Edge of Tomorrow – 2014 – Live Die Repeat

Egentligen är filmens undertitel mycket mer talande – Live, Die, Repeat är nämligen precis vad filmen handlar om. Tom Cruise, som spelar huvudrollen befinner sig i en situation där hans dag börjar om och om igen. Varje gång han dör i detta framtidsepos vaknar han upp på samma ställe igen.

 

Det råder fullt krig och fienden, som är några slibbiga aliens har makten över tiden. De kan, när någon av deras ”alfa-varelser” dödas börja om dagen. Eftersom Tom Cruises rollkaraktär Cage befinner sig på rätt plats vid rätt tillfälle (eller fel plats vid fel tillfälle beroende på hur man väljer att se på det) får han samma förmåga. Så fort han dör i stridigheterna börjar dagen om och om igen. Han är den enda som minns vad som har hänt dagen tidigare och kan på så sätt lära sig att bekämpa fienden på ett sätt som ingen annan kan. Det är ett klart intressant scenario som det visserligen inte är första gången jag ser. Men oavsett om det är första gången eller inte så förblir tidsloopar och tillhörande paradoxer synnerligen intressanta.

Ska vi beröra skådespeleriet tycker jag att Tom Cruise gör sin roll mycket bra. Vi får se flera scener som utspelar sig om och om igen men varje gång lyckas han få till lite mer pondus i agerandet. Han är från början fumlig och inte särskilt stridsduglig, vilken förstås förändras innan filmen tar slut. Fullt lika imponerad är jag väl inte av Emily Blunt som gör det kvinnliga huvudrollen. Hon är absolut inte dålig, missförstå mig inte. Jag tycker tvärtom att hon är riktigt bra! Men hon får av naturliga skäl inte den där steglösa ökningen i framförandet. Jag är övertygad om att hon skulle kunna det om bara manuset sett annorlunda ut. Men som det är nu är och förblir Tom Cruise filmens stjärna! Det finns förstås fler ansikten man känner igen. Till exempel så har Bill Paxton en återkommande roll i många av omstarterna.

Actionfilmsmässigt är det gott om explosioner och annat som hör denna explosiva genre till. Det är faktiskt riktigt underhållande! Och man har heller inte frånsagt sig all humor, det finns flera tillfällen då man inte kan göra annat än att skratta rakt ut. Det är kanske inget genomgående i filmen men det finns vissa poänger som manusförfattarna måste ha haft riktigt roligt åt när de skrev dem. En av den innefattar silvertejp sen säger jag inte mer om det…

Det är idel lovord från min sida alltså. I alla fall till filmen ska till att knyta ihop säcken. Det är ofta här som saker och ting fallerar oavsett om det är en lågbudgetfilm eller rena motsatsen som här. Liksom i de flesta fall tenderar den här att bli lite fadd framåt slutet. Man får väl det som förväntas men det blir som vanligt lite för enkelt och lite för mesigt (i brist på bättre ord). Jag gillar fortfarande filmen och kommer säkert att se om den igen framöver men det är något som gör att den inte riktigt når ända fram i slutändan. Dessutom är ju alla överraskningsmoment borta när man ser om en film av det här slaget andra gången.

7/10

Alien Vs. Ninja – 2010 – Hommage eller inte?

Jag vet inte om alla de här filmerna där olika monster eller karaktärer ska möta varandra började med Alien Vs. Predator. Det dök i alla fall upp en massa olika filmer och en massa rykten också. Det verkade som att fansen tyckte det var roligt att komma på så absurda kombinationer som möjligt och jag får hålla med om att det ligger viss humor i det. Skulle det här röra sig om den alien som kämpade mot Predator och som först dök upp i Ridley Scotts film Alien från 1979 skulle det vara en ganska ojämn fight. Jag gissar dock på att anledningen till att man har gjort om den här snarare beror på upphovsrättsliga problem. Istället verkar det som att man blinkar åt sin mer berömda föregångare i några scener.

Jag hoppas verkligen inte att man har gjort det här på fullt allvar. Det är lite som om Sy-Fy Channel möter The Asylum. Med det menar jag att det är en underhållande film och jag tror att det är meningen att den ska vara så. Tar man det på allvar är det en av de största kalkonerna genom tiderna. Nej, jag är övertygad om att så inte är fallet. Man har till och med glimten i ögat när man sexualiserar den kvinnliga ninjan. Rätt kul scener faktiskt!

