fru går ifrån honom och snart är kronofogdens utmätning av hemmet ett faktum.

Tack vara Klubb Super 8 får vi chansen att se den här filmen som tydligen har varit försvunnen i många år. Och ska sanningen fram så hade jag min uppfattning om vad det här skulle vara för en film. En halvkomisk pilsnerfilm som skulle vara bortglömd så fort den var slut, men så var det inte! Visst skulle man kunna kalla det för en pilsnerfilm, utan att för den delen syfta på någon ordvits. För det är onekligen en underhållande film trots att den berör mycket allvarsamma ämnen, dessutom på ett allvarsamt sätt. Det är en tragisk film och om det nu finns något budskap handlar det om att det kan gå illa för vem som helst, fattig som rik!

Något som imponerar på mig och som jag verkligen inte hade räknat med är verklighetsförankringen och de filosofiska resonemangen som ursäktar, eller åtminstone försöker förklara, drickandets anledningar. Och det finns flera, det är inte bara en beroendeframkallande dryck, det finns också sociala delar, grupptryck och gemenskap. Problemet är förstås när kontrollen förloras såsom det är med alla typer av missbruk.

Det jag gillar med filmen är att det inte är så där rysligt klämkäckt som det ofta kan vara i äldre svenska filmer. Jag vet att det finns ett agg mot just det här fenomenet där ute, framförallt bland ungdomar. Jag förespråkar som alltid att jag ska ge allt en chans innan man fördömer och i det här fallet får man verkligen sin belöning. Skådespeleriet är visserligen föråldrat men ändå realistiskt och inte överdrivet teatraliskt som det annars kan vara i filmer från den här tiden.

Man sugs in och kan inte slita blicken, det känns som slutet är oundvikligt – det tragiska slutet. Men ändå kan man inte vara riktigt säker på hur det kommer att gå. Man väntar sig trots allt ett lyckligt slut och är nyfiken på hur säcken kommer att knytas ihop. En mycket imponerade film som verkligen väcker nyfikenheten mot Arne Ragneborns andra filmer – fyra till antalet, som tydligen ska behandlas liknande ämnen. Totalt fem filmer som regissör men ändå omtalad som svensk films rötägg nummer ett enligt extramaterialet. Flera av hans filmer lyckades nämligen fastna i censuren och frisläpptes bara efter omfattande klipp och någon av dem lyckades till och med dra på sig ett totalförbud!

Förutom Arne Ragneborn själv och de tidigare nämnda Åke Grönberg och Edvin Adolphson medverkar även Gösta Bernhard, Stig Järrel och Sif Ruud i mindre roller. Det här är en riktigt bra film som verkligen imponerar!

Lady och Lufsen - 1955 - Klassisk kärlekshistoria

Lady och Lufsen

Regi: Clyde Geronimi, Wilfred Jackson, Hamilton Luske

1955

Animerad

Lady bor i de fina kvarten och har ett fint halsband med skattemärke. Lufsen  å andra sidan har ett hem för varje dag i veckan, är expert på att manipulera människorna för att få exakt det han vill ha. På något sätt möts dessa båda mycket olika hundar och lär känna varandra. Främst är det väl Lady som är nyfiken på det som Lufsen har att berätta och visa henne. Det äventyr som de kommer att ha tillsamman blir verkligen någon för båda att minnas och blir också en uppvisning i tillgivenhet och tillit mot andra. När Lady råkar illa ut är Lufsen där för henne fast han inte riktigt passar in i de fina kvarteren. Och när Lufsen råkar illa ut vill Lady inte vara sämre och räddar, mot alla odds, Lufsen ur knipan.

Själva historien är på intet sätt originell och skulle lika gärna vara berättad med människor i huvudrollerna. Det är en ganska ordinär kärlekshistoria med andra ord. Självklart har man vävt in lite hundideologi som att vara trogen och trofast mot husse och matte och andra saker som passar in i kontexten. Trots att filmen är från 1955 och verkligen en klassiker (förutom att vara Disneys 15:e klassiker förstås) har jag tidigare inte sett den i sin helhet. Självklart är jag bekant med den berömda spaghettiscenen som också visas varje jul i samband med att Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul.

Mot bakgrund av detta blev jag lite besviken när jag upptäckte att man hade dubbat om filmen 1989 och således ändrat på ett par fraseringar. Jag känner mig förstås oerhört petig när jag tar upp detta och jag har egentligen inget att klaga på men det blir ändå fel på något sätt. Man förväntar sig en sak och får något annat.

Det är ovanligt lite musikal över filmen och det håller jag för enbart positivt! Det finns visserligen ett par sångnummer men de smälter bra in i helheten och stör inte alls. Animationerna är som vanligt av högsta klass och definitivt inte gjorda i någon dator. Det här är ett hantverk av allra högsta klass som verkligen gör sig på blu-ray formatet.

Hur det kommer att gå är som sagt inte överraskande men det är å andra sidan inte poängen heller. Det man är ute efter är lite trevlig underhållning, kanske ett skratt här eller där och inte en djupsinnig film med multipla bottnar som gör att man inte riktigt kan vara säker på vad det egentligen handlar om. Ändå är det en film som man inte kan sluta tänka på efter att man har sett den. Kanske är det trots allt mera komplicerad än vad man först tror eller så håller den så höga dramaturgiska kvaliteter att man helt enkelt inte kan släppa den inom den närmsta tiden?

Hur som helst är det fantastisk underhållning och definitivt en film man bör ha i hyllan. Den gör sig utmärkt bland alla de andra Dienyklassikerna!

Bilder: © Disney