Recension: Night of the Hunted - 1980



Night of the Hunted
Aka: La Nuit Des Traquées
Regi: Jean Rollin
Drama/Thriller/Erotik
1980

Robert finner plötsligt en kvinna i bara nattlinnet och undrar hur det är fatt. Kvinnan – Elisabeth, har inga som helst minnen av vad som kan ha inträffat och är inte till någon hjälp överhuvudtaget. Hur som helst så tar han hand om henne, ger henne lift till Paris och tar upp henne i sin lägenhet där de tillbringar natten tillsammans. Snart inser han dock att något är än mer fel än vad han först kunnat ana. Elisabeth minns ingenting av hur hon blev upplockad av Robert eller hur hon kom att vara i situationen som ledde till deras möte. Undan för undan glömmer hon mer och mer av vad som hänt och vem hon är. Hon får stanna i Robert lägenhet men så snart han har gott tränger sig Dr. Francis tillsammans med sin medhjälperska Solange in och för henne till en svart skyskrapa. Där finns det andra som hon, som inte har något minne och vars kroppar inte låter dem. Vad är det för sjukdom alla tycks ha drabbats av? Går den att bota? Och vilka avsikter har egentligen Dr. Francis och Solange med sina patienter?

Jag vet inte vad det är med Jean Rollins filmer, de borde inte tilltala på det sätt som de faktiskt gör. Det finns en aura av mystik omkring dem även om manuset ibland inte är helt logiskt eller händelseförloppen realistiska. Det finns också ofta gott om kvinnlig fägring och även om den här filmen inte tillhör de mest avklädda finns det flera scener med nakna överkroppar. Jag klagar inte, det är vackert att se på och kan väl också vara lite erotiskt kanske. Det finns ingen hardcore sex i filmen och det är väl tur det, för nakenscenerna tillför egentligen ingenting till handlingen, de finns enbart där för att förgylla ytan lite grand.
                        
Filmen kunde helt klart ha kunnat stå på egna ben, klarat sig utan minsta tillstymmelse till erotik om Jean Rollin hade önskat det, historien är intressant och det finns en ovisshet över berättelsen som gör att man får fundera mest hela tiden på hur det egentligen hänger ihop. Jag upptäcker kommentarer om myndighetskonspirationer och om dödshjälp, fast den här filmen gjordes väl innan debatten om dödshjälp var på tapeten på allvar? Det finns också en osäkerhet på om det verkligen handlar om en olycka som gör att patienterna blivit nedsmittade av någon okänd sjukdom eller om det rör sig om ett experiment. Och i så fall, vad är det verkliga experimentet, de uppenbart sjuka människorna eller de som tvingas stå vid sidan om och se på?






Det finns en förklaring inbakad framåt slutet som jag personligen kanske tycker att man kunde ha utelämnat. Det finns visserligen en poäng med att förklara hur det hänger ihop eftersom det inte är helt självklart men samtidigt förtar det en del av mystiken. Dessutom kanske den är lite för lång för sitt eget bästa eller snarare långsam kanske. Den är spännande och allting som den ska vara men det finns trots allt en viss seghet över den. Men man kan trösta sig mig att det är en estetiskt tilltalande seghet!

Men det som slår mig mest efter att ha sett den, eller under själva åskådandet av den också för den delen, hur fel mina förutfattade meningar om Jean Rollin visar sig vara gång efter gång. Jag har fått för mig att han var mest känd för sina vampyrfilmer, och det kanske han är också, men hans filmer utan för detta område fungerar oerhört bra och med hjälp av den elegans som speglar i stort sett alla av hans filmer som jag hittills har sett lyckas han göra filmerna mycket vackra och sevärda.

Jag är glad att jag äntligen fick se denna för det är helt klart en mycket annorlunda film. Det känns som om den skulle kunna utspela sig i ett dystopiskt framtidssamhälle, men det är inte säkert. Den skulle lika gärna kunna utspela sig här och nu och vara en produkt av en myndighetsmörkläggning och det är just detta som tilltalar – publiken egen makt att bestämma vad och hur den handlar om det den handlar om. Det där lät kanske lite snurrigt men det är precis så jag tänker om den.