Allt är kanske inte medvetet men i det stora hela ser jag ingen annan möjlighet. Actionscenerna, från ninjornas synvinkel är synnerligen underhållande. Jag är inte lika imponerad av det monster som får ta aliens roll i det hela. Som jag sa tidigare känns det som att man blinkar lite åt originalmonstret. Det är svårt att sätta fingret på så här i text eftersom de flesta referenserna sker ganska snabbt. Det har med rörelsemönster att göra men också med hur den beter sig i vissa situationer.

Men oavsett hur mycket hommage det är finns i filmen blir det lite för tramsigt för min smak. Det är underhållande och det är onekligen innovativa ninjascener när de hoppar hit och dit, klättrar i träd etc. Men monstret blir lite för mycket, stereotyperna blir lite för mycket. Visserligen finns det en komisk sidekick, något som vi inte är vana vid i gravallvarliga ninjafilmer. Men hela stämningen blir lite för träig.

Som underhållning i en och en halv timmer funkar filmen hyggligt. Tramset går att åsidosätta för en stund men jag tror inte att det är en film med högt andrahandsvärde. Nu tillhör jag i och för sig inte dem som vanligtvis ser om filmer i alla fall, men den här skulle möjligtvis bara kunna passa som bakfyllefilm. Nykter kommer jag säkerligen aldrig att se om den.

5/10

Pacific Rim – 2013 – Ju större desto bättre!

Regi: Guillermo del Toro

Action/Sci-Fi              

Det finns filmer om stora monster, det finns filmer om ännu större monster och så finns det Pacific Rim! Här har man gjort en poäng av att göra allting så stort som möjligt och även om man menar att man inte gjort hommage till Kaiju-filmerna (Japanska monsterfilmer) så är det ändå dessa som ligger till grund för stora delar av handlingen.

Det är inte specificerat vilket år filmen utspelar sig även om det någon gång nämns ett årtal som än så länge ligger i framtiden. Jag minns inte exakt vilket år det var men det var i alla fall inte så rysligt långt fram i tiden. Däremot är man väldigt tydlig med att poängtera själva bakgrundshistorien till vad filmen handlar om. Hur det första monstret kommer upp från havsdjupen, från en annan dimension, och hur man till slut lyckas ta kål på det. Att tre eller fyra större städer då ligger i ruiner. Det handlar om oerhört mäktiga varelser som kräver ett mäktigt motstånd. Därför utvecklar man så kallade Jaegers – enorma robotar som styrs av två piloter, en för varje hjärnhalva. Man beskriver hur fler av fler av dessa Kaiju kommer från havsdjupen och hur de ökar i storlek. När ingressen är slut har vi fått veta att människan fram till dess har klarat att hålla dessa gigantiska monster stången och att saker och ting är på väg att ändras…

Det kommer alltså inte att bli lättare att fajtas med dessa varelser än vad det dittills har varit. De kommer allt oftare fram och de blir allt svårare att försvara sig mot dem när de blir större och större. Hoppet står till en gigantisk mur som människan håller på att bygga. Jaegerprogrammet ska därmed avvecklas, något som ses som en direkt dödsdom av mänskligheten av de som är inblandade i projektet. En sista insats för att stoppa monstren inleds.

Det är svårt att få med allt in i minsta detalj av handlingen. Det är väl å andra sidan inte riktigt meningen heller men filmen är ganska komplex trots att det ”bara” rör sig om en actionfilm. Den är drygt två timmar lång och även om mycket av den är snygga actionscener finns det faktiskt en substans bakom också. Allt är inte pang på rödbetan som man skulle kunna tro. Det finns människor som är intressanta att följa och människor som aldrig skulle existera i verkliga livet. På många sätt påminner det om en serietidning, eller en superhjältefilm, men jag gillar sådana så jag ser inte det som något negativt.

Det man i första hand ser, är förstås inte dessa människors känslor utan de skimrande specialeffekterna. Guillermo del Toro hävdar i extramaterialet att man inte har gjort hommage till klassiska Kaiju monster och det stämmer säkert. Men vid några tillfällen har man i alla fall lånat bildspråket. Det är klart att det är frågan om destruktion och det är väl det vi vill se. Vi vill sen en bil, en buss eller en långtradare kastas som en vante eller bara vara så där onödigt i vägen att den trampas på.

