Prison Break – 2005-2009 – Inte en fängelseserie egentligen.

Det ligger i sakens natur att inte hela serien utspelar sig på ett fängelse. Det är alltså inte en fängelseserie såsom till exempel OZ var. Dock har den sitt ursprung i fängelset där Michael ska försöka frita sin bror Lincoln. I början är det väl inte mycket mer än så. Det är en finurlig plan, det kan inte förnekas, men essensen är en fritagning. Undan för undan växer historien till något helt annat än vad den var från början och det kan inte ses som något negativt. Efter ett par säsonger är bröderna och deras bundsförvanter indragna i något av en storleksgrad de inte hade kunnat förutse från början.

Det som är kul med serien från början är Michaels dedikation och intelligens. Han har planerat in i minsta detalj och även om han stöter på patrull här och där verkar det alltid finnas en backup plan. Wentworth Miller som gör rollen har en perfekt genomträngande blick som gör att man tror att det verkligen är som att han lägger märke till alla små detaljer.

Brodern Lincoln gestaltas av Dominic Purcell. Rollen är helt olik Michael, här är det inte frågan om ett överlägset intellekt. Dock finns det en nästan onaturligt stark broderskärlek mellan dem. Allt eftersom uppdagas det allt som de har gjort för varandra under årens lopp. Lincoln är inte bara en buse och småskurk, han har gjort det han har gjort för Michaels skull. Nu sitter han i dödscell för ett mord han inte begått.

Under resans gång får vi förstås även följa andra karaktärer. Det är fångvaktare och medbrottslingar, lejda torpeder och jag vet inte vad. Gemensamt för nästan alla av dem är att de vi ett tillfälle varit en fiende för att vid ett annat tillfälle jobba mot samma mål som Michael och Lincoln. Jag gillar de här vändningarna. Man vet aldrig var man har människorna på det sättet. Alla är förstås inte med hela tiden. Några dör och några är borta i långa perioder. Det är en serie där man inte väjer för att ta livet av de stora rollerna om man säger så. Det är väl inte lika omtumlande som det var i LOST men se serien så får ni se.

En av de slemmigaste typerna är Theodore ”T-Bag” Bagwell. Han har en förmåga att alltid se till att han klarar sig. Egentligen är han hur intelligent som helst men klarar liksom ändå inte av att leva efter samhällets normer. Snart kommer det fram att det beror på hans uppväxt, inget konstigt i sig kanske. T-bag får ses som den komiska sidekicken många gånger. Det han gör kommer liksom alltid snett bakifrån snarare än rätt på som många av de andra karaktärerna. Han spelar med bravur av Robert Knepper och är den som förändras mest under seriens gång. Ändå förblir han likadan, det är svårt att förklara.

Andra stora roller är till exempel Amaury Nolasco, Michaels medfånge Fernando Sucre i den ursprunglige cellen. Det är också en kille som går från klarhet till klarhet. Sarah Wayne Callies gör rollen som läkaren Sara Tancredi, en person med en helt annan bakgrund än vad vi först tror oss veta. Slutligen vill jag nämna William Fichtner i rollen som Alex Mahone. Det är kanske den karaktär som ligger närmast Michael när det gäller intelligens. Han är en FBI agent som inte räds att ta till hårdhandskarna för att nå sina mål. Och så medverkar vår svenske Peter Stormare förstås…

Serien är slut och jag har nu sett hela. Jag gillade den. Den tappade lite under säsong två men det är klart värt mödan att fortsätta då det blir betydligt bättre igen. Kanske till och med bättre än första säsongen. Det finns en film också som jag inte har sett än men det dröjer nog inte så länge skulle jag tro. Serien var i alla fall mycket bra!

8/10

100 Feet – 2008 – Famke Janssen är ingen stor skådespelerska

Famke Janssen är ingen stor skådespelerska. Eller också har hon inte fått tillräckliga instruktioner av regissören. I båda fallen skyller jag på Eric Red som gjort filmen. Han är den som borde ha sett till att hon blev trovärdig. Han borde också ha sett till att dialogen blev mindre uppenbar och sökt. Det är synd att det förhåller sig på det sättet då historien i sig verkligen hade potential.

Filmen handlar om Marnie, som flyttas tillbaka till den lägenhet där hon dödade sin man. Hon ska sitta där i husarrest. Ingen har trott på hennes historia om att hon faktiskt dödade honom i självförsvar, att han misshandlade henne upprepande gånger och att hon fruktade för sitt liv. Nu ska hon, med fotboja, spendera sin tid i lägenheten och inte avvika mer än 100 fot från platsen.

Detta i sig gör väl ingen film kanske men det dröjer inte länge innan Marnie (Famke Janssen) upptäcker att det spökar i huset och det är här den stora potentialen finns. Hon har ju egentligen ingenstans att fly. Springer hon ut ur huset kommer polisen och tar henne och hon får tio år extra på sitt straff. Det som följer är en ganska gastkramande historia om ett spöke som till varje pris vill ha henne, straffa henne. Snart visar det också sig att det inte är någon mindre än henne före detta man som spökar, den hon dödade i självförsvar. Hur försvarar man sig mot ett spöke?

Men även om det finns en del riktigt skrämmande scener, några riktigt gastkramande faktiskt, känns det aldrig som att det är riktigt på riktigt. Det mynnar ut i vad jag inledde med – Famke Janssen! Hon förmår inte framföra rollen som något annat än just en roll. Det är som att hon är medveten om att hon spelar, hon lever sig inte in tillräckligt. Hon förstör filmens potential med sin medverkan.

