Dragon Tiger Gate - 2006 - Hämnd står för dörren för de två bröderna...

Dragon Tiger Gate

Regi: Wilson Yip

2006

Action

Dragon (Donnie Yen) och Tiger (Nicolas Tse) är två bröder som har växt upp utan varandra sedan Dragon försvann hemifrån redan som barn. En lång historia av händelser under uppväxten har sedan utvecklat sig till att han blivit livvakt åt gangsterbossen Kun (Kuan Tai Chen), som faktiskt inte är så ond som ryktet säger. Tiger har å andra sidan har stannat hemma och tar varje tillfälle i akt att försvara de svaga och att bekämpa orättvisorna. Man skulle kunna säga att hans principer är oerhört hedervärda. Verkligheten splittras dock när den onde Kung-Fu Lorden Shibumi (Yu Kang) krossar brödernas far, demolerar skolan - Dragon Tiger Gate - som varit hans livsverk och dessutom dödar gangsterbossen Kun. Hämnd står för dörren och de båda bröderna, tillsammans med nykomlingen Turbo (Shawn Yue) beslutar de sig för en vedergällning. De lär sig nya tricks med hjälp av en mystisk mästare och ger sig in i kampen, en kamp på liv och död.

Redan under förtexterna tydliggörs bortom alla tvivel att det här handlar om en filmatisering av en serietidning. Som sådan är den väl helt ok många gånger, den har tämligen tvådimensionella karaktärer, ett bildspråk som faktiskt skulle kunna ha varit hämtat ur serietidningarnas värld och ibland doftar det nästan lite serierutor över klippen och scenbytena. Detta är åtminstone sant i den första halvan av filmen, som tyvärr också blandas upp med allt för mycket bakgrundshistoria, som i och för sig kanske är viktig för handlingen men som drar ner tempot alldeles för mycket. Skulle man göra en uppföljare skulle detta problem förmodligen lösa sig per automatik.

                     

Vad kan man mer säga om filmen, förutom att den är väldigt ojämn då? Jodå, fightingscenerna glimmar till vid några tillfällen och känns ibland riktigt innovativa och underhållande. Man kanske inte kommer upp i samma underhållande klass som Jackie Chan ofta lyckas med i sina komiska actionscener, men det finns inte riktigt likartade förutsättningar heller. Ambitionen måste ju ändå vara att få det att se ut som en serietidning och när man analyserar innehållet kommer man faktiskt ganska nära många gånger. Dock gör detta också att det inte alltid ser så realistiskt ut, så är du ute efter vackra wireflygningar och estetiska slagsmål a’ la Hidden Dragon Crouching Tiger eller Hero är det här helt fel film för dig. Dessutom får jag uppfattningen av att den här utspelar sig i en framtid eller åtminstone i vår egen samtid vilket kanske inte alltid är det vanligaste med Kung-Fu filmer.

Naturligtvis kunde man också ha en hel del att invända mot handling och såna saker, men jag tycker inte man behöver lägga så stort fokus vid det i en film såsom denna. Skulle man gå in i detalj och analysera dessa beståndsdelar skulle man förmodligen bara bli deprimerad, då det ofta är ganska dumt och tramsigt om man lägger handen på hjärtat och är riktigt riktigt ärlig mot sig själv.

Allt som allt måste jag, här i min slutplädering, sammanfatta och inta uppfattningen att filmen är på tok för seg för min smak. Den har dock några scener som väger upp detta och den är speciellt underhållande framåt slutet när själva slutfajten äger rum. För naturligtvis drabbar filmens hjältar ihop med superskurken i en dundrande slutfight där alla speciella tekniker kommer fram och där betongkonstruktionerna splittras i nästan vartenda slag på sant serietidningsmanér.

Dragonetti – The Ruthless Contract Killer - 2010 - En äkta kalkonrulle!

