Regi: Barbara Kopple, Cecilia
Peck
2006
Dokumentär
Året är 2003 och countrystjärnorna i The Dixie Chicks är på sin
karriärs topp. Under en konsert uttrycker de sitt förakt för George Bush och
kriget i Irak. Uttalandet väcker enorma reaktioner och upprör politiker,
nyhetsmedier och stora delar av befolkningen. Den ofta högervridna
countryscenen delas upp i två läger och plötsligt är en av landets bäst
säljande grupper kända för allt annat än sin musik. Tre år senare återvänder
The Dixie Chicks till konsertlokalerna under helt andra förutsättningar, men
även den politiska scenen är förändrad…
Texten ovan är den som går att
finna på dvd-omslagets baksida och jag tycker den gör sitt jobb alldeles
utmärkt! Jag blir sugen på att se filmen även om Dixie Chicks står för en
musikform jag aldrig intresserat mig för och långt mindre skulle köpa. För det
här handlar egentligen inte om musik utan om andra värderingar såsom yttrandefrihet,
som USA:s grundlagar paradoxalt nog nämner redan i sitt ”First amendment”.
Frank Zappa ställde en gång
frågan: Does Humor Belong in Music? i en albumtitel. En ekvivalent fråga skulle
man kunna ställa här, hör politik verkligen ihop med musik? Klart den gör!
Åtminstone i det avseende att artisterna och kompositörerna måste ha rätt att
uttrycka sina åsikter med musiken och texterna, eller i publika sammanhang ta
ställning till, för dem, viktiga frågor. Det är också denna ställning
dokumentären tar så den är ingalunda opartisk. Hur kan den förresten vara det
när ett helt land (nja, men det framställs så i dokumentären i alla fall) är så
otroligt dumma att de inte förstår skillnaden mellan att lyssna på sin
favoritmusik och ett enda oskyldigt uttalande från gruppens sida.
Bakgrunden var nämligen att
gruppens huvudsångerska, mellan två låtar, lite skämtsamt uttryckte att de
skämdes över att USA:s president kom från Texas, med hänvisning till det
stundande Irak-kriget. Ett jätterabalder drogs igång och det mediala blåsvädret
var ett faktum. De blev kallade för både det ena och det andra, allt från landsförrädare
till kommunister. Hur i helskotta fick de ihop det där? Kommunister? Lever USA
fortfarande kvar i Mccarthyismen frågar man sig? Andra saker som dyker upp i
skallen när man kollar på dokumentären är hur lik förföljelsen av de tre
brudarna är den som PMRC en gång utförde mot obekväma texter med sexuella teman
i rockmusiken.
Nåja, för att återgå till själva
filmen. Den utspelar sig växelvis mellan året då allting hände (2003) två år
senare (2005) när den nya plattan är klar för marknaden. Det är häpnadsväckande
att se hur mycket av det initiala förakt som gruppen drog på sig under
incidenten som fortfarande lever kvar. Man är till exempel osäker på om
radiostationerna över huvud taget vill spela den nya plattan och bestämmer sig
dessutom för att inte ta risken. Vid ett tillfälle uttrycker sig förresten en
av radiostationerna vilken nivå missnöjena, från lyssnarna, med att Dixie
Chicks låtar fortfarande spelas ligger på, och jämför med att Marilyn Manson
skulle uppröra lyssnarna mindre – och då var det ändå frågan om en
countrykanal!
En annan radiokanal ställde upp
soptunnor för att folk skulle kunna slänga skivorna de inte längre ville ha.
Självklart blir ju tidigare musikinspelningar plötsligt mycket sämre av att en
artist vid ett tillfälle har uttryckt en åsikt (obs! ironi) som möjligen varit
kontroversiell, men snarare misstolkad och uppförstorad bortom rimliga proportioner.
Nä, jag blir mörkrädd, men rekommenderar så klart den här åt dem som inte kan
se nog av dumma och korkade amerikaner. Patriotism är nog bra men när den går
till överdrift är det ganska larvigt, dessutom får man intrycket av att de
flesta bara gått med strömmen och sannerligen inte ens har en aning om vilket
det initiala uttalande var.
Yttrandefrihet… pyttsan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar