Recension: The Fox and the Hound - 1981

The Fox and the Hound

Aka: Micke och Molle

Regi: Ted Berman, Richard Rich, Art Stevens

1981

Animerad

Micke – räven, blir tidigt föräldralös när han mamma faller offer för jägarens kulor. Han blir omhändertagen av en äldre kvinna som skänker honom all kärlek han förtjänar och han får en mycket lycklig uppväxt trots allt. I granngården bor en vresig gubbe som försörjer sig på jakt. Han har redan en jakthund – Chiefen, men han börjar bli gammal och ha skaffar sig därför en valp som han låter växa upp. Denna valp – Molle, blir snabbt vän med Micke då de är ungefär lika gamla. De leker tillsammans och lovar varandra att alltid förbli vänner. Molle får en hård uppväxt och blir så småningom om den jakthund som gubben från början var ute efter. Nu sätts deras vänskap på prov. För djurens naturliga instinkter kan inte ignoreras. Micke blir ett villebråd för Molle att jaga, men blir det en helhjärtad jakt eller finns de gamla känslorna av vänskap kvar i botten.

Disneys klassiker nummer 24 är en ganska söt historia och det är väl så dessa tecknade filmer från Disney ska vara egentligen. Den här är absolut barnvänlig och man behöver definitivt inte läsa in så mycket i den som man tenderar att göra som vuxen. Dock är det fascinerande att det finns så mycket djup i historien att det trots allt är möjligt att hitta ganska vuxna teman i det hela också. Det gör ju att den potentiella publiken breddas en smula och att det faktiskt är en film och en historia som kan tilltala alla åldersgrupper!

Ser man den här med det engelska ljudspåret hittar man röstskådespelare av stor dignitet som Mickey Rooney, Kurt Russell och Corey Feldman. Av någon outgrundlig anledning föredrar jag nästan alltid den här typen av animationen på svenska och det är faktiskt inte mindre dignitet på svenskarna i det här fallet! Vad sägs om Tommy Körberg, Johannes Brost och John Harrysson? Johannes Brost är lätt att känna igen medan jag absolut inte tänkte på Tommy Körberg när jag såg filmen. Även John Harrysson har en välbekant röst och jag ska inte ticka understol med att jag faktiskt såg Robin Hood, eller rättare sagt Sheriffen i Nottingham framför mig under hans repliker. Märkligt egentligen vad man kan förknippa med en röst.

Uppväxten av de båda vännerna är lite tragisk då hunden har en riktigt sträng husse, eller åtminstone i jämförelse med den gamla dam som tagit hand om Micke. Ur ett vuxet perspektiv förstår man så klart att hunden måste läran viss disciplin om den ska kunna bli en jakthund. När sedan djuren blir äldre och den verkliga instinkten kommer med i beräkningen är det väl kanske mer synd om Micke eftersom Molle då fått sin husses respekt och behandlas därefter.

Den stora frågan är dock om de ska lyckas hålla sitt barndomslöfte till varandra och alltid förbli vänner eller om instinkten tar över. Låt mig säga så här, någon förvåning över händelseförloppet behöver man inte känna. Allting går precis som man tror, nästan i alla fall och det finns inga riktiga tragedier i den. Och tur är väl det, en Disneyfilm ska vara ganska lättsam och inte syssla med alltför tragiska problematiseringar. Jag tyckte det här var en klart underhållande film!