Det mesta är förstås inspelat med greenscreen. Ja, det är väl allt förresten. Datoranimeringsprocessen måste ha varit långdragen och det ser riktigt bra ut det mesta av tiden. I några enstaka scener ser det nästan ut som om det var konventionella miniatyrer men jag antar att detta trots allt är hommage! Jag gillar det! Det gör det mera levande samtidigt som det ser fantastiskt mycket bättre ut än traditionella kulisser. Den som har sett en japansk monsterfilm vet precis vad jag menar. Det här är riktigt underhållande action! Snyggt är det också!

8/10

Undead - 2003 - en hyllning till femtiotalets alien-invasioner

Undead

Regi: Michael Sprieg & Peter Sprieg

Komedi/Sci-Fi/Horror

2003

En meteoritsvärm drabbar det lilla samhället Berkeley i Australien och det tycks regna småsten både här och där. De som kommer alltför nära de nedslagna stenarna eller rent av träffas av dem förvandlas omedelbart till en blodtörstig zombie och blir mäsklighetens fiende. Rene (Felicity Mason), en lokal skönhetsdrottning är under denna tid på väg att lämna staden och råkar hamna mitt i händelserna centrum. Hon träffar på stans byfåne Marion (Mungo McKay) och slår följe med honom. Flera personer såsom ett par där kvinnan är gravid och två poliser där den ena är en riktigt rookie ansluter sig också till gruppen. De verkar vara de sista levande människorna och måste nu tillsammans ta upp kampen mot zombiesarna.

Enligt min åsikt är det här först och främst en komedi framför något annat, men man måste helt klart ha en makaber humor för att uppskatta den. Filmen känns definitivt som en hyllning till femtiotalets alien-invasioner och diverse monsterfilmer i matinéformat och är gjord på ett nästan Tim Burtonskt sätt. Mycket vackert, nästan sepiafärgat foto med sparsamt överdriven musik som hela tiden ligger som en ljudmatta i bakgrunden.

Det är mycket blod i den här filmen, ibland ligger den nästan på gränsen till att vara en splatterfilm, men bara nästan. Den passerar aldrig gränsen utan förblir härligt stilistisk och våldsamheterna känns aldrig fåniga, bara roliga faktiskt och det är roligt på ett bra sätt jag menar. Tempot i filmen är också högt och det tar inte särskilt många minuter förrän allt håller på att hända på en gång. Zombies förvandlas, människor rövas bort av aliens, mystiska saker inträffar som inte får sin förklaring förrän långt senare och naturligtvis skjuts många zombieskallar i bitar. Tilläggas kan göras att trots filmen höga tempo är det inte springande zombies det rör sig om utan helt vanliga, normala och långsamma sådana.

Men inte nog med det! Det här är en film som man faktiskt kan fortsätta att diskutera efter att man har sett den. Allt är inte lika självklart som man kanske trodde i början och slutet är helt klart öppet för tolkningar. Läser man andras kommentarer om filmen, på imdb eller på andra ställen runt om på nätet verkar det som om man antingen älskar den här filmen eller hatar den. Åsikter som ligger mellan dessa båda ytterlighetsfaktorer verkar högst ovanliga. Jag förstår varför! Tar man filmen på blodigt allvar och missar att det faktiskt rör sig om en komedi kan inte behållningen bli särskilt stor. Är man dock på det klara med vad man egentligen ser tror jag att ljudet i skällan blir ett helt annat.

Filmen är en lågbudget produktion, men jag tycker inte att det märks särskilt väl. Visst kan man hävda att skådespelarna brister emellanåt men jag anser att det passar mycket bra in i produktionen. Det förstärker känslan av den hyllning som jag nämnde i början av recensionen.

En blodig och fartfylld film – Rekommenderas!

Tre säsonger senare…

Det är förstås Falling Skies jag talar om. En serie som jag troligen aldrig hade börjat titta på om det inte vore för husfriden. Men faktum är att efter några avsnitt tyckte jag att det började bli bättre och bättre. När det hade gått så långt att det inte längre ”bara” handlade om postapokalyps som så många andra serier. Här var det faktiskt frågan om aliens också, och ganska roliga aliens också. Alltså inte skrattretande utan intressant och bra gjorda.

Det verkar som att man har gjort en poäng av att introducera en ny ras i varje säsong. De som först var fienden visade sig sedermera vara styrda av någon annan som därmed istället blev fienden. Senare introducerades andra som också fick betydande utrymme. För min del har serien varit som bäst när det varit fokus på de olika utomjordingarna, inte på postapokalypsen.

