Recension: Headhunter - 1990

Headhunter

Regi: Francis Schaeffer

1990

Horror/Thriller

Polisen utreder ett antal mord där offren alla har förlorat huvudet. Spåren leder till en gammal voodoolegend och svart magi verkar vara inblandad. Polischefen tror att det bara är skrock och manar sina mannar till lite ”riktigt” polisarbete. Snart visar det sig dock att den gamla förbannelsen är ute efter den som försöker stoppa den mest.

Ganska fånig film, framför allt berättelsen som ska hålla ihop allting, d v s polisernas arbete för att utreda morden. För att krångla till det ytterligare har den ena polismannens fru dumpat honom för en annan kvinna. Något som egentligen inte tillför filmen någonting. Det hade gått att lösa på bättre sätt tycker jag.

Själva Voodoogrejen är väl inte direkt klurig den heller men den känns i alla fall lite intressantare. Jag personligen ser nog med lite extra blida ögon på filmen just för detta, jag gillar ju filmer med religion i. Framför allt de mer mystiska religionerna då.

Hur är det med skådespelarprestationer då? Tja, vad ska man säga? De flesta är ganska dåliga även om en och annan är riktigt hygglig. Inget som kan bära upp filmen på något sätt förstås.

Slutligen kan jag säga att varelsen faktiskt ser ganska hyfsad ut och är lätt det bästa i hela filmen. Slutet över huvudtaget håller betydligt högre tempo och man frågar sig varför man inte kunde börjat där och sedan höjt ribban allteftersom. Det kunde faktiskt ha blivit riktigt underhållande. Som det är nu är det knappast en film man någonsin ser om igen…

Recension: [REC]³ Génesis - 2012

[REC]³ Génesis

Regi: Paco Plaza

2012

Horror

Under ett bröllop bryter en mystisk sjukdom ut som gör att fler och fler och gästerna förvandlas till blodtörstiga monster. Brudparet tvingas att se sina nära och kära förvandas en efter en medan de vägrar att ge upp hoppet om varandra trots att de kommit från varandra. Till varje pris ska de komma ut med livet i behåll, något som är lättare sagt än gjort.

När första filmen kom var den, om inte banbrytande så åtminstone ledande inom filmer med handhållen kamera som filmade precis vad som hände ur första persons perspektiv. Andra filmen var rörig och inget som egentligen passade mig men likväl blir man förstås intresserad av den här tredje filmen när den väl kom!

Tyvärr håller det inte för mig. Inledningen är helt obeskrivligt tråkig och även om det bättrar sig efter ett tag kommer filmen aldrig helt igång. Det är dessutom bara inledningen som bygger på samma idé som den första och andra filmen, resten är filmat på ett mera konventionellt sätt, liksom nyinspelningens uppföljare – Quarentine 2. Jag tycker det är lite synd för det blir plötsligt inte lika speciellt. En ganska ordinär zombiefilm blir istället resultatet och man har dessutom valt att lägga in ganska publikfriande sekvenser som drar ner det hela ytterligare för mig.

Visst är det kul att se en nybliven brud beväpnad med en motorsåg som går till attack mot de blodtörstiga smittade men man lyckas inte göra det fullt ut. Det var en bra idé men man överger den lika snabbt som man har kommit på den känns det som. Visserligen kanske man inte hinner så mycket på den korta tid filmen varar (runt 80 minuter) och man slösar ju dessutom bort en hel del i början. Förresten, varför får vi egentligen se inledningen i första person när vi sedan får se resten i andra? Det känns inte särskilt logiskt! Styrkan i första filmen var ju just detta att det hela tiden fanns en mening med att vi såg det vi såg eftersom personerna var tvungna att använda kameran för mörkerseende etc.

Jag gillade inte det här men man får säga att det trots allt är välgjort och tekniskt utfört. Gillar man zombiefilmer med tempo i lär man säkert tycka om den här också. För min del räcker det inte men visst finns det ett litet uns av samma story som de andra handlar om, trots att det mestadels känns som något helt fristående. Förvånansvärt ospännande men en extra poäng för utförandet kan den få.

4/10

Män Som Hatar Kvinnor - 2009 - Den hyllade första filmen i trilogin!

