Now You See Me – 2013 – Tidernas största illusion!

En gång i tiden var jag väldigt intresserad av trolleri, alltså inte äkta magi utan små korttrick och andra close-up manipulationer. De gigantiska illusionerna var inte lika intressanta av någon anledning. Kanske för att det inte fanns någon som utförde sådana som jag kunde räkna till mina idoler. Detta var långt före Joe Laberos tid och långt efter att de största genom tiderna lämnat oss. Annars hade först Harry Houdini varit ett självklart namn att beundra. Än i denna dag är jag imponerad av de som med fingerfärdighet kan manipulera en hel kortlek att bete sig som de vill. Riktigt lika intressant är fortfarande inte de riktigt stora manipulationerna och illusionerna.

Det här är dock en film där de största illusionerna har huvudrollen. I korthet handlar filmen om fyra stycken gatumagiker som slår sig samman för att genomföra de största tricken som någonsin genomförts framför publik och på Las Vegas stora scener. Det första är att just från denna scen råna en bank i Frankrike… det låter förstås för bra för att vara sant, och det är det också. Men för den som inte ser bortom illusionen är det ett faktum. Pengarna har onekligen försvunnit från den franska banken och publiken i Las Vegas har sett alltihop. Detta måste utredas. FBI och Interpol ska samarbeta för att klura ut hur det egentligen ligger till. De måste titta noga, men inte för noga för då riskerar de att missa den stora bilden.

Filmen stoltserar med stora namn: Michael Caine, Morgan Freeman och Woody Harrelson. Med undantag för Woody Harrelson är det dock inte frågan om några huvudroller. Dessa innehas istället av Jesse Eisenberg, Mark Ruffalo, Isla Fisher, Dave Franco, Mélanie Laurent och så Woody Harrelson då. I den mån man kan tala om huvudroller förstås. Jag är inte säker på att det är den rätta benämningen när så många är involverade. Den ena är inte viktigare än den andra och alla kompletterar varandra på ett bra sätt. Det är historien som är den avgörande faktorn plus det rappa manuset förstås. Naturligtvis spelar de roll hur replikerna levereras och jag får lov att säga att filmen inte hade kunnat besättas bättre. Självklart måste jag åternämna Woody Harrelsons briljans eftersom jag som alla [sic] vet är en stor beundrare av hans agerande framför kameran, nästan helt oavsett film. Men sanningen är att jag finner de andra jämbördiga med honom. Fantastiska insatser alltså!

Alla som har sett en heist vet ungefär vad man har att vänta. Vi räknar med en katt och råtta lek mellan tjuvarna och polisen. Vi räknar också med att allt inte ska vara som man först tror, att publiken inte riktigt får all information förrän vi behöver den. Och vi behöver inte den förrän själva twisten avslöjas. Det är det som är heistfilmens epitet. Vi förvägras information som gör att vi i förväg ska kunna räkna ut vem som i slutändan har lurar vem och således kammat hem alla stålarna.

Under filmens första halva var jag salig! En fantastisk smart och rapp dialog blandades med en förundran för hur själva kuppen verkligen gått till. Vi planteras med tanken att det finns ytterligare en inblandad förutom de fyra illusionisterna men vi förvägras ytterligare information. Så småningom får vi också veta hur bankrånet gick till. Morgan Freeman är helt fantastisk som mannen som gjort det till sitt yrka att avslöja hur magiker utför sina trick. Det finns en hel del terminologi, inte på nördnivå utan mera för att belysa hur trollkarlen använder sin assistent och hur man avleder uppmärksamhet från det som verkligen håller på att hända. För att få oss att förstå och tänka på avledande manövrar under resten av filmen kanske?

Andra halvan är inte lika vass som den första. Jag vet inte riktigt var jag började känna att den sjönk lite men när filmen förvandlas till något av en actionfilm är det helt klart att en del av originaliteten försvann. Det är inte längre en lika smart film med fyndig dialog även om tempot hålls uppe av biljakter och annat. Jakten på pengarna och den slutgiltiga stöten finns kvar men när slutet kommer är det inte längre någon jättelik överraskning som det är brukligt med heistfilmerna. Jag vill inte påstå att jag hade räknat ut precis hur allt låg till men jag hade i alla fall tänkt tanken. Jag tycker att man borde ha kunnat leverera det lite bättre. Nästan två timmar film och så låter man själva poängen falla publiken genom fingrarna.

Nu är det fortfarande en riktigt underhållande film. Men när inledningstimmen håller så hög standard blir man ändå besviken när nivån inte riktigt lyckas hålla hela vägen in i mål. Jag var, som jag sa, salig under inledningstimmen, den andra timmen var jag ”bara” underhållen.