Dragonetti – The Ruthless Contract Killer

Regi: Jonas Wolcher

2010

Action

Claudio Dragonetti är en iskall yrkesmördare som kallas till Göteborg för att göra ett jobb. Han blir emellertid lurad på sina pengar, det är åtminstone Dragonettis uppfattning och känner att han måste hämnas på sin uppdragsgivare. Detta startar en serie våldsamma händelser där det är osäkert vem som ska gå segrande ur striden. När Dragonetti blir tillfångatagen och torterad är problemet löst (tror gangsterledaren) men då har det hela bara börjat. Dragonetti tål behandling som skulle få vem som helst at krokna och under den grymmaste av tortyrmetoder skrattar han mest åt sina plågoandar. Dragonetti har nämligen sålt sin själ till Satan i utbyte mot evigt liv…

Först och främst måste jag erkänna att jag äger en försvinnande liten del av den här filmen. En del så liten att den knappt ens kan räknas i promille. Jag såg ett par tidiga storyboards och kände genast lusten att investera några kronor i den. Nåväl, det här är alltså filmen om Dragonetti, en karaktär som först dök upp i Die Zombiejäger av samme regissör 2005. Die Zombiejäger fick nästan en omedelbar kultstatus och det är väl inte så märkligt att man vill fortsätta exploatera temat kanske. Men det är det som är grejen, den här filmen liknar inte Die Zombiejäger på något sätt, inte när det gäller handlingen i alla fall. Den har dock en del svagheter som fanns även i föregångaren (som alltså utspelar sig efter den här).

Den dåliga synkningen mellan ljud och blid är något som blir uppenbart redan vid den första talade repliken i filmen och skådespelarna är verkligen värdelösa. Jag vet inte om jag ger Jonas Wolcher som har regisserat filmen för mycket credit men det känns lite grand som om det är meningen att filmen ska ha den där stämningen av kalkonrulle. De som gör bäst intryck av skådespelarna är Averno Schaller, som spelar rollen som kock i en scen där Dragonetti demolerar en hel restaurang, och Tommy Sporrong som gör gangsterbossen Ivans (Johan Westergren) högra hand – 187! Märkligt namn på en karaktär men jag har för mig att det är någon sorts slang för mördare eller liknande.

Klichéerna duggar tätt och manuset ger ett förvirrat intryck. Ibland känns det som om de olika scenerna inte har något med varandra att göra. Skådespelarnas uttal, det vill säga de som spelar roller som ska ha utländsk härkomst, är lite väl överdrivet och ger verkligen inget bra intryck. Det är ingen trovärdig dialog och det känns många gånger som att det är skrivet på svenska sedan översatt ordagrant till engelska med uttryck som helt enkelt inte funkar på engelska. Samma sak kan gälla textningen, även om detta inte tillhör själva filmen, fast tvärtom. Översättningar från engelska till svenska på ett sätt som inte fungerar i det svenska språket. Uttryck etc. som används på helt fel sätt.

Sminket är däremot helt ok och är en av filmens starkaste tillgångar även om de övriga effekterna tyvärr inte håller riktigt samma klass. Kalkonvärdet är högt och det finns mycket underhållningsvärde även om filmen egentligen är hur usel som helst.

Die Zombiejäger - 2005 - Göteborg är fullt av Zombies!

Die Zombiejäger

Regi: Jonas Wolcher

Action/Horror/Komedi

2005

I en inte allt för avlägsen framtid har Göteborg blivit invaderat med horder av zombies, polisen står maktlös mot dessa levande döda och tvingas söka hjälp från Tyskland. Man anlitar något som ska vara en respekterad firma på området och tre erfarna zombiejägare skickas omedelbart till Sverige. Snart står det klart att deras uppdrag är än mer farligt än normalt då allt anti-zombie serum i området tycks vara slut, en enda skråma och de kan hälsa hem. Väl inne på området börjar de det de gör bäst, fimpa zombies! Men vad ligger egentligen bakom denna plötsliga massinvasion. Vem har spridit smittan och av vilken orsak?