Män Som Hatar Kvinnor

Regi: Niels Arden Oplev

2009

Thriller

Den undersökande och grävande journalisten Mikael Blomkvist (Michael Nyqvist), som har fått smeknamnet ”Kalle Blomkvist” efter att ha klarat upp ett antal bankrån blir dömd till fängelse för förtal av industrimagnaten Hans-Erik Wennerström (Stefan Sauk). Hans arbete uppmärksammas dock av den förmögne Henrik Vanger (Sven-Bertil Taube), den mäktigaste i den inflytelserika Vangerkoncernen som vill att Blomkvist ska ta sig an ett gammalt mysterium som han grubblat över i fyrtio år – hans brorsdotter Harriets försvinnande. Henrik är övertygad om att hon har blivit mördad, men Blomkvist upptäcker fasansfulla hemligheter som ingen trodde kunde vara möjligt. Tillsammans med hackern Lisbeth Salander (Noomi Rapace), som först anlitades för att kolla upp honom själv inför uppdraget, finner de den ena sanningen groteskare och ohyggligare än den andra tills de står inför den slutgiltiga och chockerande verkligheten.

Det är väl få filmer i svensk filmhistoria, åtminstone på senare år, som blivit så upphaussade som den här. Superlativen duggar tätt och alla, med några få undantag, tycks älska den. Man pratar lika mycket om fasansfullhet, groteskheter och chock som jag gör i resumén ovan och det är, enligt min mening, faktiskt inte mycket till överdrift heller!

Visserligen är det här, i mångt och mycket, en svensk polisfilm, något som jag gång efter annan hävdat att vi är mycket bra på i Sverige, dock utan att det förekommer så mycket polisarbete. Det är istället journalistiskt grävande som driver handlingen framåt och det är ett grepp som jag gillar skarpt. Det finns mängder av filmer som har begagnat sig av detta och jag gillar många av dem. Journalister gestaltas sällan som så korkade som poliser och det är väl också därför som Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander upptäcker saker som alla andra har missat trots att Henrik Vanger bedrivit egna utredningar i fyrtio år om saken.

Just denna del om själv utredningen är visserligen väldigt bra, men inte det som får filmen att höja sig över mängden. Nej, det är snarare den finess med vilken historien är skriven. Karaktären Lisbeth är synnerligen intressant och det liv hon levt döljer många hemligheter. Vi får veta att hon varit minst en vända på psyket och att hon har ett våldsamt förflutet. Att har traumatiska barndomsminnen är uppenbart och att hennes liv sannerligen inte varit en dans på rosor. Hon är omyndigförklarad och får en ny överförmyndare som, låt oss säga, utnyttjar henne sexuellt. Noomi Rapace gör den här rollen enormt bra och det är inte svårt att leva sig in i hennes psykiska smärta. Undan för undan ges vi pusselbitar till vad som egentligen hänt henne, men det sägs aldrig riktigt i klartext.

Det är alltid trevligt när man får tänka lite själv och även om själva upplösningen kanske inte kommer som en jätteöverraskning så gör faktiskt inte det så mycket. Den där klumpen i magen som infinner sig när man ser en riktigt obehaglig film är ständigt närvarande, eller åtminstone i de scener som på en otroligt naket och närgånget sätt skildrar våldet i filmen. Och då behöver det inte nödvändigtvis handla om fysiskt våld. Visst, man får se en hel del av den varan, men ofta får man tänka sig vad som har hänt och det är fullt tillräckligt för att man ska känna äckel och avsky inför vidrigheterna och minnesbilderna efter filmen sitter djupt!

Förutom Noomi Rapace som imponerar stort, finns det en mängd stabila insatser av svensk skådespelarelit. Många av dem har ganska små roller som Lena Endre och Peter Haber, men det betyder inte att de inte är viktiga för handlingen eller tillför stora kvalitéer till filmen. Jag är också mycket imponerad av Sven-Bertil Taube som jag egentligen aldrig varit direkt förtjust i. Castingen är klockren och alla smälter verkligen in i det de gör, allt från de största svinen till Michael Nykvist själv.

Det finns inte tillräckligt starka ord för att beskriva hur mycket jag ser fram emot nästa film i trilogin – Flickan Som Lekte Med Elden!