Shoguns Sadism aka The joy of torture 2: Oxen split torturing - 1976 - Aldrig har tortyr skildrats råare!

Shoguns Sadism

Aka: The joy of torture 2: Oxen split torturing

Regi: Yuuji Makiguchi

1976

Drama

En tvådelad historia som till en början utspelar sig under en tid när kristna förföljdes och torterades för att avslöja sina kamrater och sedan avrättades på grymma sätt. Den sadistiske ledaren för dessa grymma metoder kräver att man hittar på mer och mer plågsamma tillvägagångssätt eftersom de nuvarande brännmärkningarna tråkar ut honom. Dessutom anser han att de kristna inte är rädda för att brännmärkas och att det därigenom är en meningslös teknik. Vi hoppar sedan ett par hundra år framåt i tiden till en bordell där en man straffas genom ett års straffarbete för att han inte haft råd at betala räkningen. Tillika tvingas han delta och bevittna tortyren av både hororna och av de kunder som haft fräckheten att försöka röva bort flickorna.

Fruktansvärt tråkig film egentligen, även om våldsamheterna i den når höga höjder redan i inledningsfasen. Självklart måste man också ta i beaktande hur gammal filmen egentligen är. Den gjordes faktiskt redan 1976 och med det som bakgrund måste man förundras över hur välgjord filmen faktiskt är. Gorescenerna är närgångna men inte vidare påfrestande och någon egentlig tortyr är det, åtminstone till en början inte frågan om. Istället börjar den här filmen som ett slags dokument över olika avrättningstekniker och det är lite tråkigt.

Den tortyr som finns representerad är mera psykologisk, människor som tvingas se på och delta när deras närmaste och käraste avrättas på grymma sätt eller bevittna upprepade våldtäkter på sin älskade osv. Tyvärr är dessa scener också censurerade på japanskt manér men en dimmig bild över känsliga delar. Man kan inte låta bli att störa sig på detta men det är trots allt inte överdrivet många gånger som detta förstör filmen.

Den andra delen av filmen har en lite annan karaktär. Det är inte lika mycket regeringsstyrd organiserad tortyr utan mera gangsterrelaterat. Bestraffningsmetoderna skiljer sig också på det viset är det här inte handlar om att egentligen döda offret utan att helt enkelt få det att lida. Slöa knivar är väl så effektiva som första delens ångkokning eller ”oxen split torture” som avlutar första delen. (En flicka binds korsfäst medan två oxar ska slita isär henne). Själva grundtanken med tortyr är ju också att låta offret plågas, så det är väl verklighetstroget så det räcker.

Vem passar då den här filmen? För det är ju ingalunda en film för alla och envar. (Det känns som om jag använt den frasen många gånger tidigare angående extrem film). Jag tror att filmen främst lämpar sig för dem som redan sett en hel del extrema våldsfilmer och vill fördjupa sig genom denna klassiker. För en klassiker är det definitivt! En klassiker som är betydligt mera känd än sin föregångare: The Joy of Torture. En föregångare som verkar nog så intressant och helt klart skall införskaffas för en recension!

School Night Massacre aka Death Academy - 2005

Aningen omskriven recension i förhållande till originalversionen. Det var ett par saker jag kände att jag var tvungen att ändra i och med att jag såg om filmen. Så nu vet ni det...

School Night Massacre

Aka Death Academy

Regi: Daniel Lehmussaari

2005

Horror

För tio år sedan skedde en serie brutala mord i en skola, fyra elever gick in… ingen kom ut. Nu vill fyra elever göra ett grupparbete om morden och de tror sig dessutom kunna bevisa att mördaren, Niklas Johansson (Oden Nilsson), är oskyldigt dömd. Elin (Sigrid Josefsson) är väl den som brinner mest för uppgiften och hon känner till och med Niklas eftersom hennes syster har varit tillsammans med honom. Hon får nys om att Niklas blivit frigiven för bara två dar sen och möter upp honom på järnvägsstationen när han återvänder hem. Under intervjun med honom bedyrar han sin oskuld, som han hela tiden gjort, och påstår sig också veta vilken mördaren är. Tillsammans beger de sig alla till skolan för att söka reda på bevis mot den riktige mördaren – den person som numera är skolans rektor…

Visst ska man vara tacksam när det kommer slasherfilm från Sverige, för det är väl trots allt ganska ovanligt. Men samtidigt blir man besviken när man redan från första scenen inser vilket bottennapp det är man just ska börja på. Skådespelartalangerna lyser verkligen med sin frånvaro och det finns faktiskt inte många repliker som är trovärdiga – inte ens av misstag.

