Tracys Hämnd - 1986 - En hämnd i tre delar



If Tomorrow Comes
Regi: Jerry London
1986
Drama

Tracy (Madolyn Smith Osborne) hör inte riktigt hemma i de kretsar hon rör sig i, hennes fästmans familj är en av de mest inflytelserika i landet och status är väldigt viktigt för dem. Samma sak kan gälla hans vänner, det är inte fint nog att jobba på bank, banker är något man äger. Men Tracy skäms inte för sin bakgrund, hon tycker att honom kommer från en framgångsrik familj där föräldrarna startade med två tomma händer och skapade ett framgångsrikt företag. Det finns ingen skam i att detta företag mestadels tillverkade avgasrör. Men så begår mamman självmord några år efter pappans död och Tracy får veta vilken gangster som egentligen ligger bakom denna händelse, den som lurat mamman och plockat ut alla tillgångar ur företaget. Det finns bara en saka att göra – att hämnas!

Att det handlar om en produktion gjord för TV är från början väldigt uppenbart. Dessutom är själva historien uppdelad i tre delar, vilket naturligtvis sammanfaller på ett utmärktsätt med de tre diskar Nobles Nya utgåva innehåller. Självklart vävs allt samman i slutändan och det är en naturligt serie händelser som sker, men ändå men klara och tydliga avbrott mellan dem.

Först ut är Tracys egentliga hämnd. Hur hon försöker hämnas på gangstern som låg bakom plundringen av mammans företag och saker och ting går snett. Det visar nämligen att han har alldeles för mycket kontakter inom rättväsendet och att Tracy dessutom är allt för blåögd, vilket naturligtvis resulterar i ett långvarigt fängelse straff. Hennes fästman bryter med henne eftersom familjens status verkar viktigare, kort sagt så går ett antal sanningar upp för henne innan hon kommer ut.

Samtidigt fokuseras det även på Jeff Stevens (Tom Berenger) som livnär sig på att blåsa rika människor på deras pengar, hur han kommer in i samma familj som ratat Tracy och hur han förstår skillnaden på att blåsa folk som enligt honom förtjänar det och de som inte gör det, han får inblick i de rikas liv på ett helt annat sätt än tidigare helt enkelt.

Nåja, Tracy Kommer ut och hämnden som hon tänkt ut under fängelsestraffet skall verkställas. Det är en trevlig del och även om det kanske inte är helt realistiskt hela tiden så är det en ganska underhållande och påhittig hämnd hon har tänkt ut. Den här den slutar på strax över två timar.

Sedan är det såklart dags för Tracys återgång till samhället, hur hon går från klarhet till klarhet i att ingen vill anställa en gammal fängelsekund som hon, även om hennes avsikter från början varit begripliga. Till slut finns det inget annat väl än att ge sig in på brottets bana och bli juveltjuv. Jeff Stevens finns med även här, faktum är att han går som en röd tråd genom historien, det är han som är den konstanta motparten till Tracy och det är inte svårt att räkna ut var deras relation ska hamna i slutändan.

Efter diverse äventyr är det sedan dags för utveckling till fullfjädrad lyxbrottsling, det vill säga, bara de finaste (och rikaste) offren duger och det är detta tredje delen handlar om. Här gör också Liam Neeson och David Keith framstående roller, som interpoolpolis respektive försäkringsagent. De gör visserligen inte sin debut i serien just under den här episoden, men det är här deras roller har störst betydelse för handlingen. Detta gäller i synnerhet David Keith som visserligen länge jagat Tracy, men som nu lyckats övertala interpool att samarbeta med honom. Hans inre demoner, som vi stiftat bekantskap med sedan tidigare, gör sig mer och mer påminda och det är uppenbart att han inte tänker ge sig. Det känns som tvångsbeteenden inte ligger långt borta från hans sida och han måste helt enkelt lyckas för att få sinnesfrid och detta känns starkt kopplat till traumatiska barndomsminnen.

På det stora hela tycker jag det här helt klart är en sevärd och underhållande miniserie. Handlingen är komplex, åtminstone i det avseendet att det händer ganska mycket, att karaktärernas väga korsar varandra och att handlingen sträcker sig över ganska många händelser och lång tid. Å andra sidan pratar vi på en speltid som ligger över fem timmar också, så det finns ju verkligen utrymme att får plats med en hel del.

Det är lite tantsnusk över det, även om det är Sidney Sheldon som skrivit boken. Men lite romantik har väl aldrig heller skadat någon och det är faktiskt ganska nöjsamt med all glamour. Skådespelarna är snygga och propra och passar onekligen bra in i kontexten. Även rollerna runtomkring huvudkaraktärerna är stabila och hela produktionen är tämligen följsam. Den bryter inga givna konventioner, och skapar inga direkta överraskningar men är å andra sidan lättsam förströelse som lämpar sig utmärkt att lägga ned några timmar på.