Recension: The Mini-Skirt Gang

The Mini-Skirt Gang

Regi: Chi Lu

1974

Komedi/Action

Njutafilms

Ett knallhårt gäng av brudar huserar på gatorna. De är allt annat än så oskuldsfulla som deras utseende skvallrar om. Istället är de fullfjädrade kung-fu experter som tjänar sitt levebröd på att stjäla från intet ont anande män.

Så kan man väl sammanfatta den här filmen. Det är inte frågan om någon regelrätt actionfilm i den bemärkelsen att den kan tas på allvar. Det är faktiskt ganska tafatta försök till slagsmål som oftast kommer till. Med detta inte sagt att det inte finns stunder av realism då och då, på sätt och vis i alla fall. Men filmens främsta egenskap är heller inte hisnade och innovativa slagsmålsscener a la Jackie Chan, utan snarare att sexualisera de kvinnliga skådespelarna. Det är ett gott försök och lyckas väl till vis del men på det hela taget är det allför grund handling för min smak. Det blir lite för mycket trams av det för att jag ska trivas.

Det är inte det att det egentligen är en gladporr rulle fast utan så mycket porr. Lite softcore erotik är väl vad man kan få till livs men inget mer och det är knappast tillräkligt för att upprätthålla intresset. Det är heller inte att det är inslag av karatesparkar och dyligt, sådant brukar vara underhållande att titta på och det är definitivt inte humorn. Men det blir liksom lite för mycket av det hela, det blir varken hackat eller malt. Och med risk för att upprepa mig själv, det blir tramsigt. Annars har jag inget emot vare sig gladporr, kung-fu eller komiska situationer.

Filmens stora stjärna, åtminstone så här snart fyrtio år efter premiären är danskan Birte Tove. Hon passar väl in i filmen bland asiatiskorna och blir en frisk fläkt med sitt blonda hår. Att hon är dubbad till kinesiska(?) är väl ofrånkomligt men det vore på något sätt roligare om hon fick använda sin egen röst i filmen. Fast jag ska väl inte gnälla om dubbningar egentligen, sådana använde ju italienarna hela tiden och där fungerar det utmärkt.

Jag tycker inte om att säga det egentligen men i det här fallet var faktiskt omslaget mer underhållande än filmen. Men det är inte den det är fel på egentligen, det är mig! Hade bara filmen varit mer seriös hade jag nog fått ut mer av den…

Recension: Weekend Hunt aka Pig Hunt

Weekend Hunt aka Pig Hunt – Några vänner åker ut i vildmarken för att jaga. Naturligtvis är de stadsbor som inte riktigt kan hantera vildmarken, i alla fall de flesta av dem! Ade har ingen aning om hur man ska bete sig under en vildsvinsjakt. Som ”tur” är får de oväntat hjälp av några lokala förmågor. Men saker och ting är inte riktigt som det ser ut att vara och snart måste de fly för sina liv från den lokala klanen bondlurkar, ett hippiekollektiv som av allt att döma odlar marijuana och dessutom ett blodtörstigt monster – den största vildsvinsgalt som någon någonsin har skådat!

För det första bör jag upplysa om att detta ingalunda är den djurskräckfilm jag hade föreställt mig. Det finns förvisso ett groteskt vildsvin av större storlek med i filmen, allt för stor för att vara realistisk, men det är inte det man har byggt upp filmen kring. Den har således mer likheter med hillbillyskräck än något annat. Skådespelarinsatserna är klart över förväntningarna och dramaturgin fungerar väl hyggligt överlag. Det som saknas är det där sista, en motivation till vad som händer, lite mer tredimensionalitet åt karaktärer och historia. Det är inte vidare spännande utan snarare en film som man ser om man nu har sett allting annat som man är intresserad av.

5/10

Blu-ray: Star Trek – The Motion Picture

Eftersom jag nyligen införskaffade den stora blu-ray boxen med alla filmerna i kunde jag förstås inte hålla mig särskilt länge innan jag öppnade och såg om första filmen. Jag har sett den flera gånger tidigare men det var ganska länge sedan nu. Det som först slog emot mig var hur fantastiskt storslagen den faktiskt är, men jag konstaterade också snabbt att denna storslagenhet samtidigt var filmens värsta fiende! Man han emellanåt fastat i fällan att ägna sig åt alltför långa masturbationssessioner av specialeffekter. Missförstå mig inte, det är hur snyggt som helst och 1979 måste man ha blivit alldeles överväldigad av dem, men det påverkar filmens tempo i en negativ riktning och gör att den blir lite seg vid några tillfällen. Ändå vill jag påstå att det här, bioversionen, inte är den bästa versionen av filmen. Det finns en fyra minuter längre version som innehåller några vitala scener som här endast finns med som extramaterial – i bästa fall. Det räcker inte! Jag vill ha denna längre version på Blu-ray också – NU!

Ett tidigare omdöme av filmen finns att läsa här.

Alice in Wonderland - 2010 - Visuell perfektionav Tim Burton!

Alice in Wonderland

Regi: Tim Burton

2010

Fantasy

När Alice var liten besökte hon ett mystiskt land med varelser som under alla omständigheter borde vara omöjliga. En galen hattmakare, en katt som försvinner i tid och otid, en röd drottning med ett oproportionerligt stort huvud och en kanin med kläder på sig. Djuren kunde, mot allt förnuft, tala och äventyret var osannolikt fantasifullt. Nu var det emellertid länge sedan och när Alice står i begrepp att gifta sig, åtminstone friar en man till henne, ser hon en kanin som hon känner att hon måste följa och när den försvinner i ett hål i ett träd följer Alice efter och faller, faller och faller ned till Underlandet, en plats hon inte har några minnen av. Profetian säger dock att den enda som kan besegra Jabberwockyn är just Alice! Det goda står mot det onda och däremellan finns galenskaperna och de osannolika figurerna som hon inte minns. Äventyret kan börja!

Det här är förstås inte första gången det görs en filmatisering av Lewis Carolls böcker om Alice. Och man behöver inte gräva särskilt djupt innan man finner att det finns filmer ifrån, i stort sett, alla nittonhundratalets alla decennier, erotiska variationer, material gjort direkt för TV och dessutom från jordens alla hörn. Av detta kan man väl dra slutsatsen att själva grundhistorien om Alice är väldigt populär? Personligen finner jag den förstås intressant men jag har aldrig penetrerat den på ett sådant sätt att jag verkligen känner till historiens alla detaljer. Jag kan därför inte avgöra hur många friheter Tim Burton tagit sig här, men det struntar jag i. En film som kräver förkunskap i form av att man måste ha läst boken först anser jag vara, åtminstone ett halvt, misslyckande!

”visuell perfektion”

Men nu krävs det inte några direkta förkunskaper och filmen är definitivt inget misslyckande! Jag har sett den sågas på sina håll men jag förstår verkligen inte varför. Visserligen har ju Tim Burton en mycket speciellt stil på sina filmer och den här sparar verkligen inte på krutet. Bakgrunderna eller miljöerna är fulständigt magnifika, oavsett om de är gjorda i en dator eller ej! Karaktärerna är också mycket speciella! Hur mycket som är Tim Burtons vision och hur mycket skådespelarna själva påverkat är förstås svårt att sia om, men när det gäller skådisar av Johnny Depps kaliber vet man att han går in för karaktären till hundra procent! Och han gör naturligtvis en fantastisk prestation som den galne hattmakaren. Man kan bara under över hur lång tid det tog att sminka honom inför varje tagning? Vill man bli fin får man lida pin kanske man kan säga.

Alice, eller Mia Wasikowska som spelar henne, är självklart mera alldaglig i sin framtoning, men det ligger ju lite i karaktärens natur. Hon kommer ju från den riktiga världen och man kan inte tas sig vilka visuella friheter som helst med henne. Det betyder förstås inte att hon, skådespelarmässigt, gör ett dåligt jobb. Tvärtom om skulle jag snarare vilja säga! Hon har verkligen fångat det oskyldiga, äventyrslystna, upptäckarglädjen och det rebelliska i skarven mellan barndomen och vuxenlivet!