8/10

Recension: Journey 2: The Mysterious Island - 2012

Journey 2: The Mysterious Island

Regi: Brad Payton

2012

Äventyr/Action/Fantasy

Ett mystiskt meddelande i kod når unge Sean Anderson (Josh Hutcherson). Han är övertygad om att det kommer från hans farfar och när han med hjälp av sin styvfar lyckats dechiffrera det är han ännu mera övertygad. Det finns visserligen ingen avsändare till meddelandet men eftersom det talar om att Jules Vernes mystiska ö verkligen existerar och dessutom antyder koordinaterna finns det inte något som kan hålla honom kvar. Han måste helt enkelt resa och lyckas på något sätt också övertyga sin styvpappa (Dwayne Johnson) att det är det enda rätta. Det är dags för äventyr!

Egentligen är det här mest en uppföljare på pappret, det finns inget som knyter samman den här filmen med föregångaren Journey to the Center of the Earth mer än Sean Andersons karaktär och att det handlar om en litterär förlaga av Jules Verne så klart! Jag har inte läst boken men jag har dock sett filmen från 1961 så historien är välbekant. Det är väl inget märkligt i sig, en okänd ö med ett – ska vi säga – annorlunda, djur och växtliv! En fantastisk berättelse i rätt form skulle jag tro.

Här är det lite för barn- och ungdomsanpassat. Det blir lite för glättigt och lite för lite karaktärsutveckling. Det är underhållande ändå men en något vuxnare approach hade inte skadat mig i alla fall! Dessutom kan jag inte låta bli att jämföra med den tidigare filmen och jag tycker att det brister på ett par ställen i jämförelsen. Jag har inget emot att man kommer till ön via helikopter istället för luftballong eller något annat, men jag tycker att man kanske borde ha inkluderat den berömda krabbscenen på ett eller annat sätt.

Det som också är till filmens nackdel i jämförelsen är att man i den här redan känner till var man har hamnat och är så insatt i hur ön fungerar att det inte finns något som överraskar. Det blir snarare ett detektivarbete med boken som mall för hur man ska röra sig över ön och vilka vägar som leder vart etc.

Det ser dock snyggt ut för det mesta och enbart vid några få tillfällen ser det dataanimerat eller fejkat ut. Det är ett bra betyg för en film med så här pass mycket fantasifulla miljöer och djur! Till och med skådespelarna är hyggliga! Naturligtvis Michael Caine, som visserligen skulle kunna göra det här i sömnen, men även Dwayne Johnson är oväntat bra. Han passar faktiskt bra i rollen som styvpappan och det var inget jag hade räknat med.

Överlag får filmen godkänt men inte så mycket mer. Det är en klart underhållande rulle i dryga 90 minuter men inget som man behöver se om inom en överskådlig framtid. Dock gav mig filmen lust att bekanta mig men Jules Vernes historier i första person. Om det blir så eller ej vågar jag inte lova men håll utkik på Bedårande Böcker om det skulle råka dyka upp något där!

5/10

Recension: The Holcroft Covenant - 1985

The Holcroft Covenant

Regi: John Frankenheimer

1985

Thriller

Noel Holcroft är amerikansk medborgare, arkitekt och son till en av Hitlers närmaste män. Han har dock tagit skarpt avstånd från sin fars livsverk och arbetar som arkitekt. En dag bli han kontaktad av en välkänd bankir som upplyser honom och att det finns en gigantisk summa pengar att hämta på ett schweiziskt bankkonto. Det är pengar som hans far, tillsammans med två kompanjoner smusslat undan i andra världskrigets slutskede och som, om man får tro det medföljande förseglade brevet, ska användas till att gottgöra nazisternas hemska brott mot mänskigheten. Faderns egentliga intentioner är dock osäkra och det visar sig snart att mäktiga organisationer bevakar hans varje steg och att hans liv är i fara. Någon vill använda pengarna för att skapa det fjärde riket…

Det här är en film som jag gillar skarpt och som står för allt det som jag tycker är intressant när det gäller politiska thrillrar där man inte riktigt vet vem som är vem. För manuset är mycket välskrivet och det är höljt i dimmor vem som är god och vem som är ond, mycket länge. Det är inte förrän framåt slutet som alltsammans avslöjas. Och till och med då avslöjas en och annan detalj som inte fanns med i någon av mina teorier om upplösningen.

Skådespeleriet är utmärkt och det är bra över hela linjen så att säga. Främst är det förstås Michael Caine man lägger märke till då han har huvudrollen, men även övriga är mycket bra. Och, kanske eftersom filmen är brittisk och inte amerikanske, så lägger man mer krut på att få karaktärerna trovärdiga än att försöka framställa dem så dramatiserade som möjligt. Jag generaliserar förstås grovt nu!

Ska man säga något negativt om filmen, så är det att jag inte riktigt får ihop alla tidsangivelser. Det pratas om att det har gått si och så många år sedan Nürnbergrättegångarna, samtidigt görs andra jämförelser och det slutar med att folk som jag uppfattar som om de vore i ungefär samma ålder i själva verket inte kan vara det. Det måste skilja 15-20 år på ett par personer som jag uppfattar som ungefär jämngamla. Nu är jag ingen höjdare på att uppskatta åldrar i och för sig men lite koll brukar jag ha.