Redan i inledningsscenerna förstår man att det här kommer att bli något mycket mer än bara ytterliggare en i mängden av amatörzombiefilmer. Att budgeten inte var större än blygsamma 4000 euro märks inte särskilt väl och de udda kameravinklarna, som oftast brukar kunna förstöra mer än de tillför, passar väl in i produktionen. Att den är lite virrig och inledningsvis nosar runt lite varstans i handlingen, funkar också riktigt bra, då filmen listigt maskerar sig lite som en dokumentärfilm, med nyhetsinslag som beskiver tillståndet i den infekterade staden Göteborg. Vi får på så sätt reda på mycket av bakgrunden till den egentliga handlingen.

                     

Rent skådespelarmässigt funkar filmen över förväntan, åtminstone från de flesta större rollerna – de tre zombiejägarna och Ewa, flickvän till en av jägarna. Några av de andra rollerna, till exempel den blonda bimboreportern som till varje pris ska ha tag i scoopet och tar sig in bakom avspärrningarna tillsammans med sin kameraman Roger, är tyvärr under all kritik. Jag tror inte jag kunde uppfatta en enda trovärdig replik från det hållet faktiskt. Samtidigt måste man naturligtvis erkänna att det är betydligt svårare att göra bedömningar av inlevelse i dialogen när man inte behärskar språket och följaktligen blir en värdering av de tyskspråkiga skådespelarna problematisk för min del.

Naturligtvis finns det en del hyllningar i filmen också, det är väl nästan ett signum för den här typen av lågbudgetrullar att hylla idoler på olika sätt. De tydligaste exemplen torde vara att chefen för antizombiefirman (vad kallar man egentligen en firma som etablerat sig som zombie-exterminatorer) heter Hans Buttgereit samt den duell som på ett ganska finurligt sätt refererar till den mest klassiska av alla klassiska dueller, nämligen den i Sergio Leones mästerliga The Good, The Bad, The Ugly. Den senare referensen är oväntat innovativ och med en rejäl glimt i ögat!

Effektmässigt funkar filmen väl och emellanåt kommer jag på mig själv med att tänka på Eric Stanze när jag ser filmen. Ingenstans ser det riktigt fejkat ut även om man lätt kan störa sig på det inte finns nog med scener där zombiesarna skjuts i huvudet av den, i zombiemytologiska sammanhang, etablerade orsaken att det är det enda sättet att döda en zombie. Man har dock valt att göra avkall på detta, vilket jag tycker är lite synd. Kanske var det lättare (och billigare?) att skapa effekterna utan att ha en massa huvuden som ska skjutas sönder? Man har dock inte fallit i fällan att göra en alltför regelrätt splatter film där effekterna helt tar överhanden och det är verkligen positivt. Man ger utrymme för handlingen och kameraarbetet istället.

Självklart är det här en film man bör se, inte bara om man älskar zombiefilmer, utan även om man är intresserad av svensk lågbudgetfilm med själ och hjärta där skaparglädjen tycks stå i centrum. Det är en actionfylld och riktigt rolig historia som kanske eventuellt hade tjänat på att inte blanda in alltför komplicerade skäl till zombiesmittan. Men det funkar och blir det en uppföljare, förutom den prequel som tydligen är på gång, kommer jag att se den med stort intresse!

Recension: Dixie Chicks: Shut up and Sing - 2006

Dixie Chicks: Shut up and Sing

Regi: Barbara Kopple, Cecilia Peck

2006

Dokumentär

Året är 2003 och countrystjärnorna i The Dixie Chicks är på sin karriärs topp. Under en konsert uttrycker de sitt förakt för George Bush och kriget i Irak. Uttalandet väcker enorma reaktioner och upprör politiker, nyhetsmedier och stora delar av befolkningen. Den ofta högervridna countryscenen delas upp i två läger och plötsligt är en av landets bäst säljande grupper kända för allt annat än sin musik. Tre år senare återvänder The Dixie Chicks till konsertlokalerna under helt andra förutsättningar, men även den politiska scenen är förändrad…

Texten ovan är den som går att finna på dvd-omslagets baksida och jag tycker den gör sitt jobb alldeles utmärkt! Jag blir sugen på att se filmen även om Dixie Chicks står för en musikform jag aldrig intresserat mig för och långt mindre skulle köpa. För det här handlar egentligen inte om musik utan om andra värderingar såsom yttrandefrihet, som USA:s grundlagar paradoxalt nog nämner redan i sitt ”First amendment”.