5/10

Strippers Vs. Zombies - 2008 - Lika korkat som det verkar!

Strippers Vs. Zombies

Aka: Zombies! Zombies! Zombies!

Regi: Jason Murphy

2008

Komedi/Horror

Efter att en drog av misstag hamnat i händerna på fel person står det klart att alla som använder sig av den blir förvandlade till blodtörstiga zombies. De som först kommer i kontakt med den är hallicken ”Big Daddy” som i sin tur leder till att hans horor provar preparatet. Samtidigt är några strippor från en lokal strippklubb i närheten, de får fly hals över huvud tillbaka till strippklubben där de barrikaderar sig mot de hungriga zombiesarna som irrar utanför. Det blir en blodig uppgörelse där stripporna får bekämpa zombiesarna med alla medel som står till buds, allt från högklackade skor till motorsågar.

Det här är verkligen lika löjligt som det låter men om man tar det hela för vad det är får mig sig åtminstone ett stycke underhållning under de cirka åttio minuterna den varar. Inledningen är under all kritik, men får sin förklaring så stäng inte av innan denna har kommit. Det är förstås ingen häpnadsväckande förklaring och man räknar lätt ut den i förväg, men jag tänkte ändå inte gå djupare in på den just nu.

                                     

Man ska som sagt vara på det klara med att det här är en film med glimten i ögat och en film som driver med klichéerna, genom att anamma dem. Det kan tyckas vara ett ovanligt grepp, men kan inte dra några andra slutsatser. Emellanåt upplever jag att man kanske underskattar åskådaren en smula, men det är väl i och för sig inget ovanligt när det gäller filmer av det här slaget. Filmer där mycket fokus läggs på välsvarvade damer, som dessutom inte tycks ha något emot att klä av sig på överkroppen. Jag ska väl inte sticka under stol med att dylika tilltag kan vara underhållande, men det kan bli lite för mycket av det goda också!

Skådespelarmässigt är det ingen höjdare, även om man tar den förut nämnda glimten i ögat med i beräkningen. Det kan ju i och för sig vara en ursäkt för att dölja filmen problem också. Sminket däremot är oftast utmärkt och de övriga effekterna också klart underhållande. Det ser inte helt perfekt ut alla gånger och filmen är som sagt fjantig och tramsig som få andra, men det har trots allt en charm som gör att den underhåller i alla sin uselhet. Det är en kalkonrulle som utnyttjar just detta faktum och vi kanske ska låta den vara just det!

Ett par referenser hittar jag i filmen, men jag är inte helt säker på att jag inte överanalyserar. Det finns några scener där man får följa de zombies som befinner sig utanför barrikaden i svartvitt, vilket jag genast kopplar samman med den zombiefilmens fader Night of the Living Dead och en avslutningsscen som jag får till en hommage till Charlies Angels, vad nu det har med zombies att göra? Nä, jag överanalyserar nog i vanlig ordning…

Zombiesarna i sig är av det klassiska Romero-snittet, det vill säga långsamma och missfärgade i nyanser av blått och grönt och det är för väl att man inte försökt sig på att göra något modernare, som det är nu blir det lite hyllning och lite parodi av det hela och det är precis rätt blandning för några skratt. Dock tror jag att man bör vara någorlunda bevandrad med zombiegenren för att uppskatta referenserna. Ser man det här som en isolerad zombiefilm blir man nog besviken.

4/10

A Darker Reality – 2008 – Sadism på hög nivå!

Jag kunde inte riktigt fatta varför jag kände igen skurken, seriemördaren, sadisten i denna film. Det var faktiskt inte förrän nu det slog mig att det var en av Baldwinbörderna! Närmare bestämt Daniel Baldwin, som jag inte har jättebra koll på. Men det är trots allt ganska lika varandra allihop så visst känner man igen dragen! Jag vet inte om jag vill rangordna hans skådespelartalanger med hans bröders men jag kan säg att jag inte hade några problem men hans prestation i alla fall.

Han spelar rollen som ”The Ghost” som seriemördaren kallas. Han är ökänd för att ta unga flickor tillfånga för att sedan plåga dem i sin tortyrkällare tills de inte längre lever. Några klarar sig förstås längre än andra och nu har till och med en av dem kommit undan och hjälper polisen att spåra honom. Självklart är det inte bara så där att trycka på en knapp för att glömma bort sina upplevelser i den där källaren men hon verkar klara det förhållandevis bra.

Jag tror att de vid något tillfällen nämner att hon har varit fången i tre år och då kan man ju tänka sig hur hysterisk hon måste vara vid minsta sak som påminner om fångenskapen. Men hon klarar sig som sagt ganska bra. Hon har hållit råkoll på tiden och kan redogöra för exakt hur många dagar den ena eller den andra varit fången tillsammans med henne i källaren innan de ha avlidigt. Det är inte utan att man börjar tänka i banor om Stockholmssyndrom och liknande.

Det var inte en jättebra film på alla sätt och vis men jag tycker att den höll sig klart godkänd tvärs igenom. Inget som utmärkte den negativt och inte positivt heller. Tortyren (som man fick se) var ganska brutal och det känns lite som att man gjort en poäng av att tänka ut så läbbiga metoder som möjligt för mördaren att använda. Detta ser jag enbart som positivt när man utger sig för att skildra den här typen av händelser. Det får inte vara några halvmesyrer om det ska få den avsedda effekten, vilket jag förmodan är att få publiken att må dåligt. Självklart finns det slafsjyckar som kommer att tycka just det omvända men då är man fel ute anser jag. Då ser man bara filmen för slafset och inte för den egentliga handlingen.

