Det finns onekligen likheter mellan den här och Rickard Donners Superman från 1978. Det
är väl inte så konstigt förresten, båda tar i början av filmen sin plats på
Krypton strax före den globala katastrofen som blir planetens undergång. Det
finns också en hel del olikheter, mer än likheter faktiskt. Det känns som att
man har utvecklat historien och bara behållit samma grundkoncept. Hur som helst
går planeten under och lille Kal-El sätts på en rymdraket mot jorden.
Här börjar väl de egentliga olikheterna ta form. Det
finns ett flertal sekvenser där Kal-El eller Clark, eller Stålmannen eller vad
han nu kallar sig, inte räds för att visa sina superkrafter utan att på något
sätt skydda sin identitet. Det handlar egentligen om en ganska vilsen yngling
och om ämnet inte var så publikfriande skulle jag nästan vilja kalla det en
film om uppväxtens vedermödor. För det är egentligen det, det är och den här
filmens stora styrka, att det handlar om tiden innan Stålmannen blev
Stålmannen. Trots det är det heller ingen film om Stålpojken. Det är en film om
resan från utanförskapets påfrestningar till acceptansens upprymdhet.
Filmen har också svagheter även om jag tycker den är
enormt underhållande. Det är ganska knapphändigt skådespeleri och bekymmerslös
regi. Ofta får jag intrycket av att Zack
Snyder inte riktigt har instruerat skådespelarna att leva ut sina roller.
Det blir aldrig något mer än skådespelare som spelar roller. Det blir lite
teater över det. Jag gillar inte Michael
Shannon i rollen som general Zod utan anser att hans porträttering drar den
upplevelsen just för att det inte känns äkta. Jag gillar inte Kevin Costner som Clarks adoptivfar.
Fast jag gillar å andra sidan sällan honom. Däremot är jag förtjust i Henry Cavill i huvudrollen och Amy Adams som Lois Lane. Men bäst är
nog ändå Russell Crowe som Jor-El.
Dessutom medverkar Laurence Fishbourne
som Perry White.
Men det är bra drag i filmen och det finns sekvenser som
ser vansinnigt snygga ut. Jag upplever det som att det blir mer och mer action
allt eftersom vi närmar oss slutet och det är väl som det brukar vara. Här
tycker jag kanske inte att man lyckas hålla stilen hela vägen. Det blir lite
för mycket action för dess egen skull till slut. Det tillför inte filmen så
mycket mer än att man visar att man behärskar effekterna. Men underhållande är
det onekligen och det finns till slut inte en enda död minut…
6/10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar