Recension: Colin – 2008

Om det verkligen är sant att den har filmen endast kostade £45 att spela in är det verkligen en bedrift. Och det må vara det första, eller enda, filmen i sitt slag som berättar historien ur zombiens synvinkel. Men det kvittar, det är helt oerhört tråkigt att titta på. Om man har varit ute efter att skapa någon som helst sympati för Colin – som filmen handlar om, har man misslyckats totalt och kvar finns bara en enda sörja av suddiga bilder och virriga kameraeffekter. Men som jag sa så är den konstnärliga ambitionen hög och det får ju räknas för något!

2/10

Recension: The Shortcut – 2009

Först trodde jag att den här filmen hade något gemensamt med den svensk-norska Genvägen men lyckligtvis visade det sig att så inte var fallet! Det handlar istället om en genväg genom skogen där det för mycket länge sedan skedde ett överfall, eller flera förresten, och som folk fortfarande undviker trots alla år som har gått. I alla fall tills en dag så en liten kille utmanas av sina vänner att de just den vägen hem. Han hittar en slaktad hund och en läskig gammal man som hotar att döda honom om han återvänder. Snart är snacket igång och den gamla mannen har tydligen rykte om sig att vara väldigt kuslig och att alltid uppehålla sig på stigen. Den lilla killens storebror bestämmer sig för att utforska saken tillsammans med några kompisar och blir snabbt varse varför man inte ska beträda genvägen!

Till en början är det ganska segt och det känns oerhört förutsägbart, men faktum är att allting inte riktigt är så lätt som man först trodde. Det finns fler förvecklingar än vad jag tänker skriva här och faktiskt en och annan överraskning också! Filmen är rätt illa regisserad och det är väldigt ojämna skådespelarinsatser men blir till slut faktiskt lite spännande. Det är inte något mästerverk på något sätt och egentligen en ganska standardiserad thriller men den blir till slut ganska underhållande. Åtminstone tillräkligt underhållande för den tid som den varar.

5/10

Extreme Measures - 1996 - ypperligt bra skådespeleri

Extreme Measures

Regi: Michael Apted

1996

Thriller

Skriven av: Linda Snöberg

Guy Luthan (Hugh Grant), en brittisk doktor jobbar på ett sjukhus i New York City. Han är väldigt förbryllad över en patient som kommer in på akuten sent en kväll, naken, förvirrad och med ett armband från sjukhuset runt handleden och har ett färskt kirurgiskt ärr.  Mannen har mystiska symptom och han dör strax därefter. Luthan kan inte sluta tänka på främlingen. När han ber att få titta i mannens papper bara några dagar senare, får han reda på att papperna inte finns längre och ju mer han gräver i saken desto mer förstår han att någon vet mer än vad de säger. Mot alla odds och råd av sin arbetskamrat Jodie Trammel (Sarah Jessica Parker) fortsätter han att gräva och till slut hamnar han utanför dörren till Dr. Lawrence Myrick (Gene Hackman) en mycket väl ansedd kirurg som arbetar med experiment som kan göra att förlamade personer kan gå igen.

Har du inte sett denna film ska du ta tillfället i akt. Jag har sett filmen flera gånger, men det blir ju inte riktigt samma sak att se den igen. På så sett är jag lite avundsjuk på dig som inte har sett den. Det är bra att man inte vet så mycket om filmen innan utan man ska se den och bilda sig en egen uppfattning, men om du inte bryr dig så kan du ju fortsätta att läsa vad jag har skrivit.

Filmen har ypperligt bra skådespeleri och fängslande handling. Berättelsen blir djupare och djupare och filmen håller verkligen tittarna på sin plats.

Det första jag tänkte på när jag såg Hugh Grant i rollistan var att: Är detta en romantisk komedi? blä. I vanliga fall tycker jag att Hugh Grant är väldigt tråkig och ofta gör samma sorts filmer om och om igen. Därför var det extra roligt att se honom agera i denna film. Han passar väldigt bra som Doktorn som stöter på något underligt som han gräver allt djupare för att få reda på. Gene Hackman är alltid bra och som skurken är han oslagbar. Sarah Jessica Parker är okej, men inte mer, hon kan betydligt bättre än det här.

Filmen är underbar och väldigt intelligent, har allt som en bra thriller ska ha, bra handling, bra skådisar, bra dialoger och har en del roliga tvists. Ett speciellt hedersord till David Morse som den knasiga FBI agenten, han är hemsk! Det finns en del uppriktigt otäcka scener i denna film som byggs upp framtill en explosiv höjdpunkt och en utmärkt bra slagsmålscen i en hiss som verkligen håller dig på din plats.

Musiken är makalöst bra, Danny Elfman gör ett väldigt bra jobb som kompositör för filmen, men det bästa i filmen är handlingen som lämnar dig gissandes genom hela filmen och även när den är slut. Se filmen och njut av den, är en av de bästa medicinfilmer jag har sett.

Dragonfighter - 2003 - en korsning mellan Alien och Godzilla

Dragonfighter

Regi: Phillip J. Roth

2003

Action

I ett underjordiskt kloningslaboratorium arbetar några forskare med att klona ett okänt djur. Forskning har visat att djuret har varit dött i några tusen år och man tror att det är den sista överlevande dinosaurien. Kapten David Carver (Dean Cain) är övertygad om att djuret egentligen är en drake, men teorin blir avfärdad som en myt.