6/10

Trekant - 2008 - Filmen handlar egentligen om sex!

Trekant

Regi: Carl Jonas Smensgård

2008

Komedi

Micke kommer hem och får höra lustfyllda ljud ifrån sovrummet. Där inne hittar han sin flickvän Veronica i sängen tillsammans med hennes bästa väninna Sam. Samma dag flyttar han ut och hela hans liv ställs på ända. När han kommer till sitt arbete, där han iklädd någon slags superhjältedräkt är frisör, syns det att allting inte står rätt till. Det ena ger det andra och till sist avslöjar Micke intima delar av sitt liv både för sin chef och för en äldre dam som råkar befinna sig som kund i frisersalongen. Micke är förvirrad och vet inte längre var han hör hemma, han hyr en lägenhet i andra hand och blir än mer förvirrad i sin tillvaro när han plötsligt bor granne med en tjej han gick i gymnasiet ihop med. De återupptar sin gamla bekantskap och hamnar snart i sänghalmen…

Att det här är en ungdomsfilm med problematiseringar som hör till ungdomsåren blir tydligt genast. Den är dock berättad på ett ganska annorlunda sätt och framstår ofta mest som tramsig och fånig istället för att behandla frågeställningarna på ett allvarligt sätt. Att huvudpersonen tvingas klä sig i superhjältedräkt på sitt arbete är väl visserligen också fånigt, men ändå försvarbart då det tydligen ska handla om en barnvänlig frisersalong. Visserligen ser jag inte ett enda barn där men i alla fall.

Annars består filmen egentligen av lösryckta scener från Mickes liv, såsom han har upplevt att saker och ting har hänt, hur de kanske egentligen borde ha hänt och vad som kunde ha hänt om han hade satsat på en annan tjej i stället. Mellan dessa scener får vi se på ganska roliga och faktiskt relativt metaforiska animationer där en maskbeklädd hjälte jagar efter sin stora kärlek. Han hoppar förresten runt på massa trekanter som ibland snurrar runt och ibland får honom att tappa fotfästet totalt. Dessa trekanter syns också svischa förbi mellan scenerna som om det vore vilket ihopklipp av sketcher som helst med bara en tunn röd linje som gemensam nämnare.

Skådespelarna fick jag ganska snabbt stora tvivel kring det måste erkännas, framförallt gäller det vissa delar av ensemblen, men jag konstaterade sedan att de gick utmärkt att ignorera dessa, eller åtminstone låtsas som om det fanns en uppenbar mening med deras undermåliga insatser. Det kanske det finns också, vad vet jag… Något som också är enormt enerverande är den lektion läraren i klassrummet tycks hålla om och om igen. Han pratar om sina konkava och konvexa pentagoner och jag vet inte vad. Detta är visserligen inget som är särskilt svårt att förstå då det uppenbarligen ska symbolisera någon form av tristess eller slentrian, kanske både från elevernas och från lärarens sida.

Hur som helst så kretsar historien inte bara kring livets mening, jakten efter den rätta partnern eller vilka val man tidigare gjort i livet. Nä, det stora som filmen handlar om är väl egentligen sex! Själva grundhistorien, som Micke berättar i salongen, är en återblick på hans tidigare liv där det enda sättet att få sin älskade Veronica är att ställa upp på en trekant med henne, det har den gemensamma kompisen Faye ordnat. Frågan är bara vilkens ärende hon egentligen går, är det hon som vill ha en trekant för att få ihop femton poäng. Svårt att förklara kanske, ser man omslagsbilden ser man en lista på olika saker man ska göra i livet och att de ger olika poäng. Det uttalas aldrig så där jättetydligt, men en sådan lista finns i alla fall någonstans i bakgrunden, åtminstone i Fayes tankar. Ju syndigare saker desto högre poäng helt enkelt.

Om filmen slutar lyckligt eller inte överlåter jag åt åskådaren att avgöra, jag tror nog att Micke få ordning på sitt liv till slut, men det är å andra sidan inte helt relevant heller. Filmens form är helt klart viktigare än dess budskap efter som det gång efter annan slarvas, eller tramsas bort. Fast det är klart, sitter man i den prekära situation Micke gör kanske man finner den mindre humoristisk.

Du kan köpa filmen på: 
CDON
Ginza
Discshop

Thicker Than Water - 2008 - Vampyrer och familjerelationer

Thicker Than Water

Regi: Phil Messerer

2008

Komedi/Horror

Familjen Baxter bor i en typisk förort, mamman (Jojo Hristova) är så där lagom religiös och de båda syskonen Lara (Ailis Cahill) och Helen (Devon Bailey) kommer inte överens. Eller rättare sagt, Lara hatar Helen och försöker förgöra henne med ondskefulla krafter och seanser vid sitt altare. Det finns också en son i familjen, som gömmer bögpornografi under sängen och utför olika medicinska experiment. Efter att pappan lämnat familjen efter ett trettio år långt äktenskap och att Laras onda seanser äntligen lyckats, vaknar Helen med näsblod och förblöder en kort tid senare. Brodern, den experimenterande bögen, hittar ett nytt sorts virus i Helens blod och konstaterar att hon nästan helt saknar blod och måste få påfyllning. Lara, som helt vänt om sitt hat efter att systern till synes har dött och sedan återvänt från de dödas rike, kommer med en massa goda råd angående vampyrism, hon är goth och kan mycket om ämnet!

