Recension: Taran och den Magiska Kitteln - 1985 - Disneys klassiker nr. 25

Taran och den Magiska Kitteln

Aka: The Black Cauldron

Regi: Ted Berman, Richard Rich

1985

Animerad/Fantasy

Taran drömmer om att vara en stor krigare, visa sitt mod och rädda kungariket från den hornkrönte – den ondskefulle konungen. Men i själva verket är han en simpel grisskötare, och inte ens det egentligen, snarare hjälpreda åt grisskötaren eller andre grisskötare. Men vad Taran inte vet är att Hen Wen (grisen) har förmågan att se in i framtiden och det är precis vad den hornkrönte behöver för att lägga beslag på den magiska kitteln vars krafter ska få honom oövervinnerlig. Med hjälp av ett magiskt svärd bestämmer han sig för att leva ut sin hjälteönskan och utmana den ondskefulle. Inget pris är för högt att betala för att hindra honom att nyttja den magiska kitteln! Men är det för sent?

Det här är en betydligt mörkare film än vad man är van vid från Disney. Historien berör betydligt vuxnare teman än många av de andra filmerna som trots allt ställer kampen mellan gott och ont i bakgrunden. Det är förstås en animerad film men det är dess egenskaper som fantasy som är de mest intressanta. Självklart finns det betydligt mörkare exempel på fantasyäventyr än det här men det håller helt klart åtminstone en ungdomlig nivå och hade det inte varit animerad skulle den nog kunna skrämma några av de yngsta.

                                                

Men trots att det inte rör sig om någon speciellt innovativ fantasyhistoria lyckas filmen fånga åskådarens intresse. Karaktärerna är underhållande, åtminstone en del av dem och det är faktiskt ganska spännande på sina ställen. Skulle jag jämföra med något annat äventyr i fantasygenren skulle det definitivt bli sagan omringen. Då menar jag förstås inte nödvändigtvis Peter Jacksons överdådiga filmer utan mera själva essensen av historien. Den onda härskaren som söker ännu mer makt, mycket vill ha mer kan man säga, även om detta i sig inte är något unik för sagan om ringen. Det är svårt att förklara, det är känslan jag får bara.

Tecknarstilen finns det inget att klaga på hos. Det är väl inte riktigt lika gulligt som det kan vara i de mest sockersöta Disneystunderna men det hade heller inte passat in i filmen. Och faktum är att det under stundom faktiskt är ganska sött. Fast sött på ett charmigt sätt, inte lika påträngande som det kan vara när man försöker för mycket. Och den fällan tycker jag inte att filmen fastnar i. man vet hela tiden var gränsen går och man överskrider aldrig den. Det är mycket bra gjort!

Så vill du se 77 minuter ren underhållning där man inte behöver fundera så mycket, där spänningen kommer fast man redan vet hur det kommer att gå, där man bli överraskad över vändningarna trots att det är förutsägbart egentligen, då ska du definitivt ta och införskaffa den här – Disneys klassiker nummer 25!

Bilder: © Disney