Regi: Raoul Walsh
Äventyr/Fantasy
Jag har ofta fått blickar fyllda med avsky när jag har
konstaterat att mitt intresse för film även inkluderar de tidiga stumfilmerna. När
jag dessutom konstaterar att jag ofta får mera utbyte av dessa än mer moderna
blockbusters höjs ögonbrynen ännu mer och man börjar ifrågasätta min mentala
hälsa. Skulle jag dessutom avslöja att en av mina absoluta favoritfilmer är
från 1927, alltså en stumfilm, är det inte många som finner det lönt att
diskutera filmsmak med mig. Jag uppfattas helt enkelt som så udda att jag är
bortom all räddning.
Jag överdriver förstås en smula men det är ändå inte så
långt ifrån sanningen. Det stora flertalet som jag stöter på i min vardag har
ingen som helst förståelse för hur man kan tycka om något som inte ens
innehåller repliker, och dessutom ofta hålla det för mer än de moderna
filmerna. Jag ska försöka förklara varför…
För det första ser jag inte avsaknaden av dialog – talad
dialog – som något negativt, snarare tvärtom. Det blir inte en massa dravel som
inte tillför handlingen någonting. Visserligen förekommer det textskyltar med
det viktigaste men det är begränsat hur mycket text man kan trycka in på en
sådan. Dessutom finns det en självklar begränsning på hur många sådana
textskyltar man kan visa. Kommer de för ofta förstör man filmens struktur. Man
är tvungen att med kropps- och bildspråk visa vart handlingen är på väg. Det
gör att man inte kan ta genvägar och upplysa publiken genom att helt enkelt
tala om saker för dem med dialogen.
En annan sak, som faktiskt slog mig när jag såg denna
ypperliga rulle, var att det är ganska sparsamt med klipp. Det är inte
åttahundratusen kameravinklar som sammanfogas i samma scen, det räcker med ett
par stycken – skådespelarna får spela sina roller snarare än att kameravinklar
gör filmen intressant. Det är också ont om åkningar och zoomningar, inte för
att det i sig behöver vara något ont, men hela intrycket blir mera ”rent” på
något sätt.
Vidare måste man berömma uppfinningsrikedomen i att skapa
fantastiska specialeffekter utan att ha tillgång till avancerade
datoranimationer eller ens blue- och greenscreen. Det är fantastiska montage
och konventionella trickfilmningar som nästan får en att tappa andan. Det är
fantastiskt realistiskt utfört i denna. Även om jag förstår vad som är
trickfilmat på det ena eller andra sätter är det nästan omöjligt att se, så
gedigen utfört är det. Kanske kan man sammanfatta det så, det är ett gediget
hantverk och ett filmteam som brinner för det de gör. Givetvis är pengarna
viktiga redan under den här eran men det var inte riktigt samma filmindustri som det är idag. Pionjärernas
verk är något utöver det vanliga!
Dramaturgin i denna är fantastisk. Det toppas med helt
fantastiska skådespelarprestationer där Douglas
Fairbanks är kronan på verket. Han spelar rollen som tjuven som blir
förälskad i prinsessan på ett magnifikt sätt. Att utan hjälp av repliker skapa
den illusion han gör av kärleken, och den krossade kärleken, är det inte många
som skulle klara av enbart med hjälp av kroppsspråk och mimik! Jag är helt
förstummad!
Berättelsen i sig är kanske inte jätterevolutionerande.
Tjuven förälskar sig i prinsessan och måste konkurrera med de andra friarna,
som består av prinsar från andra kungariken, om hennes hand. Naturligtvis är
hans kärlek till henne besvarad men helt omöjlig på grund av traditionerna.
Inte kan hon gifta sig med en simpel tjuv från Bagdad. Hon måste vigas med en
man av högre börd och när det avslöjas att han är en simpel tjuv tvingas hon
välja en av de andra friarna. Eftersom hon inte vill välja skickar hon iväg dem
på ett uppdrag. De får sju månader på sig att finna det mest unika föremålet.
Den som lyckas med detta ska hon äkta.
De ger sig alla i väg på sitt uppdrag och tjuven går in i
en djup depression. Han som inte är av ädel ätt, hur ska han kunna tävla med
prinsarna? Självklart hittar han ett sätt att söka efter en skatt han också.
Hans äventyr är långt intressantare än de andras, men det var heller ingen
överraskning. Det blir ett riktigt spännande äventyr faktiskt!
Genom hela filmer är det imponerade miljöer. Att kalla
filmen för episk är väl snaraste en underdrift och med det sagt kan vi väl även
konstatera att det rör sig om storslagna scener med hur många statister som
helst. Det är möjligt att det rör sig om scener där montage är närvarande,
alltså att antalet statister mångdubblats genom trickfilmning, men det är
absolut inget som märks på något sätt. Det ser helt enkelt helt fantastiskt ut.
Mycket storslaget!
En sak jag funderade lite på var de religiösa aspekterna.
Islam är förstås dominerande och det har väl inte alltid gestaltats korrekt i
filmerna. I synnerhet filmer som snart är hundra år gamla. Man hade väl lite
annan syn på saker och ting på den tiden och man får vara medveten om de
nidbilder som kan förekomma. Antagligen därför att man inte visste bättre på
den tiden. Det är inget man behöver förstora upp, men det kan vara på sin plats
att vara medveten om det.
8/10