Men tror ni jag tänker ägna hela den här recensionen åt att spy galla över filmen så tror ni fel! Jag tänkte istället ägna tiden åt att försöka lyfta fram de positiva sidorna hos filmen. För filmen är klart underhållande, många gånger ligger man dubbelvikt av skratt och däremellan sitter man med ett fånigt leende på sina läppar. Det är visserligen totalt ologiskt men ändå underhållande att försöka klura ut vilken mördaren är och hur det egentligen ligger till, slutligen kommer en ganska överraskande sanning faktiskt!

Som brukligt är i en slasher så handlar det om många mord. Här har man lagt lite extra fokus på dem och de är helt klart filmens mest genomarbetade del. Många gånger ser det riktigt bra ut och även om blodet kanske är lite tunt ibland är det inget som förstör helheten. Mordmetoderna är också uppfinningsrika och det är ju faktiskt halva nöjet med en film av det här slaget. Och som tillägg kan nämnas att mördarens mask faktiskt är en av de coolaste i slasherfilmens historia!

Slutligen vill jag dock säga att filmen påminner mer om en gammal brevfilm ur ”Bullen” än en svensk skräckfilm och att killen som spelar Jimmy ser ut som en yngre kopia av Robinson-Robban…

Shrooms - 2006 - På droger kan man se nästan vad som helst, men är det sant?

Shrooms

Regi: Paddy Breathnach

2006

Horror

Ett kompisgäng åker tillsammans till Irland för att bli höga, men det är inte knark i vanlig bemärkelse som hägrar utan en speciell sorts svamp som säga kunna göra underverk om man gör te på den. De anländer och får en kort instruktion av svamparnas utseende och verkan av en irländsk kamrat som möter upp dem. Strax därefter ger de sig ut i skogen för att plocka grunden till den tripp de planerar, allt är noga beräknat att räcka precis lagom till just det antal de är. Spända av förväntan och kanske lite skrämda eller uppjagade av den kusliga berättelse kamraten berättar. Den om den mystiska sekt som en gång i tiden hade sin hemvist i ett övergivet hus inte långt därifrån, de ska ha varit särdeles sadistiska till sin läggning och mycket sträng i sin uppfostran av de unga. Vidare sägs medlemmar av sekten fortfarande spöka i skogarna i samband med att folk försvunnit under mystiska omständigheter. Dessutom påstår kamraten att historien är helt sann och att en falsk svamp, enbart igenkänningsbar på en svart prick enligt legenden åstadkommer föraningar om vad som komma ska, om den inte leder ovillkorligt till döden…

Direkt när man hör talas om den falska svampen förstår man ju att någon kommer att utsättas för denna och det dröjer heller inte speciellt länge innan detta besannas. Vad som sedan händer är väl inte helt självklart som verklighet och fantasi blandas framgångsrikt med vad som verkligen verkar hända. Hallucinationerna är ibland självklara, men man har långt ifrån alltid full koll på vad som verkligen händer eller har hänt. Det är ett grepp som jag gillar och som förmodligen fick sin början för min personliga del i Wes Cravens: A Nightmare on Elm Street.

Detta innebär att man aldrig kan vara helt säker på om de, till synes, inavlade karlarna gänget stöter på i skogen, eller de föraningar som tycks besannas en efter en, är verkliga eller bara den av en hallucination. Samma sak kan gälla om medlemmar av den sadistiska sekt som det enligt sant skräckfilmsmanér berättas om kring lägerelden verkligen existerar eller om de bara är syner för det inre. Jag kan tänka mig att man förstärker historier som påverkat en ytterliggare under drogpåverkan så det är väl inte helt långsökt att det enbart är en fabrikation från brukaren av den falska svampens hjärna.

Men denna balansgång på verklighetens rand är inte allt vad denna film besitter. Självklart är det en mycket stark ingrediens och gillar man inte detta sätt att berätta en historia på gör man sannolikt bäst i att undvika filmen. Nej, den är faktiskt även något så ovanligt som spännande, man är inte helt säker på hur det ska gå även om man när man i filmens inledande skede bestämmer att man ska lämna sina mobiltelefoner kvar för att inte göra bort sin med några dumma samtal under trippen, förstår att de kommer att ångra det där valet bittert!

Jag ska inte avslöja hur det går, men gillar man relativt oblodiga filmer med en mystisk touch, sekter eller slashers med twists, tror jag säkert att man kan ha ett stort utbyte av denna. Den är klart välspelad och har ett precis lagom tempo. Kanske är det faktumet att den faktiskt är irländsk och inte amerikansk som är den avgörande faktorn. Europeisk film brukar ju som bekant inte riktigt följa samma publikfriande konventioner som sina amerikanska ekvivalenter.

Jamie Lee Curtis i bilkrasch!

Det skriver kändisbloggaren Perez Hilton. Hon ska tydligen ha krockat med en BMW och körts till sjukhus. Hennes skador sägs vara lindriga och att Jodie Foster varit på olycksplatsen och hjälpt sin vän JamieLee Curtis ut ur bilen. Vi får hoppas att hon frisknar till!