Det kunde väl ha varit mera rymdskepp och grejor kanske men det är inte nödvändigt för att skapa en spänning. Det som istället behövs och som verkligen existerar i serien är att man inte riktigt talar om allt. Det innebär att det blir en viss osäkerhet om var man har de olika karaktärerna, de olika raserna av utomjordingar och de olika grupperingarna. Det är hela tiden intriger och en osäkerhet om vad som ska hända härnäst.

Personligen tycker jag att säsongsavslutningarna för första och andra säsongen har varit riktigt bra medan den tredje var lite svag. Jag är förstås fortfarande intresserad av vad som kommer att hända i nästa säsong men det är inte en riktigt lika stark cliffhanger som i de tidigare säsongsavsluten. Helt oavsett vilket är jag intresserad av att få lösningarna på de trådar som ännu inte har knutits upp och den information som hittills förvägrats oss. Jag ser fram emot säsong 4!

AE: Apocalypse Earth – 2013 – Mer galenskaper från dårhuset!

Man ska vara medveten om när man ser filmer från The Asylum. De är inte alltid dåliga men de har allt som oftast en mycket begränsad budget och det synes mig att de mer ofta än sällan plagierar storfilmerna i sitt upplägg. Oftast syns detta mer än tydligt redan när man ser deras omslagsgrafik eller postrar men inte alltid. När det gäller den här till exempel. Jag kan åtminstone inte härleda den här bilden till något annat än möjligt Battlefield Earth med John Travolta, som väl knappast kan anses vara en lyckad storfilm?

Handlingen i korthet då. Jorden attackeras av aliens. För att överhuvudtaget överleva flyr en skara människor ut i rymden. En tid senare, åratal senare med hjälp av kryotisk sömn, vaknar de upp och kraschlandar på en planet som lyckligtvis kan upprätthålla mänskligt liv. Ganska snart upptäcker de att allt inte är så fridfullt som de hoppades på den nya planeten och att planeten delats upp mellan en aggressiv ras med teknik som gör den osynliga för blotta ögat, och en undergiven som nästan inte har några färgpigment alls. De överlevande människorna söker en allians med de ljushyade humanoiderna för att kunna besegra de aggressiva härskarna.

Nu har jag faktiskt avslöjat mer än vad jag visste när jag började titta på filmen. Det enda jag visste var att det skulle finnas någon form av aggressiv alien på den nya planeten. Fast man behöver faktiskt inte veta mer heller. Det blir inte mer intressant av mer information. Kanske snart inser man att det inte finns något nytt att hitta och även om man inte kan hitta några direkta kopplingar till andra filmen med hjälp av omslaget är det uppenbart att man har sneglat en stund på Apornas Planet när man skrev filmen. Inget fel i det kanske men det är på tok för många likheter för att bli intressant någon gång.

Eventuellt finns det också innehåll som kommenterar rasism och det kan man väl få ha med även i en plagierande lågbudgetfilm men det blir ärligt talat lite plumpt. Handlingen är oerhört tvådimensionell och karaktärerna är hur grunda som helst. Jag har inget intresse alls av att någon egentligen överlever. Jag bryr mig inte om dem. Det är kassa skådespelare och det är kass regi. Det enda som jag egentligen hade behållning av i filmen var en android som påminner en hel del om Data i TV-serien Star Trek: The Next Generation. Det skulle verkligen inte förvåna mig om man har hittat inspiration där!

3/10

Alien Origin – 2012 – found footage från dårhuset.

Som vanligt när det gäller Produktioner distribuerade av The Asylum är det fråga om ett väldigt ”annorlunda” manus. Den här gången är det inget positivt epitet. En grupp soldater ska ge sig ut för att sätta upp automatiska kameror i djungeln. Det är väl drogsmugglare som ska fångas på film har jag för mig. Alla försvinner förstås, soldaterna plus de civila som följer med för att dokumentera expeditionen. Senare återfinner man deras bildmaterial, vilket är vad vi får se i filmen. Naturligtvis bullshit! Det är inte frågan om någon försvunnen expedition i verkligheten. Det är bara den nya flugan att berätta historien på. Skakig kamera med usel kvalitet som ska förstärka dokumentärkänslan.

