Recension: The Sting II - 1983



The Sting II
Regi: Jeremy Kagan
1983
Komedi

Lonnegan är medveten om att han har blivit blåst och allt mer av hans tid går ut på att söka hämnd. Hans plan är genial, inte nog med att han kommer att lura lurendrejeriarna, han kommer också att lyckas skylla på någon annan. Kid hittas torterad till döds och Hooker och Gondorff planerar en stöt för att hämnas hans död. Lonnegan gnuggar sina händer när allt går enlighet planerna men vem är det egentligen som sitter inne med all information och vem är det som lurar vem – egentligen?

Den här tillhör de filmer som man verkligen inte kan göra en fortsättning på med hedern i behåll. Första filmen är bland det bästa jag har sett – någonsin, och att ens försöka sig på att upprepa succén är för mig ett mysterium. Faktum är att det är så långsökt att jag inte ens kände till den här filmens existens förrän Studio S Entertainment bestämde sig för att släppa den nyligen. Att säga att jag har några som helst positiva förväntningar vore en grov överdrift och jag var oerhört kritisk mot varenda replik, ögonkast eller vändning i filmen. Det här kunde bara inte lyckas!

Och det gjorde det inte heller. Initialt var den enda behållningen kalkonvärdet. Man har kopierat en hel del rakt av och inte nog med det, man har tagit kopian och gjort den sämre än originalet. Det är förutsägbart och uselt agerat men det är inte det största problemet. Jag kan stå ut med dåliga skådespelare men manuset är verkligen under all kritik också. Dessutom tror jag inte att det är skådespelarnas problem egentligen. Det är snarare Jeremy Kagan som inte har förmått att instruera dem tillräckligt.

Men allt eftersom filmen går vänjer man sig vid kalkon-tonen i den. Den blir väl egentligen inte bättre på något plan men man stör sig mindre och mindre på att man har bytt ut alla förnamnen på karaktärerna. Kan detta ha med rättigheter att göra? Ganska tramsigt i så fall eftersom det är helt uppenbart vem som är vem i alla fall! Dt spelar ingen roll om Gondroff heter Henry eller i Fargo i förnamn, vi fattar än då!

Man har försökt att väva in Scott Joplins musik lite här och där men på det hela taget ger jag inte mycket för filmens soundtrack. Även på detta plan är filmen en oerhörd besvikelse. I sann heist-anda är det förstås oklart vem som vet mest och vem som i slutändan kommer att lura vem, men är man någorlunda klyftig och har koll på vad för slags film det egentligen handlar om bör det inte vara något stort problem. Visst är det lite rörigt emellanåt, precis som det ska vara, men inget som man inte genomskådar ganska snabbt.

Men jag ska inte totalsåga filmen. Den har sina ljuspunkter och framåt slutet är det riktigt underhållande. Kanske mest på grund av sin ambition att ”leka-lika-bra-som-ettan” där den misslyckas kapitalt och kalkonvärden ska inte underskattas heller!

4/10