Jag hade inga som helst förväntningar på den här filmen, åtminstone inga särskilt förhoppningsfulla sådana. Jag hade heller ingen egentlig koll på vad det var för en slags film, mer än att det skulle vara en vampyrrulle. Sådana, liksom zombierullar, tycks det allt som oftast finnas tretton på dussinet av och det är många hemmafilmare som börjar sin bana med just denna typen av film. Lite blod är ju aldrig fel och i en vampyrfilm finns det ju verkligen utrymme för att åskådliggöra detta!

Redan under inledningsscenerna står det klart att man här kommer att begagna sig av någon sorts vampyrmytologi från mayafolket. Jag har ingen aning om det är något man hittat på för filmen eller om det verkligen finns den typen av legender som det berättas om i filmen. Hur som helst verkar det faktiskt som en ganska trovärdig legend och det räcker för mig att jag ska tycka att det är intressant. Kameravinklarna är lite udda som brukligt är i filmer med lite mer sparsam budget och med stora konstnärliga ambitioner. Jag kan inte initialt inte riktigt bestämma mig för om jag ska tycka att det är amatörmässigt eller om det faktiskt finns en mer konstnärlig ambition i bakgrunden. Det dröjer emellertid inte länge innan jag förstår att satir kommer att vara ett genomgående tema i filmen, är man ute efter en renodlad skräckfilm ska man nog se sig om efter något annat.

Man blandar religiösa värderingar med de om kärnfamiljen och huruvida blod verkligen är tjockare än vatten. Kan man tillåta sig själv att göra, i princip, nästan vad som helst bara man kan rädda sina nära och kära? Sätter man sig i så fall över Guds vilja? Finns det förutbestämda mönster uttänkta från högre makter?

Det är förvånansvärt bra makeupeffekter och jag blir verkligen riktigt imponerad av dem emellanåt. Man har inte bara vräkt på lite blod och hoppats på det bästa, här finns det faktiskt en hel del arbete nedlagt också. Vinklar och dylikt som jag tidigare var inne på fungerar mycket bra och bildspråket för tankarna till stumfilmseran, det är magnifikt berättat och med smakfull pianomusik i bakgrunden (som också bidrar till stumfilmskänslan). Jag gillar verkligen grundtanken bakom filmen och skådespeleriet funkar också mycket bra, framförallt när man insett att det är satir man tittar på. Framförallt Jojo Hristova, som spelar den slitna mamman gör ett imponerande intryck.

Tydligen är det här första delen i en kommande trilogi och det är väl inget annat att göra än att erkänna att jag faktiskt ser fram emot de övriga delarna! Det ska bli intressant att se vad Phil Messerer kan göra framöver och jag är övertygad om att han kommer att fortsätta sätta sin personliga prägel på det han tar sig för!

Recension: Al Pacino och Robert De Niro i samma film - RIGHTEOUS KILL - 2008

¨

Det här är en recension som har flera år på nacken, men nu äntligen ligger den på bloggen!

Righteous Kill

Regi: Jon Avnet

2008

Thriller

En seriemördare härjar i New York, men det är en seriemördare som ingen egentligen vill sätta fast eftersom offren består av dem som på ett eller annat sätt lyckats komma undan lagens långa arm. Någon anser helt enkelt att offren inte längre förtjänar att leva och tar lagen i egna händer. Mitt i detta står två erfarna poliser – Turk och Rooster, (Robert De Niro och Al Pacino) och vet inte riktigt hur de ska bete sig, de ansvarar för utredningen men har sån pondus i och med sin stora erfarenhet att det gör lite som de vill. Detta resulterar i anklagelser om att de, i själva verket, skulle vara inblandade i morden. Men om dessa anklagelser är utryck för någon form av avundsjuka eller inte är svårt att säga. De ärrade veteranerna tar i alla fall väldigt lätt på anklagelserna och driver lätt med, för att inte säga provocerar, sina yngre kollegor.

Robert De Niro och Al Pacino har spelat mot varandra förr, senast var det i Michael Mann’s Heat från 1995, och man kan tycka att dessa båda giganter på egen hand kan lyfta en film till nya höjder. Jag vet inte riktigt om det stämmer, kanske är det sant, för det är onekligen dessa båda prominenta herrar som gör den här rullen sevärd. Inte för att någon av dem briljerar nämnvärt, faktum är att de mestadels tycks gå på rutin, men deras lägsta nivå är ändå så pass hög att de spelar skjortan av de flesta andra i branschen.

                                            

Karaktärerna är ganska stereotypiska, det är poliser som varit i kåren under väldigt många år, ärrade veteraner som kan rutinerna utan och innan och kanske heller inte drar sig för att tänja lite på gränserna. Å andra sidan har vi de lite yngre killarna som stör sig på deras stil och som, nästan till varje pris, vill sätta dit dem, eller åtminstone en av dem. De är hungriga och vill göra en snabb karriär genom att lösa fallet. Tyvärr lider de av samma problem som de stora namnen, de är helt enkelt inte särskilt intressanta. Ingen av rollkaraktärerna har något större djup och vi får heller inte veta särskilt mycket om dem. Vi lär oss inte att tycka om dem och vi lär oss inte att hata dem heller.