Intrigen, som innefattar nynazistiska värderingar, är intressant och som jag tidigare var inne på, mycket välskrivet. Att man inte vet riktigt vem som är vem är väl inte helt ovanligt kanske, men att man heller inte vet hur mycket de som tror sig veta en hel del vet, är desto ovanligare. Det är hemliga organisationer och de som vill förhindra att pengarna används till något som ens kan tolkas som nazistisk propaganda eller planer som innefattar elitism i någon form.

Filmen är en smula daterad och den känns inte helt färsk även om historien i sig kanske är tidlös. Den summa pengar, fyra och en halv miljarder dollar, som det handlar om är förstås fortfarande en hiskeligt stor summa pengar men inte så ofantligt mycket idag som den här filmen vill göra gällande. Och det finns väl ett par sådana saker till kanske, men överlag tycker jag att det här är en riktigt lyckad film och det känns som om Studio S Entertainment går från klarhet till klarhet med sina releaser!

Batman Begins - 2005 - En totalt misslyckad film!

Batman Begins

Regi: Christopher Nolan

2005

Action

Som pojke bevittnar den unge Bruce Wayne hur hans föräldrar skjuts ned av en rånare. Besatt av tanken på hämnd växer han upp men genom ödets nyck förvägras han sin hämnd och någon annan mördar hans föräldrars mördare. I sökandet efter sig själv flyr den unge Bruce till östern och introduceras av Henri Ducard, som lär honom att inte frukta något, till den uråldriga ninjasekt som leds av den mystiske Ra’s Al Ghul. Sektens syfte är att säkerställa rättvisan och anser sig stå över både lagar och barmhärtighet. När det står klart för den unge Bruce att sekten anser att hans hemstad Gotham inte längre klarar av att överleva korruptionen och att brottsligheten är på alldeles för hög nivå, måste han ge sig tillbaka hem för att skydda staden. Han tror på en räddning av stadens dekadans och förfall trots att sekten inte delar hans åsikt och anser att staden måste förstöras till varje pris.

Det här är ett lysande exempel på att trots bländande namn i rollistan; Christian Bale som Bruce Wayne/Batman, Michael Caine som Alfred, Gary Oldman som Gordon, Liam Neeson, Rutger Hauer, Katie Holmes och Morgan Freeman så faller den här filmen pladask! Borta är all charm som serietidningen hade och kvar är, i bästa fall, en ganska ordinär actionfilm utan själ.

Jag tillhör inte dem som brukar jämföra med litterära förlagor och berättelserna behöver inte följa dessa till punkt och pricka, men det här är ju löjligt. Visserligen stämmer de mest centrala omständigheterna in i händelseförloppet men man har hittat på en mycket stor del, kanske för att kunna skapa en så spektakulär film som möjligt. Detta stör mig dock inte så mycket, det är mycket värre att man gjort filmen allt för allvarlig och försökt att skapa en verklig hjälte, Batman är inte verklig utan en seriehjälte och bör gestaltas som en sån. Framförallt när historien är ganska fånig och absolut inte kan tas på allvar.

Som titeln antyder behandlar filmen till stor del den tidiga tiden av batmans utveckling, detta innebär att seriehjälten egentligen inte dyker upp på allvar förrän framåt slutet av filmen. Fram till dess fokuseras det på Bruce Wayne och att se på hur han långsamt utvecklas för att sedan bemästra allt på kort tid är ganska trist.

Men om man tittar på de visuella effekterna då? Personligen tycker jag att de är ganska trista men trovärdiga och ska man prompt placera batman i verkligheten är det helt rätt väg att gå. Dessutom ser det modernt ut och det passar kanske den yngre delen av publiken bäst. En del av rekvisitan passar också bra in i filmen, såsom batmans speciella kaststjärnor. Däremot är Batmobilen helt misslyckad och ser snarare ut som en militär stridsenhet än något annat. Även skurken i filmen (för någonstans fanns väl en ärkeskurk?) är fruktansvärt anonym och gör inte rättvisa åt någon av de klassiska, karismatiska skurkarna.

En totalt misslyckad film!

Without a Clue - 1988 - Ombytta roller på Baker Street

För en gångs skull tycker jag att den svenska titeln på filmen – Ombytta Roller på Baker Street, är mycket bättre än originaltiteln. Det är precis det som det handlar om, Dr Watson är egentligen hjärnan bakom det berömda parets framgångar och Sherlock Holmes är egentligen bara en misslyckad skådis, suput och kvinnokarl som Watson anställt för att hålla skenet uppe. Det blir många komiska situationer och både Ben Kingsley som spelar Watson och Michael Caine som gestaltar Sherlock Holmes passar ypperligt i sina roller. En filmisk bagatell kanhända, men ack så underhållande! – 7/10