Recension: Two Thousand Maniacs - 1964

Two Thousand Maniacs

Regi: Herschell Gordon Lewis

1964

Horror

Sex personer luras in i staden Pleasant Valley inför hundraårsfesten. De intet ont anande genomresande inser snart att staden är full av galningar och att de kommer att få stora problem med att komma levande därifrån. Med Sydstatsflagan i topp kommer den ena efter denna andra galna (och dödliga) traditionen till liv. En efter en går de sin våldsamma död till mötes. Att fly visar sig vara lättare sagt än gjort.

Jag har faktiskt lite svårt att se storheten i Herschell Gordon Lewis filmer, mannen som fått epitetet Godfather of Gore i det stora landet i väster. Vi européer brukar väl annars tillskriva denna titel till Lucio Fulci men Lewis var onekligen tidig med att göra filmer med mycket blod och tarmar i. Jag klagar inte men jag tycker att det är en ganska rejäl klasskillnad mellan det vi i Europa blivit vana vid tack vare italienarna på 70-talet jämfört med det här. Det är ingen tvekan om att det är morbid film osv. men det känns som att det inte riktigt är på allvar. Man kan förstås diskutera hur mycket man egentligen ska ta de italienska filmerna på allvar också men det finns ändå en helt annan atmosfär i dessa.

Här är det frågan om genuint usla skådespelare som spelar över så det står härliga till. Faktum är att det är ganska charmigt även om det är tröttsamt i längden. Historien i sig är så puckad och skruvad att den faktiskt blir underhållande och det finns en skön stämning över uselheten. Allt detta kan man förstås tillskriva kalkonvärden som ju förutsätter att det är allvarsamt gjort men också totalt misslyckat. Men jag är inte så säker på att det här inte är gjort med glimten i ögat. Och jag är inte säker på motsatsen heller. Det skulle lika gärna kunna vara på både det ena och andra viset och kanske får man nöja sig med att njuta av uppfinningsrikedomen i dumheterna. För det är faktiskt ganska kul emellanåt.

Jag tänker inte sätta ett betyg på den här filmen eftersom det i så fall skulle bli ganska missvisande. Sätter jag ett högt betyg beroende på kalkonvärden blir det fel och sätter jag ett lågt med tanke på de tekniska aspekterna blir det lika fel. Jag nöjer mig med att konstatera att det är våldsamt, understundom väldigt blodigt och fullständigt bisarrt. Det roliga med filmer av den här typen, oavsett om de är signerade av föregångare såsom Gordon eller inte, är vilken uppfinningsrikedom de har blandat in i manusen. Det torde inte ha kostat många kronor att producera den här filmen (eller Gordons andra filmer) men med tanke på att den fortfarande cirkulerar i diskussioner på olika kultfilmsforum runt om i världen måste man väl konstatera att något har åstadkommits med filmen.

Gillar man korkad handling med lite våldsamheter och blod i stora lass lär man tycka om det här också!

The Number 23 - 2007 - Jim Carrey utan grimaser

The Number 23

Regi: Joel Schumacher

2007

Thriller

Walter Sparrows (Jim Carrey) liv får sig en plötslig vändning och allting ställs på kant när han får boken “The Number 23” i sin hand. Det är en födelsedagspresent från flickvännen (Virginia Madsen) som till en början inte alls uppskattas av Walter. Han menar att det bara är meningslöst dravel att fylla hjärnan med men fastnar snart i bokens intriger. Han är förbluffad över hur mycket boken påminner om hans eget liv och blir snart alldeles övertygad om att författaren har skrivit boken just om honom. Men det slutar inte med det, i boken blir detektiven Fingerling så småningom besatt av siffran 23 och ser den överallt i alla möjliga sammanhang och Walter börjar göra likadant, han söker svar men är inte säker på var han ska leta. Han är övertygad om att lösningen finns i det mystiska talet och måste till varje pris söka reda på bokens hemlighetsfulla författare – Topsy Kretts. Han om någon borde ju veta hur det hela hänger ihop!

Jag måste erkänna att jag är mycket svag för filmer med konspirationsteoritema och i synnerhet de som framställer de övertygade personerna på ett vanvettigt och ordentligt besatt vis. Just när det gäller numerologi är det väl inte oräkneliga filmer som poppar upp i skallen, det brukar mest handla om politiska mörkläggningar och dylikt. Dock vill jag nämna en film som jag genast tänkte på när jag först hörde talas om den här och som, åtminstone storymässigt har en del likheter, nämligen den smått mästerliga Pi. Upplägget är snarlikt även om filmerna rent stilmässigt inte påminner ett dugg om varandra. Det här är en genuin thriller utan försök till konstnärligt filmade kameravinklar och liknande, eller om Pi’s stil var till för att dölja eventuellt ofulländade tekniska detaljer.

                                                             

Jag måste väl också erkänna att mitt förhållande till Jim Carrey är ganska svalt. Han har visserligen gjort en och annan seriösare roll de senaste åren men jag är ändå så fördomsfull att jag ser den grimaserande Ace Ventura framför mig när jag hör hans namn. Skulle den här filmen bevisa mig fel eller inte? Det var från början den stora frågan som jag våndades över, samtidigt gladdes jag åt att äntligen få se honom i en roll som förhoppningsvis befann sig utanför mina fördomar.