Faktum är att på just det planet är den här filmen ovanligt bra! Det är oftast tämligen tydligt vad som filmas och det är inte överdrivet skakigt heller. Om det är positivt när det gäller dokumentärfilmskänslan kan man förstås diskutera. Det gör väl kanske snarare att det ser ännu mer fejkat ut kanske. Hur som helst så snubblar expeditionen över något som inte är mänskligt och dör en efter en i kampen efter överlevnad.

Det är ingen bra film men den kan faktiskt vara rätt underhållande ibland. Jag tror inte att det är roligt av fel anledning egentligen. Jag tror helt enkelt att filmskaparna driver med oss, ger oss en utomordentlig töntig historia för att de vet att den kommer att sälja. The Asylum brukar ge publiken något som låter som den äkta varan, en storfilm, men i själva verkligheten är något helt annat. Det finns alltid dårar som är beredd att betala för galenskaperna, här är en till exempel.

3/10

CDON

Discshop

Ginza

Recension: Predator 2 – 1990 - en högst ovetenskaplig studie

Egentligen var det här ett test om jag fortfarande tyckte samma sak om den här filmen som när den kom 1990. Då var det en uppföljare på en kär film som jag trodde mycket på. Nu var det med skepsis jag satt igång den och med förhoppning att jag skulle tycka bättre om den i dagens ljus. Istället förstår jag ganska snart varför jag inte gillade den när det begavs sig och varför jag inte gillar den nu heller… Det är egentligen inte en science fiction film i samma avseende som den första filmen. Visst finns det en jägare, som jagar i stadsmiljö, men framför allt är det billig polisaction. Dessutom av en kaliber som känns ganska tidstypisk för 90-talets början med rejält stereotypiska karaktärer!

Och även om Danny Glover sköter sig hyfsat och Gary Busey likaså, finns det ändå riktigt bedrövliga skådespelarprestationer. Historien är halvtaskig och rätt så krystad. Man försöker väva ihop handlingen med den första filmen men man lyckas inget vidare. Det blir exploatering av en lyckad inledningsfilm helt enkelt. Bildkvaliteten på blu-ray utgåvan är ojämn men är överlag helt ok. Enbart för komplettister!

4/10

Aliens Vs. Avatars – 2011 - The Asylum tar ut svängarna igen!

Det är faktiskt lite intressant att den enda någorlunda positiva recensionen på IMDB är citerat på omslaget ”How can you not enjoy this movie”. Jag menar hur ofta citeras verkligen anonyma källor på ett filmomslag. Det gäller verkligen att gripa efter halmstrån! Min nyfikenhet stillades inte förrän jag hade läst användarrecensionen heller. Den är visserligen inte negativ men den konstaterar också att vederbörande har något slags fascination för MST3K. Vi pratar alltså om underhållningsvärde av kalkonfilm snarare än kvaliteter!

Jag förstår inställningen för det finns verkligen inte mycket som kan kallas kvaliteter i filmen! Skådespelarna är förvisso inte råusla som de ibland kan vara i den här typen av kalkonrullar men handlingen och specialeffekterna är verkligen under all kritik. Det finns ett monster (Alien) som ser ut som något halvt om halvt gjort av papier maché halvt om halvt av en gummidräkt. Alla gummimonsterfetischister där ute kanske går i gång på det där men jag gör det faktiskt inte! Det gör jag heller inte när jag får se roboten som ser ut att vara hämtad från ett ultralågbudgetavsnitt ut Dr. Who eller något annan brittisk sci-fi serie.

Nu är det så att jag faktiskt ofta finner kalkonrullar underhållande jag också och det finns väl underhållningsvärde mitt i all denna uselhet också men inte tillräckligt för att jag ska finna det omåttligt underhållande och skrattframkallande. Jag talade nyligen om baksmällefilm, det vill säga sådant som inte är speciellt bra men ändå går att titta på när man inte orkar sätta sig in i något. Detta är inte en sådan film, det är faktiskt för dåligt! Men för all del, det finns omotiverade nakenscener och genomusla splattereffekter som förhöjer stämningen om man sitter några kompisar och festar till filmen, så långt kan jag sträcka mig.

Självklart försöker man med titeln anspela på filmerna om Aliens Vs. Predators och såklart även Avatar men den som tror att det kommer att finnas något som överhuvudtaget påminner om dessa filmer misstar sig gruvligt!

