Ben X - 2007 - En film som verkligen förtjänar sin utmärkelse!

Ben X

Regi: Nic Balthazar

2007

Drama

Ben spelar Archlord – ett onlinerollspel, och är riktigt bra på det. Hans karaktär Ben X har nått till nivå 80 och det är… typ… högt! Det betyder att han är väldigt mäktig i spelet och synnerligen respekterad. I verkliga livet är det dock annorlunda, han är mobbad för att han är annorlunda, väldigt annorlunda. Ben är nämligen autistisk och förstår sig inte riktigt på världen, han måste lära sig saker som andra människor tycker är naturliga och tvinga sig till att vistas på svåra platser som till exempel skolan där han hela tiden utsätts för kontakt med andra människor. I spelet är han mäktig och respekterad, i verkligheten det omvända, tills en dag när hans vapendragare från spelet – Scarlite kommer in i hans verkliga liv. Nu är det dags att säga ifrån, nu är det dags att visa mod!

Eftersom jag inte hade läst på blev jag initialt överraskad över det flamländska språk som talas i filmen. Det är ett riktigt fult språk i mina öron, men det är ju inte det viktigaste när man tittar på film, huvudsaken är ju att man förstår och det tar ju undertexterna hand om. Det dröjer heller inte länge förrän man totalt glömt bort flamländskan och helhjärtat sjunker in i filmen och dess handling.

Redan under förtexterna är det tydligt att spelet kommer att ha en mycket central del i filmen då dessa integreras på ett bra sätt in i spelmiljön. Det dröjer heller inte särskilt länge innan man förstår att Ben inte riktigt är som alla andra även om det inte direkt uttalas vad det är som är annorlunda med honom. Är man någorlunda bevandrad i generell autism och då Aspergers syndrom i synnerhet tar det dock inte särskilt lång tid innan man lägger ihop två och två. Greg Timmermans, som spelar Ben, gör ett imponerande intryck och en rollprestation som, i sammanhanget, utan vidare kan jämföras med den bedrift Dustin Hoffman levererade i Rain Man! Frågan är förresten om inte Greg Timmermans gör det ännu bättre då det är mindre hollywoodiserat och mer verklighetstroget genomfört här.

Även visuellt är det imponerande, man blandar den miljö Ben upplever i spelet med den verklighet alla andra runt omkring honom upplever och man förstärker också hans perception genom att visuellt fokusera på enskilda detaljer i den stora helheten då det är en del av symptomen – att kunna lägga märke till de allra minsta beståndsdelarna men ändå inte kunna greppa helheten. Man tydliggör också behovet av att följa fasta rutiner och oförmågan att förstå sig på känslor och andra människor.

Men filmen handlar mer än om Aspergers syndrom även det naturligtvis är viktigt. Det är också en film om utanförskap generellt sett och det är inte lätt att översätta många av de problem Ben lider av till ”normala” förhållanden med ”normala” mobbningsoffer. Lärare som inte ser vad som sker och kanske heller inte riktigt förstår vad som händer, kanske saknar utbildning om barn/ungdomar med särskilda behov och så vidare. Tragiken och orättvisan i att det faktiskt är offret som delvis straffas av samhället och får flytta på sig, byta skola eller liknande, medan mobbningsutövarna inte går att komma åt. Kan filmen bara väcka en enda människa till att inse vad som händer runt omkring dem har den här filmen lyckats och jag vet att jag tidigare tragglat långa resonemang om hur viktiga filmer som belyser olika orättvisor är, om historiska händelser som inte under några som helst omständigheter får glömmas bort och den här filmen faller definitivt inom de ramarna!

Rekommenderas å det starkaste!

Creme de la Creme

Recension: Benny's Video - 1992

Benny’s Video

Regi: Michael Haneke

1992

Drama

Benny är mycket intresserad av videokameror och allehanda våldsfilmer som han hyr i den lokala videobutiken. En dag träffar han en flicka som han bjuder med hem, hans föräldrar är bortresta och de har hela lägenheten för sig själva. Benny visar flickan en film som föreställer en gris som blir fört från stian ut på gården för att sedan avlivas. Han är stolt över filmen som han filmat själv och visar, ännu mer stolt, upp att han lyckats komma över just den bultpistol som används i filmen och visar den för flickan. En sak leder till en annan och snart är flickan död för Bennys hand. När hans föräldrar får reda på vad som hänt gör de allt för att skyla över brottet…

Som vanligt när det gäller Haneke så är det här inte en film med spektakulära effekter eller något annat som tar fokus från själva berättelsen. Det är istället en film om vanliga människor i realistiska miljöer och komplicerade problematiseringar för åskådaren att lösa. För man ged inga svar, inte ens entydiga ledtrådar, vilket är intressant eftersom var och en får bilda sig sin egen uppfattning om vad saker och ting egentligen symboliserar i filmen.

                                

Enligt Haneke själv så är det en film som ställer verklighetsuppfattningen på sin spets och ifrågasätter huruvida det är möjligt att uppleva denna genom medierna, om detta innebär en avskärmning från det hemska som händer omkring oss eller inte. Jag själv är inte helt klar över min uppfattning och det är det som är lite av filmens styrka. Jag vet ungefär hur bra jag tycker filmen är, men det är egentligen inte särskilt intressant i sammanhanget och det är, precis som i fallet med Den Sjunde Kontinenten (första delen i trilogin) inte en särskilt underhållande film. Snarare belyser den väldigt destruktiva känslor och beteenden.

Kärnfamiljen står i centrum och även om Benny verkar oförmögen att förstå vilken handling han egentligen utfört så analyserar hans föräldrar skuldfrågan, om de kan ställas till svars eller inte och hur det ska lösa situationen på bästa och smidigaste sätt utan att någon mer behöver fara illa, i vart fall inte Benny. Detta är förstås en intressant tanke, hur långt är vi villiga att gå för att försvara våra barn eller de som är oss kärast? Hur skulle det kännas om ens barn gjorde en sådan vedervärdig handling?

Haneke involverar också åskådaren i det hela med hjälp av att till exempel visualisera våldsdådet genom en videokamera. Det blir liksom i tredje hand man ser händelserna, som om de liksom inte var riktigt på riktigt. Det är lite av denna form av distans filmen handlar om också, hur vi avskärmas oss från det som inte är verkligt. Filmen som sådan är ju inte verklig och vi kan se den utan att rygga tillbaka eftersom vi är säkra på den sidan TV:n eller bioduken. Skulle å andra sidan liknande händelser inträffa i verkligheten skulle vi reagera på ett helt annat sätt. Benny har ingen uppfattning om verkligheten utan upplever den som om det var en film, eller en film i filmen – etc.

Hur som helst är det här helt klart en stark film av Haneke och ytterliggare en som inte tar slut bara för att de sista eftertexterna passerat – Imponerande!

077 – Vår Man i Casablanca - 1966 - Ge mig fler agentfilmer!

077 – Vår Man i Casablanca

Aka: A 077, Sfida Ai Killers

Regi: Antonio Margheriti

1966

Action

Tre forskare upptäcker en ny energikälla som kan komma att ersätta konventionella källor såsom olja inom en snar framtid. Alla är förstås inte lika överväldigande glada över denna upptäckt och snart är två av de tre forskarna mördade! Den tredje skyddas av den amerikanska underrättelsetjänsten, närmare bestämt av agenten Bob Flemming som med alla medel möjliga påbörjar sina undersökningar. Vem är det egentligen som ligger bakom de två dödsfallen?

Egentligen finns det två huvudsakliga anledningar till att jag intresserade mig för den här filmen. Dels så såg jag nyligen Flashman, som kanske inte är någon agentfilm i strikt bemärkelse, men som ändå har eurospy-känslan över sig. Jag fann det vara en mycket underhållande film och kände mig för första gången tvungen att använda ordet ”rafflande” som en el av beskrivningen av den. Den andra anledningen är något äldre och handlar om när jag skrev om den franska agentparodin Agent 117 på uppdrag i Rio. I och med det arbetet upptäckte jag att det fanns original som alltså inte var lika parodiska. Nu är det här i och för sig inte samma agentserie men det är i alla fall inte en parodi på något som fallit i glömska. Det här är den äkta varan!

Och visst märks det att det här inte är nyproducerat, på gott och ont. Det finns helt klart en glimt i ögat som man inte ser nuförtiden. Det är tramsigt på ett medvetet sätt och verkligen inte pretentiöst. Det här är gjort för att underhålla men bara med en bråkdel av den budget som Bond-filmerna hade att tillgå. Ska man drista sig till att kalla Bond-filmerna för de seriösa filmerna så är det här helt klart de publikfriande filmerna. Det är stereotypiskt så det skriker om det och det skulle inte kunna fungera på något annat sätt. Frisyrer, miljöer och annat passar perfekt in i filmen och är verkligen helt och håller tidstypiska.

Historien är rafflande (se där, nu skrev jag det igen) och synnerligen underhållande. Det är en typisk feel-good film där man inte behöver fundera så mycket vad som händer och råkar man vara bakfull fungerar den hur fint som helst i alla fall. Kanske till och med bättre. Man kommer på sig själv med att sitta med ett fånigt leende på läpparna och med handen i chipsskålen. Det är en avslappnad känsla i den och det är svårt att missförstå något i filmen. Det är inga djupare finesser och en skön matinékänsla som sköljer över en när man ser filmen.

Självklart är det en rip-off på Bondfilmerna även om det vid den här tiden inte hade hunnit komma så många av denna vara som idag. Men jämför man med de tidiga Bond-filmerna hittar man självklart likheter. Jag tycker att man har utnyttjat dessa på ett bra sätt och inte tagit sig vatten över huvudet genom att vilja för mycket. Fram för fler agentfilmer från 60-70 talen!

Recension: The Storm

Jag brukar alltid gilla katastroffilmer och när det handlar om naturkatastrofer blir det oftast ännu bättre. Man berättar historier som oftast går ut på samma sak, moder natur är mäktig och man ska inte jävlas med henne i onödan. Allt som oftast ligger ju människan bakom genom miljöförstöring (global uppvärmning etc.) någonstans i bakgrunden och så även här. Man tror sig kunna kontrollera vädret med metoder som jag inte har meterologiska kunskaper nog att förstå, men så är det i alla fall. Naturligtvis finns det intressen som sträcker sig lång upp i den amerikanska regeringen och naturligtvis kan man använda vädret både för att rädda människoliv (se till att det regnar i ökenområden etc.) eller som vapen (orsaka orkaner etc. i fiendeland). Naturligtvis går också en experimentfas åt skogen och man orsakar en katastrof på hemmaplan som någon naturligtvis försöker att mörklägga. All forskning har sitt pris menar man och då får man räkna med att en och annan stryker med i processen. Filmen framställer både pekoralt flaggviftande som tydligt måste vara en ingrediens i sådana här filmer, och en konspiration bland de styrande politikerna. Det är både amerikanska värderingar och intriger på regeringsnivå alltså. Eftersom filmen är ganska lång och dessutom producerad för TV har den en relativt långsam inledning och det är väl att förvänta, men det händer inte mycket mer sen heller… Katastrofen kommer och katastrofen löses och det är uppenbart redan från början! I stort sett inget att hetsa upp sig för men är man fanatiskt intresserad av katastroffilmer kan det väl kanske finnas ett visst intresse här… Kanske! 

3/10

Recension: Flashman - 1967

Flashman

Regi: Milo Loy

1967

Action/Komedi

Några skurkar få tag i ett osynlighetsserum som de använder för att komma over pengar till sin brottsliga verksamhet. Samtidigt håller en kvinnlig liga på att systematiskt byta ut bankernas pengar mot falska sådana. Mitt i allt detta befinner sig Flashman, en brottets bekämpare som naturligtvis hela tiden är dem på spåren. Värre blir det också när de två ligorna slår sig ihop för att komma över en maharadjas alla pengar. De planerar att mörda honom och det är upp till Flashman att stoppa deras framfart.

Efter över tusen skrivna recensioner i olika format och längder tror jag aldrig att jag har använt ordet ”rafflande”. Det är ett ord som jag finner ha en negativ klang även om resultatet förstås kan vara underhållande. När det gäller den här filmen känner jag att det helt enkelt inte finns någon annan väg att gå än att just beskriva den som ”rafflande”. Det är fånigt och tramsigt men inte värre än att man klarar av att balansera precis på gränsen. Det är hela tiden charmigt och även om osynlighetslogiken fallerar på sina ställen är det ett rätt roligt manus. Jag hade faktiskt väntat mig en betydigt mindre underhållande film men lyckligtvis tar den här inte sig själv på allt för stort allvar.

Det är tydligt att Batman, den gamla serien, ligger som någon sorts inspirationskälla. Det förekommer inga textrutor ”KAPOW” ”BOOM” eller ”SMASH” och det är väl tur det för det hade kanske blivit lite för mycket. Det är mer själva känslan som man har försökt efterlikna. Och förstås att vår superhjälte inte är vem som helst utan en ofantligt rik snubbe som behöver adrenalinkickar för att må bra. Det finns inga underförstådda hämndtankar som det gör i Batman och det är på det hela taget mer lättillgängligt.

Som actionkomedi finns det förstås en hel del humoristiska inslag, både när det gäller repliker och situationer. På det hela taget tycker jag att man har lyckats mycket bra med miljöerna och det mesta ser faktiskt helt trovärdigt och storslaget ut. Till och med när man hittar lönndörrar i gamla ruiner. Det finns också ett par scener som uppenbart är trickfilmade med modeller men på det hela taget tycker jag att det ser bra ut. Att gestalta osynlighet på 60-talet var säkert en större utmaning än vad det skulle vara idag!

Hade jag inget annat sätt att beskriva underhållningsvärdet av den här skulle jag beskriva det som en baksmällefilm. Att dagen efter kvällen före slötitta på den här i hopp om att det inte blir allt för ansträngande införlivas lätt. Det är helt enkelt en underhållande film utan några större ambitioner.

OSS 117: Rio Ne Répond Plus - 2009 - Agent 117 i Rio

OSS 117: Rio Ne Répond Plus

Aka OSS 117: Lost in Rio

Regi: Michel Hazanavicius

2009

Komedi

Frankrikes bästa hemliga agent: Hubert Bonisseur de la Bath, även känd som OSS 117, får i uppdrag att resa till Sydamerika för att hitta en gammal nazistofficer. Vis sin sida har han den vackra Mossad-agenten Dolores eftersom Israel också är mycket intresserade av att hitta den gamle krigsförbrytaren. De kommer överrens om att Israelerna ska få ta Professor Von Zimmel som nazisten heter medan Agent 117 tar hans om vissa mirkofilmer som har försvunnit från Frankrike. Alla är nöjda och glada!

Man lär sig en hel del när man håller på att recensera film. Till exempel att det finns en hel filmserie från 50- och 60-talen om Agent 117. Jag har inte sett någon av dem men efter den här filmen blir jag onekligen sugen. De verkar nämligen inte vara åt det komiska hållet överhuvudtaget, som den här parodin är. Och det är med det parodiska jag har problem. Det står på omslaget att den här är en Bondparodi helt i klass med Austin Powers men jag vill påstå att det inte stämmer alls! Det här är mycket bättre än Austin Powers filmerna någonsin kunde drömma om att vara.

Låt vara att jag var väldigt skeptisk och till en början knappast trodde att jag skulle orka igenom hela. Men det är en film som lyckligtvis inte tar sig själv på allt för stort allvar. Och då menar jag inte att filmerna om Austin Powers nödvändigtvis gör det heller men det finns ändå en viss pretentiös inställning över Austin Powers filmernas prepubertala humor. Jag gillar galen humor och jag gillar sjuk humor men om den är alltför plump blir den bara pinsam. Men lyckligtvis är humorn här inte riktigt lika pubertal och det är väl det som räddar den från ett ofelbart misslyckande också.

Faktum är att efter några minuter kommer jag på mig själv med att vilja se vad som ska hända härnäst, vilka galenskaper som kommer att följa och om jag kommer att bli irriterad över de överdrivet politiskt inkorrekta replikerna. Det är nämligen en film som kantas av enorm okunskap och förutfattade meningar för andra religioner och kulturer. Det är dålig smak för sakens egen skull och det är knappast något som brukar vara något bra.

Men mot alla odds blir det underhållande och vår huvudpersons okunskap och narcissistiska natur stör mig inte alls lika mycket som jag trodde att det skulle göra. Och vad man är tycker om den här filmen så har den i alla fall öppnat mina ögon för en alternativ agent filmserie som jag helt klart måste kolla upp i framtiden!