                                              

Frank Zappa ställde en gång frågan: Does Humor Belong in Music? i en albumtitel. En ekvivalent fråga skulle man kunna ställa här, hör politik verkligen ihop med musik? Klart den gör! Åtminstone i det avseende att artisterna och kompositörerna måste ha rätt att uttrycka sina åsikter med musiken och texterna, eller i publika sammanhang ta ställning till, för dem, viktiga frågor. Det är också denna ställning dokumentären tar så den är ingalunda opartisk. Hur kan den förresten vara det när ett helt land (nja, men det framställs så i dokumentären i alla fall) är så otroligt dumma att de inte förstår skillnaden mellan att lyssna på sin favoritmusik och ett enda oskyldigt uttalande från gruppens sida.

Bakgrunden var nämligen att gruppens huvudsångerska, mellan två låtar, lite skämtsamt uttryckte att de skämdes över att USA:s president kom från Texas, med hänvisning till det stundande Irak-kriget. Ett jätterabalder drogs igång och det mediala blåsvädret var ett faktum. De blev kallade för både det ena och det andra, allt från landsförrädare till kommunister. Hur i helskotta fick de ihop det där? Kommunister? Lever USA fortfarande kvar i Mccarthyismen frågar man sig? Andra saker som dyker upp i skallen när man kollar på dokumentären är hur lik förföljelsen av de tre brudarna är den som PMRC en gång utförde mot obekväma texter med sexuella teman i rockmusiken.

Nåja, för att återgå till själva filmen. Den utspelar sig växelvis mellan året då allting hände (2003) två år senare (2005) när den nya plattan är klar för marknaden. Det är häpnadsväckande att se hur mycket av det initiala förakt som gruppen drog på sig under incidenten som fortfarande lever kvar. Man är till exempel osäker på om radiostationerna över huvud taget vill spela den nya plattan och bestämmer sig dessutom för att inte ta risken. Vid ett tillfälle uttrycker sig förresten en av radiostationerna vilken nivå missnöjena, från lyssnarna, med att Dixie Chicks låtar fortfarande spelas ligger på, och jämför med att Marilyn Manson skulle uppröra lyssnarna mindre – och då var det ändå frågan om en countrykanal!

En annan radiokanal ställde upp soptunnor för att folk skulle kunna slänga skivorna de inte längre ville ha. Självklart blir ju tidigare musikinspelningar plötsligt mycket sämre av att en artist vid ett tillfälle har uttryckt en åsikt (obs! ironi) som möjligen varit kontroversiell, men snarare misstolkad och uppförstorad bortom rimliga proportioner. Nä, jag blir mörkrädd, men rekommenderar så klart den här åt dem som inte kan se nog av dumma och korkade amerikaner. Patriotism är nog bra men när den går till överdrift är det ganska larvigt, dessutom får man intrycket av att de flesta bara gått med strömmen och sannerligen inte ens har en aning om vilket det initiala uttalande var.

Yttrandefrihet… pyttsan!

Recension: Premutos – Der Gefallne Engel – 1999

Jag försökte verkligen men jag klarar helt enkelt inte av filmen. Inte nog med att den är fullständigt ointressant och har en handling som vilken wannabe byrålådeskribent som helst med lite fantasi skulle kunna knåpa ihop, det är dessutom oerhört taffligt utfört. Låt vara att gore-effekterna är bra men det är helt charmlösa och det finns ingen direkt humor som backar upp dem heller. Om inte den sanslösa torrheten som genomsyrar hela projektet är en del av den tyska humorn? Så kanske det är men det här tilltalar mig i alla fall inte ens det minsta lilla.

1/10

Recension: Earth Vs the Flying Saucers - 1956

Earth Vs the Flying Saucers

Regi: Fred F. Sears

1956

Sci-Fi

Russell Marvin (Hugh Marlowe) blir kontaktad av aliens som insisterar att de är vänligt sinnade och kommer i ett fredligt uppdrag. Ganska snart visar det sig dock att dessa utomjordingar är allt annat än fredligt sinnade och vill ta över jorden inom sextio dagar. Militära vapen visar sig obrukbara mot armadan av flygande tefat och en lösning verkar omöjlig. Nya vapen som biter måste till och det blir forskarnas sak att utveckla dessa innan det blir för sent.