Så här, efter att ha sett filmen kan jag bara konstatera att han är fullständigt övertygande i båda sina roller, för både han och Virginia Madsen gör dubbelroller. Dels spelar han Walter, som filmen kretsar sig kring, dels spelar han också den fiktiva detektiven Fingerling som vi får följa i drömliknande episoder, som nästan har lite Film Noir känsla över sig och där mycket subtil humor är pricken över i, allt eftersom Walter läser kapitel efter kapitel. Virginia Madsen spelar flickvän åt båda dessa karaktärer och gör så med bravur, hon får vara både masochistisk slampa och ordentlig helylle tjej, så det måste ha varit roligt för henne. Jim Carreys karaktärer å andra sidan är väldigt lika varandra och gränsen mellan dem suddas långsamt ut. Det är precis som om fiktion och verklighet blandas för att slutligen helt utplånas.

Det är väl förvisso inget nytt grepp att romanfigurer plötsligt hamnar i verkligheten, till exempel i skräckisen Hard Cover, eller att författare hamnar i sin egen drömvärld av olika anledningar (några exempel är nyliga Re-Cycle och komedin Delerious), här är det dock inte frågan om några övernaturligheter eller ockulta utsvävningar. Detta gör också att Jim Carreys besatthet blir än mer realistisk. Vi vet egentligen inte mer än honom, utom vid några få tillfällen och det är ofta ett bra sätt att bygga upp en film på.

Dock hade jag önskat att jag var kvickare i huvudräkning, för när alla tal runt omkring Walter plötsligt genererar talet 23 tror jag att man skulle få ytterliggare en dimension av filmen om man hade kunnat hänga med lite mer. Visst förklaras vissa tal, åtminstone till en början, men jag har en känsla av att det finns betydligt mer av den varan gömt i filmen. Några saker lägger man naturligtvis märke till ändå, trots bristande matematisk kompetens, mycket på grund av bildspråkstekniker men jag tycker ändå inte om att missa såna detaljer.

Slutligen tycker jag, kort sagt, att Joel Schumacher, som tidigare givit oss kanonrullar som Phonebooth, Falling Down och The Lost Boys, lyckas mycket bra här. Det är spännande och ett gediget arbete, även om själva upplösningen inte kommer som någon total chock. Men det är eftertänksamt och ett strålande porträtt av besatthetens destruktiva ansikte, eller är det kanske rent av en vacker upplösning på historien med ett moraliskt och lyckligt slut, se den och avgör själva.

Helt klart en mycket sevärd film – utan en enda grimas!

Fire With Fire - 2012 - Bruce Willis i en mindre roll

Fire With Fire

Regi: David Barrett

2012

Action

Brandmannen Jeremy blir vittne till hur en gangsterboss först mördar sonen och sedan pappan i en lokal jourbutik. Jeremy undkommer med nöd och näppe och blir förstås huvudvittne inför rättegången. Man ställer upp David Hagan, som gangsterbossen heter tillsammans med andra män för att få hon identifierad av Jeremy som inte har några som helst problem att känna igen bossen. Därefter tar sig dock vändningarna en annan form än vad någon hade tänkt sig. Hagan börjar rabbla upp adresser till Jeremys kompisar och liknande. Hotet är uppenbart och Hagan har också en historia som talar om att han inte drar sig för någonting, att avrätta nära och kära till sina fiender verkar vara mer regel än undantag för honom. Här hjälper inga vanliga metoder och Jeremy ingår snabbt i vittnesskyddet. Men ny identitet flyttas han till en annan del av landet. Men att underskatta Hagan går inte för sig, snart är han vittnet på spåren och det är dags att flytta Jeremy igen. Kommer han någonsin att bli fri utan att ta saken i egna händer?

Kanske inte den mest välspelade filmen i filmhistorien även om Vincent D’Onofrio är mycket övertygande som den känslokalle och totalt hänsynslöse sociopaten David Hagan! Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig men jag antar att det funkar ok. Man hoppas ju alltid på något exceptionellt och när man upptäcker andra kvaliteter vill man att även skådespeleriet ska följa i samma spår antar jag. Det är nämligen en oerhört rå film. Jag vet inte riktigt varför för det finns onekligen filmer som är både mycket våldsammare och mer explicita än den här. Det är något med det känslokalla och skoningslösa våldet som gör det. Att sätta fingret på det är i vanlig ordning mycket svårt men jag kan inte ignorera det jag känner. I detta avseende är det en oerhört grym film!

I en mindre roll medverkar även Bruce Willis. Man kan ha olika åsikter om honom men när han inte spelar den typiske klämkäcke machosnuten (Die Hard) är han oftast bättre. Min personliga åsikt såklart men här har man lagt kvickheterna på hyllan och det tjänar man mycket på i slutändan. Jag tycker att han fungerar mycket bra i den lilla roll han har. Jag antar att hans namn har fått agera dragplåster för filmen och ska sanningen fram hade jag nog heller inte fått ögonen på filmen annars! Egentligen är det tragiskt att man ska behöva ta till sådana metoder för att kunna sälja in en film med så pass höga kvaliteter som denna, men nu är ju filmindustrin en gång marknadsstyrd så det är väl bara att acceptera antar jag.

I huvudrollen ser vi Josh Duhamel som passar utmärkt som brandman. Som hämnare kanske jag inte är lika övertygad men det passar väl in i filmens titel att han ska vara just det. Det blir liksom lite mer ordvits av det hela. Inte för att det påverkar filmen egentligen men jag gillar det. Även Rosario Dawson gör en av de stora rollerna och jag kan väl egentligen inte klaga på henne heller. Frågan är varför jag initialt kände ett behov av att klaga på skådespelarprestationerna? De jag har beskrivit hittills har ju varit stabila! Jo visst, men det saknas ändå den där sista gnistan som skiljer det stabila från det exceptionella!

Men trots allting annat tycker jag ändå filmen är riktigt sevärd! Det är råheten som är den största tillgången och det är ovanligt att man hittar den typen av kvalitet i en film av det här slaget.

7/10