Recension: Taran och den Magiska Kitteln - 1985 - Disneys klassiker nr. 25

Taran och den Magiska Kitteln

Aka: The Black Cauldron

Regi: Ted Berman, Richard Rich

1985

Animerad/Fantasy

Taran drömmer om att vara en stor krigare, visa sitt mod och rädda kungariket från den hornkrönte – den ondskefulle konungen. Men i själva verket är han en simpel grisskötare, och inte ens det egentligen, snarare hjälpreda åt grisskötaren eller andre grisskötare. Men vad Taran inte vet är att Hen Wen (grisen) har förmågan att se in i framtiden och det är precis vad den hornkrönte behöver för att lägga beslag på den magiska kitteln vars krafter ska få honom oövervinnerlig. Med hjälp av ett magiskt svärd bestämmer han sig för att leva ut sin hjälteönskan och utmana den ondskefulle. Inget pris är för högt att betala för att hindra honom att nyttja den magiska kitteln! Men är det för sent?

Det här är en betydligt mörkare film än vad man är van vid från Disney. Historien berör betydligt vuxnare teman än många av de andra filmerna som trots allt ställer kampen mellan gott och ont i bakgrunden. Det är förstås en animerad film men det är dess egenskaper som fantasy som är de mest intressanta. Självklart finns det betydligt mörkare exempel på fantasyäventyr än det här men det håller helt klart åtminstone en ungdomlig nivå och hade det inte varit animerad skulle den nog kunna skrämma några av de yngsta.

                                                

Men trots att det inte rör sig om någon speciellt innovativ fantasyhistoria lyckas filmen fånga åskådarens intresse. Karaktärerna är underhållande, åtminstone en del av dem och det är faktiskt ganska spännande på sina ställen. Skulle jag jämföra med något annat äventyr i fantasygenren skulle det definitivt bli sagan omringen. Då menar jag förstås inte nödvändigtvis Peter Jacksons överdådiga filmer utan mera själva essensen av historien. Den onda härskaren som söker ännu mer makt, mycket vill ha mer kan man säga, även om detta i sig inte är något unik för sagan om ringen. Det är svårt att förklara, det är känslan jag får bara.

Tecknarstilen finns det inget att klaga på hos. Det är väl inte riktigt lika gulligt som det kan vara i de mest sockersöta Disneystunderna men det hade heller inte passat in i filmen. Och faktum är att det under stundom faktiskt är ganska sött. Fast sött på ett charmigt sätt, inte lika påträngande som det kan vara när man försöker för mycket. Och den fällan tycker jag inte att filmen fastnar i. man vet hela tiden var gränsen går och man överskrider aldrig den. Det är mycket bra gjort!

Så vill du se 77 minuter ren underhållning där man inte behöver fundera så mycket, där spänningen kommer fast man redan vet hur det kommer att gå, där man bli överraskad över vändningarna trots att det är förutsägbart egentligen, då ska du definitivt ta och införskaffa den här – Disneys klassiker nummer 25!

Bilder: © Disney

Recension: The Fox and the Hound - 1981

The Fox and the Hound

Aka: Micke och Molle

Regi: Ted Berman, Richard Rich, Art Stevens

1981

Animerad

Micke – räven, blir tidigt föräldralös när han mamma faller offer för jägarens kulor. Han blir omhändertagen av en äldre kvinna som skänker honom all kärlek han förtjänar och han får en mycket lycklig uppväxt trots allt. I granngården bor en vresig gubbe som försörjer sig på jakt. Han har redan en jakthund – Chiefen, men han börjar bli gammal och ha skaffar sig därför en valp som han låter växa upp. Denna valp – Molle, blir snabbt vän med Micke då de är ungefär lika gamla. De leker tillsammans och lovar varandra att alltid förbli vänner. Molle får en hård uppväxt och blir så småningom om den jakthund som gubben från början var ute efter. Nu sätts deras vänskap på prov. För djurens naturliga instinkter kan inte ignoreras. Micke blir ett villebråd för Molle att jaga, men blir det en helhjärtad jakt eller finns de gamla känslorna av vänskap kvar i botten.

Disneys klassiker nummer 24 är en ganska söt historia och det är väl så dessa tecknade filmer från Disney ska vara egentligen. Den här är absolut barnvänlig och man behöver definitivt inte läsa in så mycket i den som man tenderar att göra som vuxen. Dock är det fascinerande att det finns så mycket djup i historien att det trots allt är möjligt att hitta ganska vuxna teman i det hela också. Det gör ju att den potentiella publiken breddas en smula och att det faktiskt är en film och en historia som kan tilltala alla åldersgrupper!

Ser man den här med det engelska ljudspåret hittar man röstskådespelare av stor dignitet som Mickey Rooney, Kurt Russell och Corey Feldman. Av någon outgrundlig anledning föredrar jag nästan alltid den här typen av animationen på svenska och det är faktiskt inte mindre dignitet på svenskarna i det här fallet! Vad sägs om Tommy Körberg, Johannes Brost och John Harrysson? Johannes Brost är lätt att känna igen medan jag absolut inte tänkte på Tommy Körberg när jag såg filmen. Även John Harrysson har en välbekant röst och jag ska inte ticka understol med att jag faktiskt såg Robin Hood, eller rättare sagt Sheriffen i Nottingham framför mig under hans repliker. Märkligt egentligen vad man kan förknippa med en röst.

Uppväxten av de båda vännerna är lite tragisk då hunden har en riktigt sträng husse, eller åtminstone i jämförelse med den gamla dam som tagit hand om Micke. Ur ett vuxet perspektiv förstår man så klart att hunden måste läran viss disciplin om den ska kunna bli en jakthund. När sedan djuren blir äldre och den verkliga instinkten kommer med i beräkningen är det väl kanske mer synd om Micke eftersom Molle då fått sin husses respekt och behandlas därefter.

Den stora frågan är dock om de ska lyckas hålla sitt barndomslöfte till varandra och alltid förbli vänner eller om instinkten tar över. Låt mig säga så här, någon förvåning över händelseförloppet behöver man inte känna. Allting går precis som man tror, nästan i alla fall och det finns inga riktiga tragedier i den. Och tur är väl det, en Disneyfilm ska vara ganska lättsam och inte syssla med alltför tragiska problematiseringar. Jag tyckte det här var en klart underhållande film!