Recension: Mammuth - 2010

Mammuth

Regi: Gustave de Kervern, Benoît Delépine

Drama/Komedi

2010

När Serge Pilardose pensioneras fortsätter livet inte riktigt som han hade tänkt sig. Han känner sig vilsen och bortkommen och får ingenting gjort när han inte kan arbeta.Och ännu värre blir det när det visar sig att hans pension inte kan betals ut eftersom hans aknar vissa papper och intyg från sitt långa arbetsliv. Han har slidrig varit sjuk och har arbetat hela sitt liv från sexton års ålder. Han är inte bra på vardagssysslyor som att handla mat eller fixa småsaker i hemmet. Så vad ska han göra? Hans fru säger åt honom att han måste fixa de saknade pappren, så han tar sin motorcykel för att ta sig till de gamla företag som har haft honom som anställd under åren. Men gamla minnen, som kanske helst skulle förbli glömda, dyker upp – blodiga minnen…

Filmen berättar egentligen två historier, den ena är full av cynism medan den andra är sorgen och hjärtskärande. Den första, uppenbara, historien handlar förstås om pensionen. Serge tvingas in i en situation som han inte vet något om. Till och med ett telefonsamtal från en mobiltelefon är en stor sak för honom. Det är inte lätt att tvingas in i pensionen, han kan inte ens handla matvaror och han är en riktig mammut, en gammal varelse som inte förstår dagens värld. Kanske är det delvis detta som titeln anspelar på men det finns helt klart mer eller andra förklaringar. Öppningsscenerna är fulla av briljant cynism som är väldigt underhållande. Hans gamla arbetskamrater som arbetat med honom i tio års tid ger honom ett pussel som avskedspresent och alla omständigheter är fantastiskt berättande! Serge håller ihop men det här är bara början, han accepterar och gör sitt bästa men det blir inte så bra.

Cynismen fortsätter när han inte har rätt papper för att få ut rätt pension.  Det är inte lätt att bli använd, sedan förbrukad och slutligen bortkastad och det är lite av sensmoralen i filmen verkar det som. Ingen ska behöva bli behandlad så, men ändå är det ofta så det fungerar. Den socialpolitiska kommentaren har uttalats många gånger förr, till och med i kommersiella actionfilmer som First Blood. Man kan också nämna The Park is Mine men i båda fallen handlar det om krigsveteraner, inte pensionerade slaktare. Det är egentligen ingen skillnad, pensionärer har varit med att bygga upp samhället och vi borde enbart vara tacksamma – punkt!  

Den andra storyn handlar om varför Serge har tillbringat så mycket tid med att arbeta, vad han hela sitt liv har försökt att glömma eller åtminstone förtränga. Jag tyckte det var lite för mycket av detta och den andra cyniska historien om de saknade pappren mycket intressantare och mer underhållande. Det är ingen nödvändighet att analysera Serge på djupet, saker och ting är som de är och det skulle man bara kunna acceptera enligt min åsikt. Men allt det där är mindre problem som egentligen inte påverkar att det här är en mycket bra film! En mycket underhållande sådan med en perfekt Gerard Deperdieu i huvudrollen. Han är helt fantastisk och jag har svårt för att tro att någon annan skulle klara rollen med en sådan bravur!

Recension: Men Behind the Sun - 1988

Men Behind the Sun

Aka: Squadron 731

Regi: Tun Fei Mou

1988

Drama/Krig

Under andra världskriget bedriver japanerna ett fångläger i Kina. Man utför allehanda experiment för att förstärka den japanska krigsmakten. Allt från att ta reda på hur mycket kyla en människa klarar innan lemmarna fryser till is, till experiment om bakteriologisk krigsföring. Hit kommer några unga rekryter som ska läras upp och får känna på hur livet i den hårda verkligheten är. Man får följa vardagen genom dessa ynglingars ögon som man systematiskt lär att försökspersonerna bara är objekt eller ”Maruta” som man kallar dem, dugliga endast till japanernas syften.

Filmen börjar i dokumentärstil och beskriver detaljerat japanernas belägring av Kina och var olika anläggningar finns och hur de fungerar. Detta gör att man får en seriös inställning till filmen redan från början. Fasor över hur olika experiment genomförs slår tittaren men det här är också en film om hjärntvätt, propaganda och krigsstrategi. Kanske är filmens starkaste budskap att barn ska få vara barn och inte soldater, det är i alla fall det första man konfronteras med.

Det här är ingen underhållande film, är du ute efter underhållningsvåld – glöm det! Våldet är inte roande i men behind the sun utan snarare ett förnedrande av tittaren. Det filmen gör är att den väcker känslor inom en som man inte trodde var möjliga och man känner djup ilska och ångest inför grymheterna som visas. Några av de starkaste scenerna i filmen är när en pojke på 7-8 år blir obducerad levande och hans organ tas ut. Filmen är också känd för att scenen där katten kastas ut bland tusentals råttor är på riktigt, det ser i alla fall nog äkta ut för min del.

Kineser och andra används för japanernas grymma experiment, då de inte anses ha något människovärde förutom som försöksobjekt. Kanske vore det aningen lättare att ta till sig om filmen istället utspelade sig i Nazi-Tyskland och kineserna i stället var judar? Egentligen spelar det ingen roll, det här är en film om förtryck på ett helt folkslag, av människor som anser sig vara bättre än alla andra.

Oavsett om man tycker om det här eller ej, är det här en viktig film. Viktig i det avseendet att inte glömma bort vår historia, en historia som ibland varit blodig och grym. En historia som under inga omständigheter får upprepa sig och en historia som stundtals varit så avskyvärd att man skäms över den.