30 Days of Night: Dark Days - 2010 - Uppföljaren!

Stella, som överlevde första filmen när staden Barrow invaderades av vampyrer under den mörka månaden, föreläser nu om vad som egentligen hände. Ingen tror naturligtvis henne när hon talar om hur hela staden blev utplånad av vampyrer, folk skrattar. Men några få, som råkat ut för liknande händelser, hittar henne och rekryterar henne till sitt eget mål – att lokalisera och döda ledarvampyren Lillith! Omständigare än så är egentligen inte handlingen i den här uppföljaren. Och man lyckas väl göra ungefär det man har föresatt sig att göra också, det är en någorlunda tät historia även om den känns lite enkelt vid några tillfällen. Skådespeleriet är inte på topp, framförallt när det gäller några mindra viktiga roller av vampyrer och liknande som uppför sig lite väl stereotypiskt. Det är synd när man uppenbarligen gjort en sak av att försöka frångår stereotyperna i filmen och göra originalitet istället. Några snygga förvandlingar finns men över lag en ganska seg film. 

4/10

The Adventure of Sherlock Holmes’ Smarter Brother – 1975 - Ett nostalgiskt återbesök

Ibland ska man uppenbarligen inte återse gamla höjdarrullar och förstöra minnet av dem. Minnet är nämligen ibland bättre än vad själva filmen visar sig vara med nuvarande referensramar. Jag menar inte att den här föll pladask och det finns helt klart fortfarande behållningar i den men den feel-good film som jag mindes från förr ville inte riktigt infinna sig.

Det finns klurig humor i filmen men oftast är den ganska infantil och förutsägbar. Det är inte så mycket kiss och bajs kanske men det finns helt klart en sexuell underton som egentligen inte tillför något förutom att Gene Wilder, som förutom att spela huvudrollen också har skrivit och regisserat filmen, uppenbarligen tycker att det är roligt. Och det är klart, det var väl roligare att driva med sexuella situationer förr när det fortfarande var lite tabu än vad det är numera.

Rollerna är dock perfekt besatta med Gene Wilder som Sherlock Holmes bror Sigerson. Ett namn som jag för övrigt tycker mig minnas att Sherlock använt som alias i något litterärt äventyr av Conan Doyle, men jag kan ha fel. Madeleine Kahn medverkar som så många gånger förr och Marty Feldman dessutom. Professor Moriarity gestaltas perfekt av Leo McKern och Det här var filmen där jag för första gången upptäckte Dom DeLuise skådespelartalanger.

Men jag tycker som sagt inte att det här är lika roligt som jag tyckte när jag i min ungdom spelade in den från TV och sedan spelade videobandet gång efter gång. På den tiden var jag väl i och för sig också mera besatt av Sherlock Holmes och vad där tillhör. Men missförstå mig inte, det är fortfarande en underhållande film, bara inte en som jag klarar av att se varje kväll längre. Kanske beror det också på att jag numera, trots att det var flera år sedan jag såg den, kan hela filmen i princip utantill. Det är inget som kommer som någon överraskning längre utan jag sitter istället och väntar på poängerna som jag vet ska komma.

Det är helt klart en värdig film att ha i hyllan och det är väl kul att den finns som BD. Bilden är väl inte den skarpaste men det är trots allt bättre än vad man kan räkna med att en DVD ska leverera och definitivt bättre än min gamla VHS-kopia!

7/10

Recension: Friday the 13th - 2009

Friday the 13th

Regi: Marcus Nispel

2009

Horror

Några ungdomar har bestämt sig för en weekend full av livets goda. Detta innebär förstås att ta varje tillfälle i akt att bli så hög som möjligt och att utforska varandras kroppar. Det är ett ömsesidigtutnyttjande för sex och den ena är inte bättre än den andra. Snart inser de dock vilket misstag de har gjort som förlagt tillställningen till Crystal Lake, platsen där Jason Voorhees enligt legenden fortfarande irrar omkring på jakt efter hämnd på dem som dödade hans mamma.

Jag vet att jag predikade att man skulle ignorera originalet till My Bloody Valentine remaken som jag skrev om nyligen men här är det precis tvärtrom. Det här är ingen film som står sig själv på helt egna ben och den kräver nästan att man är bekant med filmserien om Jason Voorhees sedan tidigare för att man ska kunna få så fullt utbyte som möjligt av denna. Jag kan ju i och för sig inte göra någon bedömning på hur man klarar sig utan att ha de föregående rullarna i bakhuvudet, eftersom jag trots allt har dem där…

                                                  

Min åsikt är alltså att det här är en film gjord för fansen till filmserien och att den inte skulle kunna fungera annars. Det står sig inte på egen hand! Handlingen är alltför tunn för att det ska vara intressant och om man inte redan kände till valda delar av mytologin hade man nog haft stora problem med att förstå vad det verkligen handlar om. Faktum är att det är tillräckligt svårt ändå, det är ganska rörigt och inte särskilt intressanta karaktärer heller. Det finns liksom inget intresse av att lära känna dem vilket gör att det inte är helt lätt att sätta sig in i vilka inbördes relationer alla ha med varandra.

Nu kan man förstås hävda att det är ganska oviktigt i sammanhanget om karaktärerna är intressanta eller inte, bara de dör på ett intressant sätt! Det är ju trots allt lite av grundkriteriet i en riktig slasher, mördaren ska hitta på sätt att döda på som är underhållande på åskådaren. Helt sjukt egentligen men jag ska då inte sticka under stol med att jag är ett stort fan av genren!

Tyvärr tycker jag inte filmen lyckas så väl på detta plan heller även om det bättrar sig betydligt allt eftersom att filmen går. Jämför man början och slutet kan man knappt tro att det är samma film. Karaktären Jason har växt och man får en och annan schysst mordscen. Givetvis får man också sitt lystmäte av tuttar även om det i detta avseende märks att det gått några år sedan genrens storhetstid. Jag tänker på införandet av silikon! Men med eller utan inplantat så gökas det och stönas när ungdomarna inte är upptagna med droger eller med att fly undan mördaren.

Jason har en ganska bra kroppsbyggnad i denna så det går väl egentligen inte att klaga på men tyvärr blir det ganska ospännade mest hela tiden. Jag saknar den där speciella känslan som brukade finnas i slashers från gulderan och Fredagen den Trettonde i synnerhet. Det finns inget särskilt som utmärker filmen och det skulle lika gärna kunnat vara någon annan dussinslasher. Nä, det här var inget vidare och kan knappast jämföras med Jason i sina bästa stunder!