En tidstypisk film som bara kunde göras, och fungera, under rymdkapplöpningsåren när folk var som mest besatta av rädsla för att bli invaderade och drömmen om rymden blev var mans egendom. I bakgrunden låg kanske också rädslan för kommunismen då flera av dessa filmer innehåller metaforer som lätt kan tolkas så. Detta är inget som gör något, åtminstone inte i den här filmen. Kanske var tanken rätt och slätt att förena människorna mot en gemensam fiende.

Ska man jämföra detta med någon modernare film ligger Independence day närmast till hands. Det känns som Earth vs the Flying Saucers och även War of the Worlds varit väldigt stora inspirationskällor för Roland Emmerich den gången. Kanske kan även Tim Burtons komedi Mars Attacks! jämföras.

När man först får se tefaten minns man omedelbart Ed Woods film Plan nine from outer space och dess trådupphängda tefat. Man frågar sig om man verkligen inte kunde bättre på den här tiden. Snart får man svaret, man kunde verkligen bättre och det man senare får se är faktiskt skickligt utförda stopmotion sekvenser och bra bildmontage. Självklart ska man inte jämföra detta med dagens datorgenererade storslagna effekter, som jag dessutom ofta tycker ser mycket mer overkliga ut än de här och man måste betänka att filmen trots allt är nästan femtio år gammal. Ray Harryhausen ska ha beröm för sina effekter!

Skådespelarna är väl inga virtuoser men de funkar och det gör filmen full rättvisa, de är trovärdiga och tidstypiska men det som jag egentligen tycker är bäst med filmen är dräkterna som utomjordingarna har på sig. Underbart coola faktiskt. Det verkar som man hade en känsla för just sådant här på 50 och 60-talen, kostymer ser ofta futuristiska ut även om man givetvis ser att även samtiden speglas i dem, konstigt vore det väl annars!

Trots de många positiva ingredienserna klarar filmen som helhet knappt godkänt och det är ingen film jag skulle rekommendera utom för de mest inbitna fansen av genren.

Recension: The Reef - 2010

The Reef

Regi: Andrew Traucki

2010

Drama/Horror

Några vänner har bestämt sig för att ge sig ut i en segelbåt. De simmar i vattnet och tar del av de underbara undervattenslandskapen. I alla fall till en början. Idyllen bryts nämligen och mardrömmen tar över när båten stöter på något under vattnet och kapsejsar. Den flyter ännu men det är bara en tidsfråga innan den sjunker. Närmsta land är tillräckligt långt borta för att inte kunna ses med blotta ögat. Likväl beslutar sig de flesta av dem att försöka simma dit, det är antingen det eller att riskera att driva ännu längre ut till havs. Fasan är stor och även om ingen av dem vill erkänna det så inser det allihop att risken att stöta på en blodtörstig haj är mycket stor!

Jag måste nog erkänna att jag hade förväntat mig en riktig djurskräckfilm och fick väl snarare en överlevnadsfilm. Inget ont i det kanske men det var inte riktigt vad jag hade ställt in mig på. Trailern till filmen kändes oerhört lockande och jag kan väl inte säga att den levde helt upp till mina förväntningar. Men det innebär inte att den är dålig på något sätt. Det är en klart välgjord film där rädsla visas på ett bra sätt. Vissa ögonblick är riktigt imponerande!

Man klarar sig också oftast ifrån alla möjliga klichéer som man förknippar med hajfilmer, att ryggfenan bryter vattenytan, typisk musik a la Jaws och sådant. Inte hela tiden förstås för visa saker måste tydligen finnas med om det är en haj i närheten av handlingen, men i det stor hela tycker jag att man klarar sig undan fällorna. Det är faktiskt till och med lite spännande! Man kan inte säga med säkerhet när hajen ska dyka up även om man förstås förstår att den kommer att göra det vid några tillfällen.