Kampen mellan det goda och det onda, som den här filmen handlar om på ytan, tar sig formen av en maktkamp mellan två systrar: den vita drottningen (Anne Hathaway), som står för det goda och den röda drottningen (Helena Bonham Carter) som den ondskefulla motpolen kämpar enligt urgamla regler och även om det är en kamp på liv och död egentligen finns det regler som ingen av dem stiger över. Dessutom finns ju den urgamla profetian om hur saker och ting egentligen ska gå till! Under denna yta kan man, om man vill, dra paralleller till vad som händer Alice strax innan hon faller ned i hålet och förflyttas till det fantasifulla landet, hennes tankar om huruvida hon ska tacka ja till giftermålet eller inte och så vidare. Man behöver förstås inte läsa in någon djupare mening för att filmen ska fungera om man inte vill, men jag anser det alltså fullt möjligt att göra det om man önskar.

”sparar verkligen inte på krutet”

Men visst kan det vara så at jag överanalyserar situationen. Tim Burtons starka sida är att göra visuellt bländande filmer, men han saknar ofta känslan att skapa mer komplicerade handlingar med flera plan som till exempel gör många av Terry Gilliams filmer så framgångsrika. Det är förresten inte en så dum jämförelse. Båda dessa filmskapare hänger sig, mer eller mindre, åt visuella skapelser utöver det vanliga och det skulle vara mycket intressant att se ett samarbete dem emellan! I väntan på det nöjer jag med den här filmen som jag räknar som en av de allra främsta från Tim Burton när det gäller visuell perfektion!

Bilder: © Disney

Tusen Gånger Starkare - 2010 - Minst lika viktig som Hip Hip Hora!

Jag har ett personligt engagemang när det gäller mobbing, utanförskap och orättvisor i skolmiljöer. Det görs inte tillräckligt ifrågasättande filmer om hur saker och ting faktiskt går till när barn och ungdomar ska till att utbildas för framtiden, vilka förebilder lärarna verkligen är och könsrollerna utvecklas under de här åren. Och eftersom jämställdhet – alla människors rätt till lika värde, också är något som jag brinner lite extra för välkomnar jag den här filmen. Den tar nämligen upp hela problematiken och handlar om hur det egentligen kan gå till även om ingen nämner det rakt ut. I den här skolan tar killarna fruktansvärt mycket plats, medan tjejerna knappast får komma till tals. De blir uppmanade av sina lärare att ta för sig med dubbla budskap förmedlar i och med lärarnas beteende. Till skolan kommer en ny elev, en stark tjej som inte är rädd för att göra sin röst hörd. Hon får ett inofficiellt uppdrag – att få tjejerna att ta med plats. Detta sker så småningom, men då passar det inte systemet längre och dubbelmoralen visar sitt fula anlete. Jag gillar filmen eftersom den vågar ifrågasätta även om man kanske kunde ha begärt mer av det rent tekniska kring den. Lite bättre manus, lite bättre skådisar, lite bättre genomför helt enkelt. Men på det hela taget är jag nöjd och jag anser detta vara en minst lika viktig film som Hip Hip Hora!  

7/10

Recension: Red

Red – Filmen börjar lite lågmält faktiskt. Inte alls som den actionfilm man förväntar sig. Man presenteras för en karaktär – Frank Moses (Bruce Willis) men får ingen riktig kläm på vad det är för en figur. Efterhand upptäcker man dock att det rör sig om en mycket farlig person som visserligen är pensionerad men som fortfarande känner till alla möjliga medel för att bekämpa de som är efter honom. För det är ju naturligtvis så att misstag gör att han blir jagad av sin egen regering eller om det är av illsinniga skurkar, eller om det i själva verket är samma sak. Konspirationer finns det gott om! Hur som helst kommer filmen i gång och blir slutligen en mycket underhållande actionfilm. Medverkar gör även Morgan Freeman och Helen Mirren i mindre roller. RED = Retiered Extremely Dangerous. 

7/10