Pathfinder
Regi: Marcus Nispel
2007
Action/Äventyr
I en tid daterad till sexhundra år före Columbus blir en ung
vikingapojke, efter blodiga sammandrabbningar med Amerikas urbefolkning,
kvarlämnad på den nya kontinenten. Han tas om hand av indianerna som uppfostrar
honom till en av sina egna, men riktigt så lätt har han det inte. Han plågas av
sitt förflutna och måste förtjäna sin plats i samhället. Hans livsstig är
annorlunda mot de andras och han måste möta sitt förflutna för att bli
accepterad fullt ut i stammen. Plötsligt ser han ett skepp av samma sort som
han känner igen från sin barndom, det är vikingarna som är tillbaka efter
femton år, för att åter bränna och plundra landet. Dessa blodtörstiga män skyr
inga medel och dödar allt som kommer i deras väg, vare sig det är män, kvinnor
eller barn. Han ser hur hans adoptivföräldrar slaktas vilket slutligen blir för
mycket för honom och han är nu fast besluten att hämnas, en efter en ska de
falla offer för hans hand.
För det första måste jag väl börja med att erkänna att jag
faktiskt inte sett det norska originalet – Vägvisaren, men jag gillade
verkligen den här filmen skarpt! Marcus Nispel, som tidigare mest gjort
musikvideos lyckas verkligen fånga brutaliteten i det nästan sepiabruna fotot. Det
känns skitigt och hänsynslöst och vikingarna framstår verkligen som bestialiska
monster i sammanhanget. Jag tycker han har lyckats bra mycket bättre här än i
vad som blev hans genombrott – remaken av Texas
Chainsaw Massacre, som många onekligen uppskattar.
Det finns en realism i filmen som verkligen berör och som
gör att saker och ting känns helt äkta. Detta även om jag, utan att på något
sätt vara varken vikinga- eller vapenexpert, kan ställa mig skeptisk till
vikingarnas vapenarsenal ur ett historiskt perspektiv. Inte för att det
egentligen är något stort problem, utan snarare för att det får mig intresserad
av den historiska prägeln filmen försöker att förmedla. Samma sak kan gälla
vikingarnas rustningar och kanske framförallt hjälmar. Att de historiskt sett
inte var dekorerade med stora djurhorn torde vara allmän kännedom numera, men
det funkar ändå mycket bra i filmen. De ser enorma ut, skrämmande och nästan
lite fantasyinspirerade och det är inte svårt att förstå varför indianerna refererar
till dem som ”drakmännen”. Som en extra krydda talar de dessutom isländska
vilket jag anser vara ett lyckodrag!
Nåja, både svärden, som känns lite väl skarpa emellanåt, och
stridsgisslen känns som sagt var, inte riktigt vikingatypiska men är väldigt effektiva
och blodet skvätter rikligt omkring. Lyckligtvis har man trots detta inte
fastnat i splatterfällan och våldet är brutalt och närgånget utan att någon
gång bli fånigt. Kanske kunde man ha önskat sig en något mer oväntad utveckling
av handlingen, då det inte är särskilt svårt att räkna ut vad som kommer att
hända ganska tidigt i filmen, men jag tycker faktiskt att det är helt ok. Det
krävs inte så mycket eftertanke i den här typen av sagor, för jag vill nog
påstå att det handlar om en vikingasaga, och faktum är att man aldrig påstår
att det handlar om något annat än en gammal legend. Mer saga än så blir det
inte hur våldsamt det än är!
Visuellt är filmen skarp och ger också den där känslan av
realism som jag talade om tidigare. Miljöerna kan möjligen tyckas lite
konstlade emellanåt och ibland verkar det vara väldigt få steg mellan barmarken
och vinterlandskapen. Detta är heller inget som gör något i helheten och med
tanke på att filmen utspelar sig under rådande vår, kanske det är helt i sin
rätt. Lägger man också till att den utspelar långt norrut och i bergstrakter är
det kanske inte så konstigt. Någonstans måste ju gränsen dras och så vitt jag
förstår är denna gräns precis där filmens handling berättas. Det är också
viktigt ur både dramaturgisk och storymässig synvinkel.
Skådespelarmässigt har jag inget att klaga på, möjligen
skulle man kunna hävda att en del av indianerna inte riktigt ser ut som
fullblodsindianer utan mer som en skapelse av kostym- och sminkdepartementet,
men även detta anser jag vara av mindre vikt för helhetsintrycket. Det är fullt
drag nästan genom hela filmen, den är blodig, fantasieggande och realistisk och
det är vad jag vill ha ut av en film av det här slaget.
Rekommenderas!
7/10
7/10
