077 – Vår Man i Casablanca - 1966 - Ge mig fler agentfilmer!



077 – Vår Man i Casablanca
Aka: A 077, Sfida Ai Killers
Regi: Antonio Margheriti
1966
Action

Tre forskare upptäcker en ny energikälla som kan komma att ersätta konventionella källor såsom olja inom en snar framtid. Alla är förstås inte lika överväldigande glada över denna upptäckt och snart är två av de tre forskarna mördade! Den tredje skyddas av den amerikanska underrättelsetjänsten, närmare bestämt av agenten Bob Flemming som med alla medel möjliga påbörjar sina undersökningar. Vem är det egentligen som ligger bakom de två dödsfallen?

Egentligen finns det två huvudsakliga anledningar till att jag intresserade mig för den här filmen. Dels så såg jag nyligen Flashman, som kanske inte är någon agentfilm i strikt bemärkelse, men som ändå har eurospy-känslan över sig. Jag fann det vara en mycket underhållande film och kände mig för första gången tvungen att använda ordet ”rafflande” som en el av beskrivningen av den. Den andra anledningen är något äldre och handlar om när jag skrev om den franska agentparodin Agent 117 på uppdrag i Rio. I och med det arbetet upptäckte jag att det fanns original som alltså inte var lika parodiska. Nu är det här i och för sig inte samma agentserie men det är i alla fall inte en parodi på något som fallit i glömska. Det här är den äkta varan!

Och visst märks det att det här inte är nyproducerat, på gott och ont. Det finns helt klart en glimt i ögat som man inte ser nuförtiden. Det är tramsigt på ett medvetet sätt och verkligen inte pretentiöst. Det här är gjort för att underhålla men bara med en bråkdel av den budget som Bond-filmerna hade att tillgå. Ska man drista sig till att kalla Bond-filmerna för de seriösa filmerna så är det här helt klart de publikfriande filmerna. Det är stereotypiskt så det skriker om det och det skulle inte kunna fungera på något annat sätt. Frisyrer, miljöer och annat passar perfekt in i filmen och är verkligen helt och håller tidstypiska.

Historien är rafflande (se där, nu skrev jag det igen) och synnerligen underhållande. Det är en typisk feel-good film där man inte behöver fundera så mycket vad som händer och råkar man vara bakfull fungerar den hur fint som helst i alla fall. Kanske till och med bättre. Man kommer på sig själv med att sitta med ett fånigt leende på läpparna och med handen i chipsskålen. Det är en avslappnad känsla i den och det är svårt att missförstå något i filmen. Det är inga djupare finesser och en skön matinékänsla som sköljer över en när man ser filmen.

Självklart är det en rip-off på Bondfilmerna även om det vid den här tiden inte hade hunnit komma så många av denna vara som idag. Men jämför man med de tidiga Bond-filmerna hittar man självklart likheter. Jag tycker att man har utnyttjat dessa på ett bra sätt och inte tagit sig vatten över huvudet genom att vilja för mycket. Fram för fler agentfilmer från 60-70 talen!