Ångesthunden och Malmö under Vatten - 2009-2011



Ångesthunden
Regi: Henrik Möller
2009-2011
Kortfilm


Jag har inte sett Henrik Möllers förra samlings dvd – Kaninhoran, men som jag har förstått det blev den en stor succé! Och det är kanske därför som Njutafilms nu även ger ut den här – Ångesthunden (och Malmö under vatten). Det är en samling kortfilmer, alla är ganska uselt animerade (nästan i alla fall) åtminstone om man dristar sig till att jämföra med giganterna på området – Disney, Pixar och kompani.

Men det här är så långt ifrån Disney man kan komma och det är också lite poängen med det hela. Den gamla klyschan ”att man skulle vilja se in i den hjärnan” känns allestädes närvarande, för är det något som Henrik Möller har begåvats med så är det fantasi. Man förundras över vilka vändningar de små historierna tar, hur man lyckas få ihop det i slutändan och hur det faktiskt finns en underliggande mening att hitta i berättelserna. Den är kanske inte alltid lätt att hitta bland den ytliga idiotin men jag vågar påstå att det finns en samhällsironisk ton i flera av berättelserna. Ibland verkar det vara berättelser som bara finns till för att i slutändan poängtera en ståndpunkt medan det ibland är uppenbart provokativt.

DVDn är uppdelad i tre delar: Kärleken, Hatet och Ångesten. Historierna skiljer sig åt lite grand men överlag är det samma typ av provokativa berättelser, där Kärleken kanske är lite ”snällare” än de andra två. Det läggs ungefär lika mycket tid på alla tre delarna så man kan inte säga att det finns någon favoritism åt ångesten eller så, trots titeln på DVDn. Det finns också extramaterial där en intervju med David Lynch är kronan på verket. Faktiskt en mycket underhållande och annorlunda intervju!

Det finns ett flertal citat av kända människor på omslaget och i det lilla häfte som medföljer dvdn. Främst är det förstås David Lynch som hyllar Möller och det känns ju ganska stort. Också Staffan Westerberg tycker till och så även Alexander Bard. Den senare är väl något av en provokateur [sic!], även om han har en förmåga att skriva fantastiska låtar, så det känns inte särskilt oväntat. Men den som gör mest intryck på mig är Shahriyar Latifzadeh som jag verkligen respekterar. Han går från att mer eller mindre kalla Möller för efterbliven till att komma underfund med vad det är som driver honom. Allting är kanske inte som det först ser ut att vara.

För min egen personliga del är det här alldeles för ofta infantil bajshumor även om det inte är utan poänger. Jag gillar absurditeten i det och det är som sagt verkligen fyllt med fantasi. Det är detta som är storheten tror jag och det känns som att det är något som tilltalar en liten grupp snarare än den stora massan. Detta är självklart något av undergroundfilmens epitet och kommer inte som någon överraskning. Och oavsett hur infantilt det blir är jag ändå underhållen. Min favorit av alla historierna är troligen det mest talande exemplet på denna infantilism också – Grisaknullabyn och jag måste än en gång betona att jag verkligen skulle vilja se in i den hjärnan!