Recension: The Grapes of Death - 1978

The Grapes of Death

Regi: Jean Rollin

1978

Horror

Elisabeth flyr ut på landsbygden efter att hennes tågreskamrat har blivit dödad av en galning. Hon märker snart att det ingalunda är frågan om en isolerad galning, snarare är alla hon stöter på mer eller mindre sinnesförvridna. De har sår på kroppen och framförallt i ansiktet och ser hiskeliga ut. En efter en försöker de döda eller komma åt henne med hon lyckas smita undan dessa horder av förruttnande människor som vill henne allt annat än väl. Men några få tycks ha klarat sig och hon sluter sig samman med denna lilla grupp. Det visar sig att dessa människor inte har druckit vin på ett bra tag. Boven i dramat är nämligen de bekämpningsmedel som druvorna är besprutade med. De gör människorna till galna mördare…

Det här är en film som oftast brukar sorteras in under zombiefilmerna. Men en riktig zombiefilm är det inte enligt min mening, åtminstone om man ska använda sig av den etablerade zombiemytologin som skapades med Romeros rullar. Det handlar således inte om några levande döda, det handlar heller inte om hjärndöd monster som bara vill äta hjärna och det är heller inte nödvändigt att skjuta dem i huvudet för att döda dem. I en ”normal” zombiefilm är dessutom vanligt att man inte riktigt vet vad som har orsakat själva zombieepidemin, så icke här! Det görs tidigt klart att det är besprutningen av vindruvorna som är boven i dramat.

Jag ser verkligen ingen nackdel i någon av dessa avarter från normen, snarare är det uppfriskande! Jag tycker om när man försöker göra det lite annorlunda än vad man är van vid. Dessutom ska vi komma ihåg att filmen gjordes i en tid när den numera så väletablerade zombiemytologin låg i sin vagga, samma år som Dawn of the Dead såg sitt ljus.

Jag har inte sett särskilt många rullar av Jean Rollin, men han är ju otvivelaktigt mest känd för sina vampyrrullar. Dessa brukar innehålla en hel del erotiska tagningar. Inte för att det någonsin blir pornografiskt men en hel del bröst brukar han ju få med i alla fall. Här är det faktiskt ganska sparsamt med den varan. Visst förekommer det även här, men levande döda, eller galningar, eller vad man nu vill kalla det för är väl inte ett riktigt lika laddat erotiskt begrepp som vampyrer. En enda ”full frontal nudity” finns det i filmen och så några tutt-scener då.

Däremot så är det väl inte så mycket till skräck heller om man ska vara ärlig. Sällan har jag sett en så romantiserad zombierulle och det är absolut ingen nackdel. Det här blir frisk fläkt bland allt stereotypiskt i genren och jag ser den här i samma dimension som Let Sleeping Corpses Lie när det gäller att bryta lite mot normen, kanske ändå mer. Hur som helst är det helt klart en rekommendabel rulle (vem hade trott något annat?) som man definitivt bör se om man skulle ha råkat missa den. En riktigt skön rulle men skön stämning helt enkelt!

Recension: The Grief - 2005

The Grief

Regi: Daniel Lehmussaari

2005

Horror

Några mediastudenter planerar ett ambitiöst projekt. De tänker filmatisera legenden om den svarta änkan – Norah Astor, och beger sig till en ödsligt belägen stuga som ska ligga i trakterna där legenden utspelas. Norah Astor var en ensamstående mor till två barn som en dag försvann. Hennes vädjan om hjälp ignorerades helt av byns invånare och framförallt av kyrkan då hon ansågs vara en häxa i förbund med djävulen. Ett par dagar hittade hon sina barn döda och svor att hämnas på dem som vänt henne ryggen, men blev bragd om livet, utstött och inget värd i kyrkans ögon. Några dagar senare var alla inblandade i hennes frånfälle döda och det sägs att hon än idag irrar omkring och söker efter sina döda barn.

Jag har tidigare kritiserat både Daniel Lehmussaaris filmer och andra för sin undermåliga engelska dialog och den är verkligen inte bra här heller men jag står ut med det. Jag har lärt mig att det finns andra kvaliteter som kan väga upp ett dåligt uttal och här kommer jag att redogöra för några. För den här filmen är absolut inte så dålig som några av skådespelarna kan få oss att tro. Daniel har en fallenhet för dialoglösa tillbakablickar, vilket han även bevisade i House of Orphans för något år sedan. För när vi får följa historiens början, via en tillbakablick eller två, är det en helt annan film vi får se! Det är riktigt spännande och filmmusiken förstärker historien till den milda grad att det faktiskt nästan blir lite otäckt emellanåt.

Bildspråket kunde vara taget ur valfri stumfilm och det menar jag absolut inte som något negativt. Det är en konst att kunna berätta en historia enbart i bilder utan dialog. Nu förklarar visserligen en röst för oss vad som sker, men det hade inte behövts. Jag tror att vi hade fattat bra ändå!

Historien som allt sammans kretsar kring är kanske lite tramsig och kunde skrivits bättre på flera plan men jag tycker den fungerar och allting behöver heller inte vara mångfacetterat och flerbottnat för att vara underhållande att se på. Det här är en film, som åtminstone jag ser ur skaparglädjens perspektiv. Det känns som om Daniel håller på att lära sig saker hela tiden och det känns som ett experimenterande också. Att få saker att fungera ihop med berättelsen, hur man löser problem som uppstår med en historia som egentligen inte lämpar sig i bildform etc.

Filmen är uppdelad i två delar, en prolog och en epilog kan man säga. Eller ja, en kortfilm och en epilog i alla fall. Det kanske blir lite för mycket försök att hålla historien vid liv, för i den här typen av spökhistoria går det ju lite ut på att spöket, den osaliga anden, eller vad man nu vill kalla antagonisten för, att inte dö utan komma tillbaka igen och igen. Och i och med att det finns en epilog kommer hon kanske tillbaka en eller två gånger för mycket. Jag vill inte avslöja några detaljer men lite tjatigt och förutsägbart blir det i slutändan.

Men på det hela taget gillar jag alltså filmen och jag ser verkligen fram emot framtida projekt från Daniel Lehmussaari!