338
Arletta Avenue
Regi:
Randall Cole
2011
Thriller
En dag när James
sätter sig i bilen börjar bilradion plötsligt spela musik den inte borde spela.
Det visar sig att det sitter en CD i stereon som inte är hans, det är inte hans
om har bränt den! Han frågar sin fru Amy om det är hon som ligger bakom
sprattet men hon förklarar sig snabbt oskyldig. Efter det händer den ena efter
den andra av oförklarliga och relativt oskyldiga händelser James. En dag när
han kommer hem från arbetet hittar han dock ett brev med Amys handstil där hon
talar om att hon behöver komma ifrån och tänka lite. Mot bakgrund av allt som
skett tror James inte riktigt att det stämmer och tvivlar på att det är
verkligen är Amy som har skrivit brevet, ingen tror honom och allt värre saker
börjar hända honom. Han har hamnat i en katt och råtta lek med en psykopat som
dessutom har placerat ett antal dolda kameror i huset och bevakar varje steg
han tar.
Om jag ska vara riktigt ärlig så han jag från början lite
problem med tempot i filmen. Det känns inte som att det händer någonting och
det kommer liksom aldrig igång. Men steglöst byggs ändå spänningen upp på ett
sätt som gör att man nästan inte tänker på det och den blir trots allt snabbt
väldigt spännande och intressant. Formen på filmen är lite speciell, alla
kameror är statiska och är utplacerade som om de vore övervakningskameror. Vi får
alltså se en film som editeras av psykopaten, en film sedd ut en subjektiv
synvinkel kan man säga. Vi ser det som skurken ser helt enkelt.
Detta innebär att man inte har kunnat ta till flashiga
kameraåkningar eller annat som kan förvilla åskådaren bort från själva
historien. Det är handlingen som är i fokus här inte tjusiga ”tricks” som man
kan fria till publiken med. Jag måste säga att jag gillar greppet skarpt! Det
är inte gjort bara som en gimmick vilket man lätt skulle kunna tro, de dolda
kamerorna har definitivt en del med handlingen att göra. Det tvingar dessutom
skådespelarna att prestera på ett helt annat sätt och jag är grymt imponerad av
framförallt Nick Stahl som spelar
huvudrollen som James. Han blir mer och mer frustrerad i sitt sökande efter sin
fru. De ”spratt” som gärningsmannen spelar honom blir grövre och grövre och
till slut är han nära att gå över gränsen – om han inte till och med gör det!
.jpg)
Man kan vara lite orolig över hur ett sådant här projekt
fungerar rent realistiskt. Jag menar, vi har alla sett filmer som bygger på en
handhållen kamera som blir väldigt orealistiska när karaktärerna vägrar släppa
kameran, trots att de blir jagade av gigantiska monster som i Cloverfield. En enda ologisk vinkel kan
förstöra hela realismen här men det funkar hela vägen igenom. Ok, ska vi vara
petiga finns det en scen i det absoluta slutet som inte känns helt logisk
tycker jag men det är allt!
Under det mesta av filmen får vi inte veta vad det
egentligen handlar om. Vi hålls lika ovetande som James och jag kan inte låta
bli att jämföra med
Michael Hanekes
filmer och
Caché i synnerhet. Det är
obehagligt och gärningsmannen/kvinnan är okänd, mystisk och skoningslös. Det här
är en film som bygger på skådespelarinsatser och manus och jag går verkligen
igång på den!
9/10
