Recension: Eden Lake - 2008

Eden Lake

Regi: James Watkins

2008

Thriller

Steve och Jenny ger sig ut på vad de tror kommer att bli en romantisk weekend vid en vacker sjö. Steve har tidigare varit där och förälskat sig i platsen och tar nu med sig Jenny dit, han har införskaffat en ring och planerar att fria vid lämpligt tillfälle under vistelsen. Föga anar de dock att deras tid vid platsen kommer att bli mardrömslik, men då ett ungdomsgäng börjar bråka med dem förvandlas snart idyllen till ett helvete. Det börjar med småsaker men eskalerar snart till ett fullskaligt krig på liv och död. Steve och Jenny måste ta till vartenda uns av kraft de har för att över huvud taget överleva.

Jag brukar tjata om hur överlägsen europeisk film är jämfört med amerikansk och det här är ytterliggare en i raden av filmer som bevisar min tes. Den är mycket intensivare än vad en amerikansk ekvivalent skulle vara och bra mycket otäckare också. Våldet håller sig hela tiden på en realistisk nivå och det finns en logik i vad som händer. Inget sker bara för att ge filmskaparen chansen att visa snaskigheter för snaskigheternas egen skull. Dessutom är karaktärerna helt och hållet trovärdiga, inga övernaturligheter inträffar och det är faktiskt riktigt obehagligt att titta emellanåt.

Något som också bidrar till realismen och till det som lockar med filmen är den skildring som sker av grupptryck och liknande saker. Hur ungdomarna gör saker de egentligen inte vill när de tycker att saker och ting redan gått för långt. Hur den starke ledaren får de andra med sig genom hot och våld eller genom ren utpressning. Det tycks också, tragiskt nog, ligga i tiden att fånga sina illdåd på film via en mobilkamera och det är också något som filmen utnyttjar. Det gör att det känns verkligare och än mer sadistiskt än vad det kanske skulle vara annars och denna mobilfilm går naturligtvis utmärkt att använda för att utpressa sina kamrater med.

Själva temat är kanske i sig inget nytt. Att människor jagas genom skogen av illgärningsmän är något som vi sett i alla tider, i Deliverance inte minst. Det som skiljer den här från de andra är väl, dels naturligtvis det faktum att det är barn som är gärningsmännen, det är alltid mera effektivt att ha med barn, vare sig de är offer eller ligister. Det är väl det oskyldiga hos barn kontra det som faktiskt sker rent grafiskt i bild som ger någon sorts paradoxal upplevelse. Dels handlar det om små detaljer som är svåra att avslöja här utan att ge bort för mycket. Låt oss nöja oss med att säga att manuset är mycket påhittigt på sina ställen och även om jag inte vill kalla det för rena ordlekar, då humorn är ganska frånvarande, kan man väl kalla det för ganska typiska situationer utan att för den delen falla i klichéfällan.

Det här är kort sagt en mycket bra rulle som jag rekommenderar alla som är intresserade av ren terror att se. Det är makalöst vilka känslor filmer rör upp och den bjuder faktiskt till och med på en och annan överraskningsscen som verkligen överraskar.

En mycket effektiv och välgjord film!

Recension: Eichmann - 2007

Eichmann

Regi: Robert Young

2007

Drama

Adolf Eichmann (Thomas Kretschmann) sitter arresterad i Israel misstänkt för brott mot mänskligheten. Pöbeln vill inget hellre än att lyncha honom men i ett civiliserat samhälle finns ingen annan metod än en rättvis rättegång. Därmed inleder Kapten Avner Less (Troy Garity) förhören med den före detta tyska officeren som enligt andras vittnesmål är ansvarig för miljoner judars plågsamma död. Det blir några påträngande månader av samtal då den oberörde Eichmann inte medger någonting av vikt för målet utan hela tiden hänvisar till order uppifrån orderkedjan. Tiden börjar bli knapp och Less behöver ett erkännande…

Filmen bygger på de verkliga förhörsprotokoll som faktiskt genomfördes med Eichmann, det finns med andra ord en stark grund att bygga filmen på. Mestadels utspelas den i förhörslokalen, naturligtvis med några tillbaka blickar och även en del karaktärsbyggande av Avner Less när han umgås med familjen etc. Intressant är den kontrast som finns mellan folkets vilja att genast sätta ett skott i nacken på Eichmann och den officiella linje som myndigheterna följer – nämligen att ge Eichmann en rättvis rättegång. Jag kan förstå båda sidorna av myntet även om det är olika känslor som framkallar dem. Hatet som förblindar och genast vill släcka den människas liv som utplånat miljoner andra och den mer politiska linjen som mer än något annat innebär att israels diplomatiska ställning bibehålls. Det är emotioner ställt mot intellekt helt enkelt.

                     

Tyvärr är filmen inte alls lika stark som jag hade hoppats på och den belyser snarare de problem förhörsledaren Avner Less ställs inför än de ohyggliga brott Adolf Eichmann står anklagad för. Inte för att jag på något sätt vill förringa brott mot mänskligheten, men emellanåt upplever jag faktiskt att man, om inte tar Eichmanns parti, så åtminstone förringar hans skuld med förmildrande omständigheter, och detta var väl kanske inte riktigt meningen.

Att strålkastaren riktas mot Less har jag däremot inga egentliga problem med. Det är klart att hans uppgift måste vara enormt uttröttande, att sitta vecka efter vecka och förhöra en människa man känner enorm avsky emot och samtidigt kontrollera sina känslor till den milda grad att man inte avslöjar sina egna tankar för personen som blir förhörd. Från gång till gång tvekar man förstår på vem det egentligen är som står samtalet då Eichmann tycks vara beredd på samtliga frågor och dessutom har ett bra svar att ge, som faktiskt låter ganska logiskt i sammanhanget, åtminstone ytligt sett. Det kan heller inte vara helt lätt att utföra sitt uppdrag när man i folkets ögon i princip förvandas mer och mer till en förrädare för varje förhörsdag som går, dessutom måste oron för repressalier mot den egna familjen på grund av detta vara oerhörd.

Men oavsett om filmen belyser nazisternas brott mot mänskligheten på ett tillräckligt starkt sätt eller inte anser jag det här vara en viktig film. Alla filmer där kunskap, eller åtminstone hungern efter kunskap, väcks i detta specifika ämne är oerhört viktiga och jag rekommenderas därför alla att se den om så bara för att skapa sig kunskap om en del av mänsklighetens mörkaste historia.

Chocolat - 2000 - Lasse Hallström och Johnny Depp

Chocolat

Regi: Lasse Hallström

2000

Drama

Skriven av: Linda Snöberg

Året är 1959 och i en idyllisk katolsk stad på franska landsbygden är allt som vanligt, ända tills en dag då Vianne Rocher (Juliette Binoche) och hennes dotter Anouk (Victoire Thivisol) flyttar dit och väcker den slumrande staden till liv.  Här öppnar hon en exotisk chokladbutik. Hon får det inte lätt för stadens borgmästare Greve de Reynaud ser Vianne som ett djävulens sändebud, ditsänd för att inleda frestelse och moraliskt förfall hos de plikttrogna medborgarna. Han irriterar sig extra mycket för att hon har öppnat butiken mitt under den pågående fastan. Men hennes charm och sagolika choklad får de traditionsbundna medborgarna att falla för frestelsen. När sen den hemlighetsfulle unga mannen Roux (Johnny Depp) och hans manskap lägger till nere i hamnen, blir det mer problem för borgmästaren.

Ah, vilken njutbar film!

Filmen är väldoftande, söt, rik och har en felfri blandning av allt det goda. Effekten av hur en kvinna kan få de flesta att släppa på sig och bara njuta är underbart. Historien är brilliant, harmonisk, söt och smältande. Fast en sak bara… ha en chokladkaka tillgänglig när du ser denna film, för du blir mer och mer sugen på choklad ju längre in i filmen du kommer. Om du vill se en bra romantisk film som inte får dig att somna är detta filmen för dig, lika smakfull som choklad.

Skådespelarna är bra och Juliette Binoche som Vianne är enastående, hon är rolig och bryr sig inte om vad andra tycker om henne och det är underbart att se. Johnny Depp är fenomenal som alltid, han är både underhållande och hans Irländska dialekt är charmig. Han är skickligt bra på att välja vilka roller han ska ta och vilka han ska undvika, men i just denna film är det Juliette Binoche som verkligen bär upp filmen.

Underhållningen ligger i de roliga replikerna, bra skådespeleri och den fantastiska musiken. Mer psykologisk och behaglig film, än äventyrlig och skrämmande, Juliette Binoche och Johnny Depp får fram den perfekta romantiken sinsemellan.

Vianne är en härlig rollkaraktär och slutet av filmen är möjligen det bästa i hela historien. Det enda som kanske inte stämmer in i filmen är att karaktärerna talade engelska i en fransk stad (med fransk brytning tillråga på allt). Jag gick upp i varv och tänkte ”vad kommer att hända sen”?  Jag var överraskad i varenda vändning. Underbart att se skådespelare som John Wood, Alfred Molina, Leslie Caron, Lena Olin i kanon roller. Det är en fröjd att se den fantastiska kemin mellan alla rollkaraktärerna och de är även väldigt trovärdiga. Bakgrundsmusiken är helt enkelt utsökt bra. Filmen är precis som en kopp varm choklad i en kall, blöt och stormig höstnatt med en gnutta av chili i (Johnny Depp).

Choklad någon?