Filmens styrka ligger därför i dialogen, som många gånger är knivskarp och som, trots min anklagelse om rutinskådespeleri ovan, levereras med finess. Personligen tycker jag att Al Pacino gör det något bättre jobbet av de två, men det är till syvende och sist en smaksak. Till filmens nackdel måste den relativt standardiserade historien nämnas. Det är inte heller särskilt svårt att räkna ut hur det faktiskt ligger till med mördandet och det är ju sällan bra när denna typ av överraskningseffekt förvägras publiken. Kanske är det inte ens meningen att åskådaren ska bli överraskad, vad vet jag?

Jag finner det här alltså att vara en typiskt medelmåttig polisthriller med några riktigt stora namn i rollistan. Förutom De Niro och Pacino hittar vi förresten och Brian Dennehy som deras chef och John Leguizamo som den drivande kraften bakom anklagelserna mot huvudrollsinnehavarna. En ganska fantasilös historia förpackad i en snygg förpackning, maskerad med stjärnskådisar.

CDON

Ginza

Recension: Sylvester Stallone i fjärde filmen - RAMBO - 2008

Rambo

Aka: Rambo IV

Regi: Sylvester Stallone

2008

Action

Vietnamveteranen John Rambo har åter igen dragit sig undan den västerländska civilisationen och slagit sig ner i Thailand. Där ägnar han sin tid åt att fånga giftiga ormar för den lokala underhållningsmarknaden. Naturligtvis inbringar detta honom så pass mycket inkomst att han klarar sitt uppehälle och mycket mer än så kräver han inte. Men friden bryts när några missionärer söker upp honom med hopp om att han ska hjälpa dem att ta sig in i det krigshärjade grannlandet Burma med sin båt. Rambo avböjer naturligtvis den första inviten men blir senare övertalad av gruppens enda kvinna, som han av någon anledning får respekt för. Självklart hinner inte missionärsteamet mycket mer än iland förrän de fångas mitt i oroligheterna. Detta föranleder naturligtvis räddningsuppdraget, där Rambo än en gång blir indragen. Hans uppgift är att ta soldater till den plats där han senast såg missionärerna, men nu är det personligt och Rambo tänker inte lämna saken i händerna på soldaterna. Inget kan få honom att inte delta och blodbadet kan börja…

För de som har sett Rambo 2 och Rambo 3 känns det grundläggande upplägget inte särskilt långsökt eller revolutionerande. Snarare är det väldigt bekant, men det funkar och det ger en ursäkt att berätta ytterligare en historia om dödsmaskinen John Rambo som ”klarar biffen”, eller ”räddar dagen” eller hur man nu vill uttrycka det.

                                              

Actionvärdet är högt och våldet är stundtals väldigt närgånget och knappast jämförbart med någon av de tidigare installationerna i serien. Stallone, som själv står både bakom och framför kameran den här gången, sköter sig och ger sin karaktär precis rätt minspel, eller kanske avsaknaden av minspel då det faktiskt, i mångt och mycket, handlar om, åtminstone till det yttre, avsaknad av känslor. Att ta till ord som iskall, cool och kylig känns väldigt adekvat när man beskriver hans rollkaraktär.

Men om Rambo framställs som den stora amerikanska antihjälten, som bara slåss för sin personliga del och som sedan länge vägrat att delta i den amerikanska patriotismen, så framställs den store fienden, arkitekten bakom grymheterna mot civilbefolkningen som missionärerna initialt ger sig ut för att beskydda, som dess raka motsatts. En grym och hänsynslös diktator som enbart har sina personliga intressen i första rummet. Dessutom har man lagt till det enda som fortfarande tycks vara riktigt vidrigt i dagens samhällsklimat i hans karaktär, nämligen pedofili. Så skulle vi inte tycka tillräckligt illa om honom för hans krigsbrott, så ställs saken bortom allt tvivel med detta tilltag. Jag kan tycka att det är att göra saken lite väl lätt för sig, fast å andra sidan är det något som inte är särskilt framträdande i filmen och råkar man titta bort (eller ner i godispåsen) så är det lätt att man missar det.

Nåja, det är mycket pang-pang, som jag var inne på i början, och det blir lite platt. Karaktärerna är inte tillräckligt intressanta även om det finns en del tillfällen när man riktigt myser. Till exempel när Rambo tillrättavisar de stridssugna soldater som satts in för räddningsuppdraget. Det är uppenbart att de inte har en aning om vad de snackar om, medan Rambo, som alla vet, har upplevt verkligheten både en och två gånger.

Så var det där svåra med att beskriva filmslut utan att avslöja för mycket… Det är nämligen så, att även om filmen lider av en del problem längs vägen så rättar slutet till detta och gör att hela filmserien får en värdig avslutning. Samtidigt gör man del två och tre till de filmbagateller de egentligen är i sammanhanget, och ger tittare också möjligheten att hoppa över dessa i den kontinuitet handlingen utspelar sig i och som fick sin början för tjugofem år sedan. Det är som sagt svårt att beskriva, så min rekommendation måste naturligtvis vara att man, om man funnit intresse i de tidigare delarna, investerar även i denna för att ta del av de rörande slutscenerna.

Recension: Surveillance - 2008

Surveillance

Regi: Jennifer Chambers Lynch

2008

Drama/Thriller

Ett ohyggligt våldsbrott har begåtts och polisen har lokaliserat några vittnen. De består av väldigt olika personligheter, med lika olika bakgrunder. Vi har till exempel pundartjejen som kanske inte är helt tillförlitlig då hon verkar ha varit hög som ett höghus vid tillfället. Den hysteriska polisen, vars partner dog i samband med dådet och som sannerligen inte verkar vara den mest lämpliga personligheten för det delikata uppdraget som polis. Slutligen har vi den lilla flickan Stephanie (Ryan Simpkins) som tycks ha behållit fattningen mer än någon annan och som kanske sitter inne med alla svaren till vad som egentligen hände. Till den lokala polisens förtret sköts förhören av FBI, vilka använder sig av något okonventionella metoder för att få fram sanningen.

Äpplet faller inte långt från trädet kan man tro och det var med den inställningen jag gick in i den här filmen. En film av David Lynch dotter måste väl bara vara skruvad och tydligt influerad av sin fars arbeten? Med facit i hand måste jag nog svara både ja och nej på den frågan. Karaktärerna är utan tvekan hur skruvade som helst och historien är så där lite lagom tillkrånglad. Den berättas genom tillbakablickar från de olika karaktärerna som agerar vittnen till brottet som filmen centrerar sig kring. Intressant är att de ord karaktärerna väljer att beskriva sina känslor med inte alltid stämmer överens med den verklighet vi får se visualiseras framför våra ögon. De förskönar händelse förloppet lite genom sina ord om man säger så. Det är dock inga som helt problem att dra parallellerna och en lågmäld och svart humor tittar fram och det är kanske där filmens största poäng ligger snarare än i att berätta en riktigt intressant historia.

Vad som ligger filmen lite i fatet, trots sin uppenbara ambition, är att det trots allt känns lite konstruerat. Karaktärerna är för skruvade och excentriska och blir inte riktigt naturliga, händelseförloppet känns inte realistiskt även om de enstaka scenerna ofta strålar av briljans. Till exempel de scener där polisen utnyttjar sin maktposition för att underhålla sig själva. De skjuter helt enkelt sönder däcket för någon icke ont anande trafikant och dyker sedan upp och anklagar dem för fortkörning med mer eller mindre brutala metoder.

Dessutom vill jag påstå att det var lite för uppenbart varthän filmen barkade i många avseenden. Jag hade gärna sett att den hade överraskat mig mera än vad den förmådde. Men jag tror i och för sig att det där komma att komma så småningom för Jennifer. Man märker att grunderna finns där, tanken att skapa film på ett specifikt sätt där inget sker på slump utan snarare är kolossalt genomtänkt.

Skådespelarmässigt finns dock inget att klaga på, både de stora namnen, Bill Pullman och Julia Ormond sköter sig med bravur. Och så finns ju min gamle favorit Michael Ironside med i en något mindre roll som polischef också, en roll han är som klippt och skuren för. Kanske inte häpnadsväckande, man har sett det mesta av det han gör förut, men ändå ett bra val för hans del. Imponerar gör också unga Ryan Simpkins, som med sina blott tio år är väldigt trovärdig i sin rolltolkning. Jag ser fram emot att följa både hennes utveckling och den av Jennifer Lynch som jag tror kommer att kunna göra riktiga storverk i framtiden!

Recension: The Chronicles of Narnia: Prince Caspian - 2008

Jag nämner kommande filmer i texten, filmer som numera redan har existerat i några år. Detta beror förstås på att det var flera år sedan recensionen skrevs...

The Chronicles of Narnia: Prince Caspian

Regi: Andrew Adamson

2008

Fantasy/Action

Peter, Susan, Edmond och Lucy (William Mosely, Anna Poplewell, Skandar Keynes och Georgie Henley) befinner på en tunnelbanestation när väggarna plötsligt börjar rämna, texten ”the Strand” bakom dem faller i småbitar och porten till en annan värld öppnar sig. Instinktivt vet de var de har hamnat då de tidigare erfarit resor mellan vår värld och landet Narnia. Orsaken till den plötsliga förflyttningen är dem dock okänd. Senare får de veta att det är Drottning Susans magiska horn som än en gång fört dem in i äventyret och att det är Prince Caspian, den blivande Kungen av Narnia som kallat på dem genom att blåsa i detsamma. Det råder kaos i landet och inre konspirerande makter vill hindra Talmariten Caspian från att nå tronen. Saker och ting har nämligen förändrats på det år som har gått sedan syskonskaran senast befann sig i händelsernas centrum. Ett år i den verkliga världen motsvarar här trettonhundra år i Narnia och även om Narnianerna inte glömt bort legenderna är det just det syskonen nu har blivit – sägner från en svunnen tid.

Egentligen har det inte hänt så mycket sedan förra filmen, den om Häxan och Lejonet. De fyra sönerna och döttrarna av Adam och Eva hamnar mitt i ett äventyr de egentligen inte vet någonting om (ok, lite erfarenhet av sitt förra äventyr har de väl), samlar ihop alla möjliga varelser såsom Kentaurer, Spinxar, Fauner och allt möjligt annat som jag inte ens vet namnet på och går till strid mot den elaka kungen. Vägen dit är naturligtvis kantad av äventyr och olika specialeffekter, dessa ser ganska bra ut även om det naturligtvis ska mycket till för att få de animerade djuren att se helt trovärdiga ut.