I början av sådana här filmen brukar jag alltid gissa vem/vilka som ska överleva. Alltså innan det sker någon vidare karaktärsutveckling, bara baserat på folks utseende och grundläggande presentation. Jag kan säga att jag hade totalt fel när det gällde den här filmen. Inte för att jag ”åkte dit” direkt eller så, men det gick inte riktigt så som jag trodde i alla fall! Filmen har förresten verklighetsbakgrund vilket alltid är kul. Man ska förstås vara medveten om att det inte behöver betyda särskilt mycket men med tanke på hur lite hajskräck det egentligen handlar om känns det som man lyckats fånga verkligheten ganska bra!

Men överlag blir filmen lite seg, det är lite dåligt tempo och man hade önskat, som jag inledningsvis var inne på, att det var lite mer hajar och lite mer blod och terror. Helt klart en välgjord film men kanske inte en som jag kommer att se om på ett långt tag.

Sevärd? – Javisst!

Recension: Death Smiled at Murder - 1973

Death Smiled at Murder

Regi: Joe D’Amato

1973

Horror/Thriller

En vagn kraschar utanför det välbärgade paret Ravensbrücks gods och detta resulterar i att kusken spetsas på ett av de trasiga hjulen samtidigt som den vackra kvinna (Ewa Aulin) som åker i vagnen chockas och drabbas av amnesi. Hon blir omhändertagen av det vänliga paret, undersökt av Dr Sturges (Klaus Kinski). Han återvänder sedan hem för att fortsätta med sina experiment och återuppväcka de döda. Samtidigt förför Greta, som den vackra kvinnan heter, värdparet. Och den lesbiska hemhjälpen bestämmer sig i samma veva för att sluta. Kan det ha något samband med den puckelruggade man hon börjar se syner av?

Det här är en av Joe D’Amatos, eller Aristide Massaccesi som han egentligen hette, allra tidigaste filmer. Det är både bra och dåligt tror jag. Dels hade han vid den här tidpunkten inte hunnit lägga sig till med så mycket av den sexploitationgimmick (som senare kom att övergå i ren pornografi) som pryder hans senare rullar och dels kan man se vilken hans talang utan detta särdrag var. För även om själva historien delvis är sexuellt laddad blir det aldrig några explicita och närgångna sexscener.

Klarar då Joe D’Amato av att leverera en film utan denna sex? Nja, det tycker jag nog inte att han gör, själva handlingen är alldeles för tilltrasslad och det är emellanåt svårt att hålla reda på vad den egentligen handlar om. Jag gav själv upp vid ett par tillfällen och koncentrerade mig enbart på det vackra fotot. För rent visuellt finns det inte mycket att klaga på och vissa scener är till och med riktigt bra och spännande. Synd bara att man aldrig får det sammanhang som filmen så väl hade behövt.

Man märker också redan i denna tidiga film att D’Amato inte har den touch som många av de andra stora italienska kultregissörerna har. Det känns som han medvetet vräker på med extra grisiga effekter för att dölja sin underlägsenhet, även i de scener där det faktiskt bara handlar om ganska subtila effekter. Är det inte mycket så är det i alla fall inte den typ av stilistiska blodsdroppar som präglar andra filmer av samma typ utan mer åt hållet hjärnsubstans.

Tyvärr stjälper också den makeup Ewa Aulin tvingas bära i det kusligaste partiet av filmen och jag måste erkänna att jag inte riktigt fattar varför hon påmålats denna mask. Hon ser SÅ mycket mer skrämmande utan faktiskt. Själva mystiken försvinner på nåt sätt.

Men som sagt, filmen står trots allt i en högra klass än många av Joe D’Amatos andra mer provocerande rullar. Den är välspelad och rollerna är besatta av, förutom den vackra och svenska Ewa Aulin, bra skådisar. Det största namnet torde dock vara den, vid det här laget, legendariske och mycket karismatiske Klaus Kinski. Hans roll är dock tyvärr betydligt mycket mindre än vad dvd-omslaget låter oss tro.

En rörig film…fast med klass!