Dårfinkar och Dönickar – 1988 – Könsrollsproblematik

Den här TV-serien från 80-talet är väl egentligen något som jag aldrig skulle ha tittat på. Men slumpen är som slumpen är och av olika anledningar tittade DVDn in i min spelare i alla fall! Det är en barn- och ungdomsserie om en flicka som flyttar till en ny ort med mamman och hennes nya älskare. Simone som flickan heter tycker verkligen inte om den nye älskare – Yngve, men har förstås inget val med tanke på att hon bara är tolv år. Efter ett gräl klipper hon av sig sitt lång röda hår i protest och ger sig iväg för sin första dag i den nya skolan. Där visar det sig att en bokstav fallit bort från hennes namn och fröken presenterar henne som Simon, den nya pojken i klassen…

Jag har vid flere tillfällen refererat till filmer som Tootsie och Mrs Doubtfire när jag har skrivit om filmer där könsrollerna kastas om ända. Det finns förstås fler exempel och eftersom det i det här fallet är en flicka som blir pojke är kanske Boys Don’t Cry ett bättre exempel. Här ä det dock inte frågan om något allvarsammare utan det hela är egentligen ganska lättsamt. Åtminstone om man tillhör seriens främsta målgrupp. Som vuxen kanske det är lättare att se underliggare problematik när Simone förälskar sig i Isak eller när Kattis blir kär i Simon, som hon ju tror är en kille. Det är inga konstiga förvecklingar egentligen, men tämligen underhållande. Jag skulle rent av vilja kalla det spännande när det efter sju och ett halvt avsnitt är dags att klara upp förvirringen.

Eftersom jag gillar historier där var och en får chansen att vara sig själv, utan att andra egentligen har något att säga till om, fastnar jag snabbt för historien. Det är inte det att Simone egentligen vill vara pojke, det bara blir så, men var och en – oavsett kön – ska väl ha rätt att bete sig som man själv vill och trivs med. Att kunna röra sig över de stereotypiska könsrollerna är få förunnat!

Och det finns faktiskt en hel del underliggande pedagogik också. När morfar flyttar in hos mamman och hennes älskare för att han inte vill dö på sjukhuset kommer det också lite allvar in i bilden. Inte för att serien egentligen handlar om döden, för det gör den inte. Men redan i unga år konfronteras ändå många med den. Mor- och far föräldrar dör och till och med föräldrar går bort, för att inte tala om husdjur. Det är ett ämne som är svårt att greppa men som alla utan undantag förr eller senare måste konfronteras med. Det är också morfar som definierar seriens titel. Dårfinkar, de som behöver lite spänning och äventyr, gör lite tokiga saker för att se vad som händer, och, dönickar som tar det säkra före det osäkra och på så sätt inte riktigt får uppleva livet på samma sätt som dårfinkarna. Det är riktigt bra beskrivet faktiskt!

Jag gillade serien mer än jag trodde jag skulle göra. Det är åtta avsnitt som håller på i ungefär 30 minuter var. Det går väl att plöja alltihop på en gång om man är intresserad av det men det är också en utmärkt serie att ta ett eller två avsnitt varje dag, så är det över på en vecka. Det är inget som kommer att revolutionera en vuxen människa och ett barn kanske inte förstår hela konceptet med utanförskapet men det är helt klart givande underhållning i ett par timmar!

7/10