Recension: The Sting II - 1983

The Sting II

Regi: Jeremy Kagan

1983

Komedi

Lonnegan är medveten om att han har blivit blåst och allt mer av hans tid går ut på att söka hämnd. Hans plan är genial, inte nog med att han kommer att lura lurendrejeriarna, han kommer också att lyckas skylla på någon annan. Kid hittas torterad till döds och Hooker och Gondorff planerar en stöt för att hämnas hans död. Lonnegan gnuggar sina händer när allt går enlighet planerna men vem är det egentligen som sitter inne med all information och vem är det som lurar vem – egentligen?

Den här tillhör de filmer som man verkligen inte kan göra en fortsättning på med hedern i behåll. Första filmen är bland det bästa jag har sett – någonsin, och att ens försöka sig på att upprepa succén är för mig ett mysterium. Faktum är att det är så långsökt att jag inte ens kände till den här filmens existens förrän Studio S Entertainment bestämde sig för att släppa den nyligen. Att säga att jag har några som helst positiva förväntningar vore en grov överdrift och jag var oerhört kritisk mot varenda replik, ögonkast eller vändning i filmen. Det här kunde bara inte lyckas!

Och det gjorde det inte heller. Initialt var den enda behållningen kalkonvärdet. Man har kopierat en hel del rakt av och inte nog med det, man har tagit kopian och gjort den sämre än originalet. Det är förutsägbart och uselt agerat men det är inte det största problemet. Jag kan stå ut med dåliga skådespelare men manuset är verkligen under all kritik också. Dessutom tror jag inte att det är skådespelarnas problem egentligen. Det är snarare Jeremy Kagan som inte har förmått att instruera dem tillräckligt.

Men allt eftersom filmen går vänjer man sig vid kalkon-tonen i den. Den blir väl egentligen inte bättre på något plan men man stör sig mindre och mindre på att man har bytt ut alla förnamnen på karaktärerna. Kan detta ha med rättigheter att göra? Ganska tramsigt i så fall eftersom det är helt uppenbart vem som är vem i alla fall! Dt spelar ingen roll om Gondroff heter Henry eller i Fargo i förnamn, vi fattar än då!

Man har försökt att väva in Scott Joplins musik lite här och där men på det hela taget ger jag inte mycket för filmens soundtrack. Även på detta plan är filmen en oerhörd besvikelse. I sann heist-anda är det förstås oklart vem som vet mest och vem som i slutändan kommer att lura vem, men är man någorlunda klyftig och har koll på vad för slags film det egentligen handlar om bör det inte vara något stort problem. Visst är det lite rörigt emellanåt, precis som det ska vara, men inget som man inte genomskådar ganska snabbt.

Men jag ska inte totalsåga filmen. Den har sina ljuspunkter och framåt slutet är det riktigt underhållande. Kanske mest på grund av sin ambition att ”leka-lika-bra-som-ettan” där den misslyckas kapitalt och kalkonvärden ska inte underskattas heller!

4/10

The Human Centipede (First Sequence) - 2009 - Med mun mot anus...

The Human Centipede

(First Sequence)

Regi: Tom Six

2009

Drama/Horror

Två tjejer kör vilse på väg till en fest. Till råga på allt lyckas de köra punktering och eftersom ingen av dem vet hur man byter ett däck blir de stående. Det kommer en bil som de hoppas få hjälp av men mannen i bilen talar bara tyska, ett språk som de båda kvinnorna inte kan. Han talar om att han tror att han har sett dem innan och ”ficken”. När tjejerna slår upp ordet i sin ordbok och förstår vad det betyder vevar de snabbt upp rutan och hoppas att mannen ska lämna dem i fred. Föga anar de att de hade varit lyckligt lottade med mannens sällskap. Istället irrar de omkring i skogen och hittar till sist ett hus där de ringer på. De släpps in och ägaren låtsas ringa en bärgningsbil. I själva verket drogar han dem och planerar att kirurgiskt sammanfoga dem till en helt ny varelse. Med mun mot anus i en mänsklig tusenfoting.

De senaste åren har det varit två filmer som omtalats mer än några andra på äkta eller falska grunder. Den ena är förstås Sprski Film och den andra är denna. Jämförelser dem emellan är onödiga eftersom det inte är alls samma typ av film men de har ändå en del gemensamt. Båda är nämligen tämligen extrema och den här är till och med mer bisarr än Sprski Film. Det finns flera aspekter på den här filmen, den är tämligen ojämn där vissa partier är gruvliga och nästan magvändande, medan andra är grymt överspelade och nästan komiska.