Men filmen bygger lyckligtvis inte helt på specialeffekter, det finns också gott om sentimentala bitar som jag tycker passar ganska bra in i produktionen. Man känner med en del av de varelser som faller offer i stridigheterna eftersom de så osjälviskt offra både liv och lem för en större sak – friheten! Det är väl också detta som är lite av själva sensmoralen i filmen, det är kristna värderingar om att alla ska kunna leva i fred och harmoni med varandra. Samtidigt måste man väl också dra paralleller till olika naturfolk som har naturen som religion då allting i Narnia verkligen är levande, allt från träden till vattnet. Det finns också ett underliggande budskap om att det hela skulle vara rena fantasier hopfantiserade av syskonen, då det insinueras vid några tillfällen att de äldre av syskonen inte kan se vissa saker som de yngre fortfarande har fantasi nog för.

Så har vi Aslan, detta mystiska Lejon som på något sätt inte passar riktigt in i historien. Likheter med en allsmäktig Gud är inte alltför långsökta då han verkligen tycks sitta inne med alla de visa svaren och ha makt att styra alla de andra varelserna. Dessutom, om jag minns rätt får man ingen egentlig förklaring tills hans existens i förra filmen. ”Han har funnits sedan begynnelsen”, eller ”han kommer från ett rike bortom haven” eller något sånt. Vem vet, man kanske får svar i de kommande filmerna The Voyage of the Dawn Trader eller The Silver Chair. Personligen hoppas jag också på att man tar tag i saken och äntligen filmatiserar den första delen av berättelsen - The Magician's Nephew, där man enligt uppgift ska få en hel del bakgrundshistoria till varför saker och ting blev som de blev.

Hur som helst är det här ett underhållande familjeäventyr även om de allra minsta kanske bör undvika den på grund av att det trots allt förekommer en del våld som kan vara svårt att greppa om man är alltför ung.

Recension: Superhero Movie - 2008

Superhero Movie

Regi: Craig Mazin

2008

Komedi

Rick Riker (Drake Bell) blir beten av en genmanipulerad trollslända och får i och med detta superkrafter. Det är ett tveeggat svärd som naturligtvis ger honom många möjligheter att imponera på skolans snyggaste tjej – Jill Johnson (Sara Paxton) men samtidigt bringar honom olycka med allt ansvar det innebär att vara en superhjälte. Han kan ju inte ens flyga…

Hur många filmer av det här slaget finns det egentligen numera? Jag minns när första delen av Scary Movie kom och hur den sågades efter noter av kritikerna. Jämför man med vad man åstadkommer numera, till exempel med den här vill jag dock påstå att den var fruktansvärt innovativ och påhittig i sin humor om man jämför med det här dravlet, för det här gillade jag verkligen inte. Prepubertal humor blandat med kiss och bajs är inte min grej helt enkelt. Synd egentligen då jag finner ett stort nöje, rent generellt, i parodier av olika slag.

Men här går man alltså flera steg för långt. Komiken är så låg och förutsägbar att man knappt orkar dra på smilbanden någon enstaka gång. Dessutom så har man inte förstått vikten av att inte upprepa sig. Samma skämt, visserligen med små skillnader, dras om och om igen till vi inte har en chans att missa poängerna längre. Det överdrivs enormt och det som kunde ha varit roligt trycks istället ned i halsen på oss. Det är faktiskt något som gör mig en smula irriterad när jag vet att det faktiskt går att göra den här typen av humor riktigt riktigt bra (Top Secret, Airplane, The Naked Gun, Hot Shots för att bara nämna några!).

Något som alltid är kul är dock att koppla ihop det med den riktiga förlagan. En viss del av denna behållning finns lyckligtvis kvar här även om det oftast är allt för uppenbart var scenerna kommer ifrån och vad det egentligen är man driver med. Först och störst av förlagorna är förstås Spiderman, men även X-men och Batman tar upp lite utrymme. Skoningslöst och utan finess dissekerar man dem i jakt på humoristisk förlösning men det blir bara fel…

Som brukligt är medverkar Leslie Nielsen i filmen och bara där borde det väl ringa en varningens klocka numera. Undrar om han överhuvudtaget får några andra roller alls nuförtiden, han har blivit så synonym med crazyhumorn att det inte ens är roligt längre. Han är sitt vanliga jag och spelar samma roll som han gjort så många gånger förr – och med samma skämt! Även Pamela Anderson medverkar men låt er inte luras, det är inte särskilt många sekunder hon är med. Hon spelar en storbystad Susan Storm (invisible Girl – Fantastiska Fyran) som vänstrar med Xavier (X-Men) – vad annars?

Nä, nu har jag spytt tillräcklig galla över den här filmen…

Recension: Slumdog Millionare - 2008

Slumdog Millionare

Regi: Danny Boyle

2008

Drama

Jamal Malik har växt upp i Indiens slumområden men sitter nu i TV och svarar på frågor i ”Vem vill bli millionär?” på bästa sändnings tid. Mot alla odds och trots att han är helt outbildad lyckas han svara rätt på fråga efter fråga. Detta till den milda grad att ledningen är övertygad om att han fuskar, de vet bara inte riktigt hur och låter polisen förhöra honom grundligt. Men inte ens under de smärtsamma förhörsmetoderna frångår han sin historia om hur han har lärt sig svaren på de svåra frågorna. Han blir snart en hjälte bland de fattiga massorna men hans historia är lång ifrån lycklig och egentligen bryr han sig inte om pengarna, det är sina drömmar kvinna han vill ha…

Till en början har jag inget emot filmens struktur och det är uppfriskande att se hur vår huvudperson, genom sitt tragiska livsöde tillskansat sig den kunskap som krävs för att svara på programledarens frågor. Det blir dock tjatigt efter ett tag och man önskar att man kunde variera sättet att berätta historien på lite mera. Det utspelar sig i huvudsak i tre olika tidsperioder. Dels under själva frågesporten där Jamal svarar på frågorna, dels efteråt, när han tvingas förklara hur han känner till svaren och slutligen i de tillbakablickar där vi får se hur det egentligen gick till.