I stort sett kan man säga att det här en korsning mellan Alien och Godzilla, dock sämre än båda de filmerna. Historien är inte ny även om det faktiskt är ganska skojigt att man valt att använda lite drakmytologi som grund för filmen. Man vet att man är illa ute när man tydligt märker att Dean Cain är den bästa skådisen och det självklara dragplåstret till filmen. Standarden är inte alltså inte så hög.

Draken är faktiskt relativt välgjord trots den uppenbart låga budgeten, även om man tydligt ser att den är gjord i en dator. Det beror också lite från vilken vinkel man ser den. Det är ju trots allt så att monstret i den här typen av film är väldigt viktigt, så det är ju ett plus att det ser hyfsat ut.

Emellanåt skojig, oftast poänglös och en helt onödig och upprepande film egentligen. Då menar jag inte bara att filmen har gjorts otaliga gånger förr i andra skepnader. Nej även i filmen upprepas till synes samma sak om och om igen. Samma skämt flera gånger, samma action sekvens flera gånger osv. Detta kanske inte alltid sker med exakt samma tagning men andemeningen blir densamma och man orkar bara se någon fly från drakens eld genom en trång passage ett antal gånger.

Gillar du filmer med drakar i bör du se den här, annars kan du lika gärna hoppa över den.

End of Man - 1971 - Finis Hominis

End of Man

Aka: Finis Hominis

Regi: José Mojica Marins

1971

Komedi

En naken man utan ursprung kliver upp ur havet och börjar genast utföra olika typer av mirakel. Mannen, som inte behöver gå omkring naken särskilt länge innan man ger honom kläder, får snabbt ett rykte omkring sig och kallas för Finis Hominis – den sista människan! Ingen vet hans egentliga motiv, men det står helt klart att hans läror snart betraktas som farliga och att hans makt över folket övergår den som staten lyckats upprätthålla. Vem är han och vart kommer han ifrån?

Att dra paralleller mellan Finis Hominis och den kristna skriften är inte särskilt svårt. Många av de mirakel som sker är direkta handlingar som beskrivs i bibeln och det Marins gjort här är helt enkelt att flytta Jesus till en modern tid i Sao Paolo. Samtidigt ironiserar han religionens makt över människan och som vanligt finns det också filosofiska frågeställningar att luta hela filmen emot. Att ingenting existerar eller händer utan att det finns någon mening bakom den specifika händelsen är filmens andemening och det är även uttalat flera gånger både i skrift och i det inledande talet som föregår förtexterna.

Vidare har Marins helt klart vävt in flera olika historier där bara själva stommen är gemensam, dock vill jag mena att inget, liksom filmens föresats förespråkar, finns där på slump, det finns en mening bakom alla händelser som sker. Samhällssatiren är uppenbar och det är intressant att han tycks ge alla en känga egentligen. I filmen behandlas han som en Messias, åtminstone för vissa grupper i samhället, med det hindrar honom inte att tillrättavisa även de som, åtminstone ytligt, verkar ägna sig åt tro hopp och kärlek, fritt leverne och kanske en syndig tillvaro.

Men även om det inte sker något på slump i filmen, så är jag lika övertygad om att det inte finns något rätt eller fel. Det är upp till den enskilde tittaren att skapa de svar man anser vara befogade i sammanhanget. Då menar jag kanske inte de uppenbara jämförelser med kristendomen som görs i filmen, där Finis Hominis, mer eller mindre ordagrant menar att den som är utan skuld kan kasta första stenen, utan mer själva essensen av det Marins vill ha sagt.

Men även om filmen är intressant, är den inte lika fängslade som en del andra, minst lika surrealistiska, filmer som berört samma tema. Utforskar man nätet en smula så kan man se jämförelser med Jodorowskys The Holy Mountian och El Topo lite varstans och jag kan helt klart se likheter. Men där Jodorowsky tar steget fullt ut blir Marins bara surrealist på låtsas. Med det menar jag inte att den här filmen inte är en mycket märklig betraktelse, för det skulle naturligtvis vara att ljuga, för det här är synnerligen märkligt. Det är inte bara den övergripande historien. Marins använder sig också av olika tekniker för att belysa olika, mer eller mindre, verkliga förhållande i filmen. De mer lågmälda och mindre surrealistiska partierna beskrivs till exempel med framgång med ett svartvitare foto än de fantasifullare episoderna med Finis Hominis.

Nåja, tycker ni den här recensionen blev obegriplig och fragmenterad, så beskriver den faktiskt filmen väldigt bra!

Recension: The Crypt – 2009

Jag utgår ifrån att man har försökt att efterlikna The Descent i någon mån men man lyckas inte speciellt bra. Det hela är nämligen en väldigt snarlik historia. Istället för grottklättring handlar det om några småskurkar (mestadels tjejer) som kravlar ner i en katakomb för att stjäla smycken från gravarna. Det skulle de förstås inte ha gjort eftersom något inte tänker låta dem lämna labyrinten med livet i behåll.

Till en början en fladdrig historia som inte väcker mycket intresse. Allt eftersom växer den dock och det som till en början var ganska taskiga effekter slutar faktiskt med lyckade sådana! Det är väl aldrig direkt råspännande men det är helt klart en film som duger för att underhålla i en och en halv timme. På sina ställen är det lätt otäckt, åtminstone om man är ovan vid den här typen av krypande filmer. Skådespelarna kunde helt klart ha gjort bättre ifrån sig men jag utgår ifrån att man inte hade så höga ambitioner när man gjorde filmen.

5/10