Ska vi börja med att beskriva hur bisarr filmen är på en skala där 1 är ”stämmer inte alls” och 10 är ”stämmer helt och hållet” hamnar den här kanske på 12 eller 13. Det är inte nödvändigtvis till filmens fördel eftersom det bisarra och blir en komisk effekt. Det kanske är meningen att vi ska skratta i och för sig men det verkar verkligen inte så i andra delar av filmen. Men man kan verkligen undra hur Tom Six, som också har skrivit filmen, har kommit på själva idén. Det känns så långt från det som är verklig att det måste krävas en extraordinär hjärna att tänka ut det. Eller så kan förhållandet förstås vara det totalt omvända, vad vet jag?

Egentligen bör vi dela upp filmen i flera segment. Det första när vi förstår vad den galne vetenskapsmannen kommer att hitta på längre fram i filmen. Det är en snabbt övergående fas som egentligen bara fungerar som teaser för resten av filmen. Den bisarra tonen finns förstås här och vi undrar hur det överhuvudtaget är möjlig att tänka i de banorna.

Nästa del börjar väl ungefär när de två kvinnorna hittar hans hus och även om det är uppenbart att de kommer att råka illa ut förtydligas detta med en grav med texten: Min älskade tre-hund. Hela själen skriker på de inblandade att för helvete se till att ta er därifrån! Själva drogandet ingår i denna fas och likaledes uppvaknandet i vetenskapsmannens källare där en operationssal har inretts. De själva vet ännu inte vad som kommer att hända dem och det skulle egentligen kunna vara vilken hålla-dem-fångna-och-tortera-dem film dom helst.

Steget därpå är enligt mitt sätt att se det den gruvligaste av dem alla. När han förklarar för dem vad han ska göra och dessutom är stolt över sin kreation. Det finns få saker som är så svårslagna som när offren inser sin hopplösa situation och sin tillfångartagares totala avsaknad av empati för sina offer. Han ser verkligen inte dem som personer och individer utan bara som en del i hans briljanta skapelse. Detta är onekligen den mest grymma perioden i filmen. Det är ett uttryck för hopplöshet och skräck inför den uppenbart plågsamma fortsättningen som kommer att följa.

Sen har vi själva förvandlingen. Operationen som sådan ser man inte mycket av, och varför skulle man egentligen det? Det här är inte en film som frossar i våld och tarmar. Den är faktiskt ganska återhållsam på det planet. Det finns ingen anledning att grisa till det mer än nödvändigt och snart står skapelsen där på alla fyra, Eller på alla tolv kanske man ska säga. Fastsydda med mun mot anus och gående på knä kan den bisarra varelsen ta sig fram.

Nu börjar själva slutfasen, de måste ju försöka att fly! Det är förstås alldeles hopplöst och meningslöst. De är alldeles för handikappade för att kunna ta till flykten och dessutom måste de vara exakt samspelta för att kunna ta sig framåt. Tankarna som far igenom huvudet i den här delen av filmen handlar mest om hur de skulle kunna återställas OM de mot alla odds skulle lyckas ta sig därifrån.

Överlag är det väldigt ojämnt! Vissa scener är riktigt råa och grymma medan en del istället blir skrattretande. Skådespelarna pendlar mellan att vara riktigt trovärdiga och att spela över som jag vet inte vad. Historien är dum i sin endimensionalitet och samtidigt genial i all sin enkelhet. Just att den inte är särskilt djup är också till filmens fördel. Det ger en grymmare bild av vad som faktiskt händer och en känsla av ännu mer hopplöshet. Filmens problem väger i princip upp dess fördelar så att de tar ut varandra men jag ångrar absolut inte att jag såg den. Det är trots allt en film som väcker känslor och en film man kommer att minnas när många andra har tynat bort.

6/10

Recension: Shrek den Tredje – 2007

Jag kan väl inte klaga på historien egentligen, den känns ganska naturlig även om jag hade önskat att man tog ut svängarna lite mera i den. Egentligen är det samma gamla historia som berättas om igen. Shrek, som det träsktroll han är, passar inte riktigt in i sin omgivning och sensmoralen om att man inte nödvändigtvis behöver vara den som ens omvärld tror. Det är vem man är innerst inne som är det väsentliga! I den här blandar man inte Kung Arthur sagan och man har verkligen en twist på den, du kan helt enkelt glömma det du trodde att du visste och luta dig tillbaka för att bli förtrollad av en helt ny tolkning. Men det börjar bli lite tjatigt även om det onekligen är underhållande och på sina ställen lockar till skratt.

6/10