Själva bakgrundshistorien är gripande och står naturligtvis i konstrast till de pengar Jamal står i begrepp att vinna. Han är egentligen inte alls intresserad av pengar, det är kärleken han tror på och som han vill ska segra. Detta berättas om och om igen på olika sätt och det gör att det blir lite väl sentimentalt emellanåt. Relationen till kvinnan som han älskar och som funnits med ända sedan barndomen och broderns inblandning i den lokala gangsterbossens organisation står i centrum. I alla fall i den del av filmen som berättas i relativt nära anknytning till nutiden. Det blir lite krystat och lite förutsägbart men visst är det lite rörande också!

Barndomshistorien är dock bättre berättad och lider inte lika mycket av sentimentaliteten som påverkar filmen i negativ riktning. Det är en mera allmän association till fatiga barns uppväxtförhållanden och skrupellösa gangsters som inte skyr några medel för att utöka sina rikedomar, inte ens att lemlästa små oskyldiga barn! Allt för profiten och det finns helt klart en vinst att göra på barn som ser oskyldiga och handikappade ut. De kan kamma hem rätt mycket pengar från turister som tycker synd om dem. En fullständigt vidrig affärsidé förstås, men den känns äkta och väldigt realistisk i sammanhanget och det är inte utan att det bildas en klump i magen av just det här partiet i filmen!

Totalt sett blir jag alltså lite besviken på den här filmen som jag hade bolat upp förväntningarna rejält på! Det blir som sagt lite väl sentimentalt och sötsliskigt i slutändan och även om vägen dit många gånger är hur bra som helst så hjälper inte det. Man kunde ha försökt att vrida till det lite på slutet i alla fall. Som det är nu följer den mallen precis till punkt och pricka och det blir lite tråkigt. Godkänt och sevärd en gång men inte mer!

The Red Baron - 2008 - Flygaresset!

The Red Baron

Aka: Der Rote Baron

Regi: Nikolai Müllerschön

2008

Drama

Under första världskriget gör sig snabbt den skicklige och mycket effektiva stridspiloten Manfred Von Richthofen sig ett namn. Det är början till den ära och berömmelse som sedan följer i hans fotspår. Han avancerar till tysklands främsta flygaress, får ta emot diverse utmärkelser och anses dessutom vara något av en levande legend. Hans skicklighet i luften måste således utnyttjas till propagandasyften varvid han erbjuds en högre maktposition. Detta innebär dock att han måste sluta flyga, vilket är en större uppoffring än vad han klarar av att göra.

Filmer med verklighetsbakgrund och då kanske i synnerhet när det gäller hjältar av olika slag är oftast synnerligen fascinerande och vem har inte hört talas om den legendariske röde baronen? Utan att egentligen ha någon som helst historisk kännedom är det ett smeknamn som på något sätt letat sig in i folksjälen och alla vet direkt att det rör sig om någon form av, nästan övermänsklig skicklighet det är frågan om när man hör hans namn omnämnas.

Det här är utan tvekan en romantiserad version av hans liv och leverne även om jag, på grund av sviktande historiska kunskapar, inte kan vara riktigt säker på hur mycket som förskönats eller vilken gentleman han var i verkligheten. Här framstår han i alla fall som en rättskaffens man som den plågsamma vägen får erfara skillnaden mellan att döda människor och på att förgöra fienden. En hårfin pragmatisk skillnad kan tyckas men en gigantisk sådan om man ser det ur ett mer filosofiskt perspektiv eller som ren propaganda för att effektivisera soldaterna. Att förgöra fienden torde ju vara enklare att ha på sitt samvete än att döda människor menar jag.

Hur som helst så framställs Baronen som en riktig gentleman som anser att man kan föra krig på ett civiliserat sätt, åtminstone ända fram tills att han inser att hans kamrater stupat en efter en. Det är väl också just i det gränslandet, mellan insikten av vad som verkligen sker och vad man kan intala sig själv att det handlar om – döda eller förgöra, som filmen lyfter sig ett snäpp från den ganska sega och intetsägande inledningen. Vi får följa med upp i luften och vi får följa med till fronten där man faktiskt lyckats skapa en väldigt realistisk skyttegravsmiljö. Man märker också att Baronen ryggar tillbaka lite för den skitiga verkligheten som återfinns där och det kanske rent av är det som gör att han inser vad som händer runt om honom.

Ska man ta med sig några visdomsord från filmen så skulle det vara att det är bättre att fly från en strid om man inte kan vinna den. Det är precis det motto som baronen lever efter och som, enligt honom själv, hållit honom vid liv så länge. Hans öde är dock oundvikligt och det är heller inte särskilt svårt att räkna ut varthän det kommer att barka. Dock vill jag säga att även om det inte är särskilt svårt att lista ut vad som kommer att hända finner jag det väldigt känslosamt. Det här är en film, inte bara om piloter utan även om kärlek och kanske framförallt om respekt och det största hederstecknet av dem alla måste vara att bli respekterad av sin fiende!