Recension: Embodiment of Evil - 2008

Embodiment of Evil

Regi: José Mojica Marins

2008

Horror

Josefel Zanatas även känd som Zé do Caixão släpps fri efter fyrtio år instängd i ett fängelse. Personalen som ska frige honom fruktar honom onekligen och förstår hur felaktigt beslutet att släppa honom på fri fot är. Under sin tid i fängelset har han dödat trettio personer men lagen är lagen och lagen säger att han ska släppas fri! Han flyttar in i ett slumområde tillsammans med sina följeslagare eller lärjungar som avgudar honom och hans idealistiska värderingar. De är beredda att dö för honom och han testar deras lojalitet till bristningsgränsen. Han är fortfarande besatt av att hitta den perfekta kvinnan som ska föda den perfekta sonen åt honom och på sätt ge honom evigt liv, men han plågas också av sitt förflutna och sina inre demoner i sin strävan. De hindrar honom dock inte från att tortera och lemlästa sina offer i syfte att hitta den mest motståndskraftiga kvinnan.

Det här är en helt annan typ av film än de två tidigare filmerna om Coffin Joe. Den utspelar sig förstås många år senare eftersom Coffin Joe har suttit fängslad i fyrtio år och är naturligtvis också betydligt nyare än sina två före gångare At Midnight I’ll Take Your Soul från 1964 och This Night I Will Possess Your Corpse från 1967. Det är bättre bild och i färg! Men det är inte bara det, den har en modernare ton och det finns också en del komiska inslag, inte minst när det gäller kulturkrocken mellan den man som suttit inspärrad i fyrtio år den modernare värld som nu existerar. Det är också en skräckfilm på ett helt annat sätt än sina två föregångaren, visserligen finns det ett par riktigt bra surrealistiska scener men på det hela taget känns det väldigt konventionellt.

Det finns inte en lika tydlig nihilistisk ton i den här, frågeställningarna är antingen upprepningar från de tidigare filmerna eller inte lika glasklart genomtänkta som förr, vilket är synd. Det känns också som om karaktären Coffin Joe har förändrats en smula. Han har förstås blivit gammal men också ondare, vilket jag inte upplever honom som i de tidigare filmerna där han enbart var egoistisk, nihilistisk, elitistisk och rent av narcissistisk. Han anser ju sig själv vara för betydligt mer än alla andra. Här känns han mer ond och sadistisk än tidigare.

Det finns tillbakablickar till de tidigare två filmerna och det är ju ett bra sätt att koppla ihop historien tycker jag. Och framförallt när hans inre demoner börjar ta form, att påminna publiken om tidigare händelser underlättar betydligt i det avseendet. De äldre filmerna utspelade sig dock på landsbygden medan den här tar plats inne i staden. Det finns förvisso scener med en fantastisk mise-en-scène och några riktigt stämningsfulla ögonblick men överlag är det här en mycket mer konkret film än sina mer abstrakta föregångare.

Det kanske blir lite pretentiöst emellanåt när det gäller filosofin och skillnaderna mellan denna och de äldre filmerna är markant. Här känns det som om José Mojica Marins har sneglat lite på modernare tortyrfilm som Saw och Hostel istället för att gå sina egna vägar. Men de metoder som Coffin Joe utsätter sina offer för, och i synnerhet de kvinnor han testar för att se om de håller måttet, är ganska bestialiska. Det handlar inte längre om spindlar och ormar utan om ren tortyr, och ganska obehaglig sådan också faktiskt. Det är betydligt blodigare än vad det har varit någonsin tidigare. Men det är inte bara Coffin Joe som är våldsam i den här filmen, det känns lite som en betraktelse av ett modernt samhälle som nu hunnit ifatt Coffin Joes och passerat honom. Han är inte längre den extrem som han var i de två första filmerna och hans känns lite malplacerad i några av scenerna. Jag tror det är meningen och att Marins vill skapa en poäng med detta. Samhället har förändrats och är betydligt våldsammare nu än för några tiotal år sedan. Det märks också på de oklädda scenerna i den här filmen som skulle ha varit otänkbara i de två första delarna. Det förekommer inget som man höjer på ögonbrynen för idag och ingen extrem sexualitet eller så men det märks att gränserna har flyttats med tiden.

Skådespelarmässigt, och kanske framförallt från regissören själv, är det ganska rejält överspel, men å andra sidan är det svårt att bedöma framförandet av repliker på ett språk man inte behärskar. Japanska låter ju till exempel mer aggressivt än norska i mina öron och jag vet inte riktigt vilken betoning portugisiska har.

Hur som helst så gillar jag filmen trots att den lider av lite fel och brister. Det finns en närvaro i den och den är tekniskt kompentent gjord, rent av fängslande och intressant, kanske tack var sin mer konventionella framtoning. Det är bara avslutningsscenen som jag inte riktigt tycker är värdig filmen. Det är lite väl mycket kliché över den. Det är egentligen två saker man kan hänga upp sig på där jag kan stå ut med den ena, men den absolut sista scenen i filmen är verkligen inte en värdig avslutning.

Och eftersom jag känner att jag klankat ner mer på filmen än vad jag har hyllat den ska jag utdela ett betyg på den för en gångs skull, vilket jag bara gör på minirecensioner där textmassan är betydlig mindre. 

Sju nyfödda söner av tio!