Chainsaw Cheerleaders
Regi: Donald Farmer
2008
Horror
För femhundra år sedan levde en häxa som i sina sista levande ögonblick
passade på att uttala en förbannelse. Femhundra år senare, i nutid, blir hon
återuppväckt av några hängivna satanister som öppnar det tidsfönster hon
behöver för att fly den annalkande brasan. Lika ond som alltid tar hon ingen
som helst hänsyn till vilken tidsålder hon råkar befinna sig i utan spiller
ingen tid innan hon påbörjar sina nya missgärningar. I hennes väg står Dawn,
som tvångsintagits till cheerleader-linjen på collage för att kunna hantera
sitt humör, och tre andra stereotypiska blondiner. Just det ja… de har ju
motorsågarna med sig också!
Som komplement till ovanstående
beskrivning tänkte jag börja med att beskriva mina intryck med hjälp av några
enkla stödord:
Tillbakablick,
Usla Skådisar,
En Häxa,
En sista Förbannelse,
80-tals Känsla,
pretentiöst,
komik,
förlösande,
glimten i ögat,
Blondiner,
ironi,
satir,
Smaklöst,
Nakna bröst,
kalkonvärde,
Nakna stora bröst,
Demon,
uselt sminkjobb,
korsade motorsågar,
slutstrid.
Det beskriver mina känslor ganska
bra tycker jag men nu ska jag försöka gå in lite mer i detalj på vad jag menar.
Den initiala tillbakablicken är
naturligtvis väsentlig för filmens handling då hela plotten egentligen skapas
där. Tyvärr är det ju ingalunda något nytt med en häxa som uttalar någon form
av förbannelse just i det ögonblick hon ska till att brännas eller liknande men
det funkar och även om det inte är någon Black Sunday som utspelar sig framför
ögonen. Redan innan tankarna föll på denna mästerliga rulle av Mario Bava hade
jag förresten redan tyckt mig känna igen konturen av något djur eller någon
växt eller för den delen någon hybrid däremellan från Day of the Triffids. Nu
tror jag i och för sig inte att det är frågan om någon hommage till den filmen
men formen är onekligen ganska lik.
Väl tillbaka i vår egen tid
tycker jag mig återfinna samma känsla som i de småusla filmerna jag själv
brukade hyra på 80-talet. Jag har ingen specifik titel i bakhuvudet utan det är
mer en övergripande känsla av halvseriös skräckis som verkar vilja mer än vad
den klarar av. Det är på gränsen till alldeles för pretentiös men ett
paradoxalt soundtrack räddar i sista sekund filmen från att ta sig själv på ett
alldeles för stort allvar. Man kan säga att den andra fasen, och den klart mest
underhållande delen av filmen inleds med detta.
Något som jag inte gillar är när
man inte visar tillbördlig respekt för de döda och även om Anna Nicole Smith
inte tillhör någon av mina favoriter eller förebilder tycker jag inte om att
man nämner hennes namn på det sätt som man gör. Man hade kunnat lösa det på ett
betydligt smakfullare sätt, men nu är jag kanske inne på petitesser… Nåja, den
andra fasen av filmen innehåller rikligt med kalkonhumor, det är stereotypiska
karaktärer och större glimt i ögat än vad man lyckats åstadkomma här finns nog
inte. Allt det pretentiösa är som bortblåst och filmen tar sig inte ett smack
på allvar.
Det finns också gott om både ironi
och satir, som till exempel vad en cheerleaders bör äta om hon ska kunna
behålla den perfekta kroppen. Anorexi berörs och ska man ta någonting på allvar
i filmen så är det väl just det där?
Nåja, filmen fortsätter och vi
introduceras snart för huvudattraktionen – den femhundra år gamla häxan. Det
funkar väl sådär och kalkonhumorn bibehålls på en behaglig nivå. Att påstå att
det här är något annat än en tvättäkta kalkonrulle vore att föra folk bakom
ljuset, men även om de kvalitativa nivåerna i filmen inte är de högsta i
mannaminne ska vi komma ihåg att det är just det som är charmen med filmen och
att det är riktigt urusla sminkjobb och att kedjorna på motorsågarna faktiskt
inte rör sig spelar kanske inte så stor roll. Man för en stunds avkoppling från
den stressiga vardagen och behöver inte tänka på att allting serveras perfekt
hela tiden, men lite mer motorsåg kunde vi väl ha fått av en film med en sån
titel?