3/10

Recension: Prometheus – 2012

Jaha, hur står det till här då? Är detta en värdig film i Alien-världen? Finns det de kopplingar som man behöver för att kalla filmen för en prequel? På den sista frågan är det inga som helst problem att svara ja, för om det är något filmen fokuserar på så är det ursprunget till historien! Om det är en värdigfilm i Alien-sviten är däremot svårare att svara på. Det innehåller en resa till en avlägsen planet. På planeten hittas ett främmande rymdskepp med en märklig last. Med på resan har man en android som visar sig ha en alldeles egen agenda och inte nödvändigtvis är lojal mot gruppen eller det officiella uppdraget. Allt det där låter bekant eller hur? Allt är som taget ur de tidigare filmerna och det är på gott och ont.

Har man velat blinka åt de gamla filmerna med övertydliga referenser har man gjort ett bra jobb. Men om man är ute efter att nyskapa och kanske till och med att etablera en spänning har man misslyckats kapitalt! Det är nämligen ganska så segt i stora delar av filmen och själva ursprunget börjar heller inte bli riktigt intressant förrän sluttexterna börjar rulla nästan. Låt mig direkt säga att det här inte är någon Alien-film även om den utspelar sig i samma universum.

Skådespelarmässigt har jag inget att invända. Svenska Noomi Rapace klarar sig alldeles utmärkt även om hennes engelska kanske inte håller toppklass hela tiden. Hon har den där karisman som man inte riktigt kan sätta fingret på. Men alldeles oavsett vilka patriotiska känslor hennes närvaro frammanar lyfter filmen aldrig riktigt. Det ser onekligen mycket snyggt ut och att man har lagt ner stora summor pengar på filmen är tydligt. Men handlingen är för klen, det ges för lite svar! Ska man göra en förklarande prequel tycker jag inte att man ska hålla inne med svaren. Man ställer till och med nya frågor att fundera över.

Men som jag sa så börjar början på historien bli intressant framåt slutet på filmen så det man kan göra nu är väl att vänta och hoppas att det kommer en uppföljare på den här där man lärt sig av misstagen och ger oss de svar vi vill ha!

5/10

Battleship - 2012 - Storfilmen med Alexander Skarsgård

Battleship

Regi: Peter Berg

2012

Action/Sci-Fi

Vetenskapsmän på jorden sänder ut en signal till ett solsystem långt långt borta, men med en planet som enligt våra föresatser har de korrekta förutsättningarna att upprätthålla liv. Det dröjer naturligtvis inte länge förrän utomjordingar uppmärksammar signalen och dyker upp i samband med en militärövning. Plötsligt befinner sig flottan i strid med utomjordiska farkoster med massiv förstörelseförmåga.

Det är naturligtvis en välgjord film men X antal miljoner dollar i budget. Skådespelarna är mestadels bra och svenske Alexander Skarsgård sköter sig bra. Tyvärr är historien ganska seg och berättad många gånger förr. Naturligtvis räddar den som oftast råkar bete sig som ett klantarsel hela baletten och blir hyllad som aldrig förr av sina överordnade. Jag vill inte göra någon stor sak av det och faktum är att det känns som ovanligt lite amerikanskt flaggviftande men visst är handlingen lite i stereotypiskaste laget.

Det är dock en snygg film och väldigt få scener avslöjar att det som händer inte händer på riktigt, det ser så pass bra ut! Farkosterna är ypperliga och interiören av de amerikanska båtarna verkar hur trovärdig som helst. Jag har aldrig satt min fot på någon av dem så vad vet jag egentligen?

Det är inte direkt spännande någon gång, man vet hur det kommer att sluta, men längs vägen är det faktiskt underhållande! Det är bra actionsekvenser och underhållande effekter som faktiskt tillför filmen något förutom en snygg yta. Dock är det sparsamt med utomjordingar. Jag menar att det är klart att de finns där men de tar inte så stor plats och den stora fienden är egentligen deras farkoster. Man skulle kunna säga att det egentligen handlar om ett sjöslag men med fiender som har mer avancerade vapen än mänskligheten kan uppbringa och de inbördes relationer som besättningen har.

För att vara en storfilm är den ovanligt klen tycker jag. Effekter finns där som sagt men handlingen är för trist, det hade behövts lite mer för att det skulle bli riktigt bra. Det som nu finns för att den ska bli underhållande en gång men se om den tror jag inte att jag gör. Det finns alldeles för lite substans för det.

6/10