Salon Kitty - 1976 - Verklighetsbaserad!

Salon Kitty

Regi: Tinto Brass

1976

Drama

Salong Kitty är ett glädjehus mitt inne i Berlins och maktens centrum. Glädjeflickorna är i själva verket nationalsocialistiska tvångsrekryteringar gjorda av SS-officeren Helmut Wallenberg (Helmut Berger) och deras uppgift är att rapportera in allt som yppas i sänghalmen, allt som kan tänkas vara viktigt för tredje riket. Men som om det inte vore nog med flickornas skriftliga rapporter så avlyssnas också hela horhuset och blir därmed en enda stor hemlig källa för känslig information. Denna hemliga avlyssning uppdagas dock så småningom av Bordellmamman Kitty Kellerman (Ingrid Thulin) och glädjeflickan Margherita (Teresa Ann Savoy) som planerar att hämnas på den makthungrige Wallenberg.

Till att börja med måste man väl säga att varken den här, eller någon annan film av Tinto Brass passar alla. Å andra sidan så passar väl varken Ingmar Bergman eller Lars Von Trier alla heller, utan att någon för den skull någonsin skulle anklaga dessa båda välansedda herrar för att syssla med pornografi. Med Brass är det annorlunda, hans nakna filmer med kontroversiella ämnen misstolkas lätt som både det ena och det andra. Troligen beror detta till mångt och mycket på folks trångsynthet och oförstånd att ta åt sig nakna kroppar utan att för den delen fantisera ihop mer än som faktiskt visas i filmerna. Brass egen inställning är solklar och hans definition av skillnaden mellan erotik och pornografi är svår att missförstå ”Pornography is there to give you an erection. Erotica is there to give you emotions”.

Salon Kitty är definitivt en sån film! Att blanda ihop både sex och nazism i samma film kräver mod och en synnerligen bra ursäkt om man inte vill bli lynchad, åtminstone om man vill att ens film ska gå till historien och inte bara bli vilken naziploitationrulle som helst. Det är precis vad Tinto Brass lyckas med i Salon Kitty. Han använder sig av en stor portion satir och förlöjligar hela det nazistiska konceptet på ett synnerligen komiskt sätt. Inte minst genom att låta högt uppsatta officerare ägna sig åt diverse löjeväckande perversiteter, som att använda kvinnokläder under uniformen eller att slicka och suga på en brödbit gjord för att efterlikna ett erigerat kön, samtidigt som Viljans Triumf projekteras över scenen. Dessutom återfinns element av undergivenhet som egentligen kanske inte är helt ovanlig hos personer i betydande maktställningar. En del kan säkert tycka att mycket av ovanstående påminner om Ilsa – She Wolf of the SS och jag håller faktiskt med! Det var också producenternas ursprungliga intention att efterlikna detta flaggskepp inom nazisploitationgenren, men i och med att Brass tillträdde som filmens regissör skrevs manuset om.

Det är troligen tack vara detta som filmen är så snygg som den är och det märks att inte all fokus gått åt till att välja ut snygga flickor till bordellen, så ytlig är den då rakt inte. Ofta slås man av hur stiliga sång och dansnumren är och jag tycker verkligen filmen kommer till sin rätt under dessa scener. Man skulle utan vidare kunna jämföra med vilken musikal eller showfilm av klassiskt snitt som helst, där kanske Cabaret ligger närmast till hands!

Något som tyvärr inte alltid är lika lyckat är att filmens manus gör alla möjliga avstickare. Det är svårt att koncentrera sig på den egentliga handlingen när man inte riktigt vet vilka sidospår som är väsentliga och detta gör också att filmen drar ut på tiden och får sin längd emot sig (lite över två timmar). Å andra sidan är filmens andemening och sensmoral glasklar, att nazismen enda mål är egocentrisk makt och ve dem som inte vaknar upp och inser detta. I samband med detta kan man nämna ett klockrent citat från filmen ”The most important thing is to be on the winning side!”. Det säger väl en del om att göra det lättaste av situationen, blunda för verkligheten och följa med strömmen!?

Det finns också en klar likhet med Tinto Brass nästa film, hans mer kända Caligula. De är båda helt klart en skildring av ett imperium i dekadent förfall och i likhet med den finns det också i Salon Kitty några riktigt groteska och motbjudande sexscener. Till exempel när flickorna testas, med diverse groteska sexpartners, så de verkligen håller måttet inför uppdraget.

Skådespelarmässigt fungerar filmen mycket bra och de tre stora rollerna är mycket trovärdiga. Bergmanaktrisen Ingrid Thulin axlar titelrollen med den äran och Helmut Berger är utmärkt som SS-officer, dessutom klär Teresa Ann Savoy av sig och springer omkring lättklädd mest hela tiden. Men vad hade du förväntat dig egentligen, det handlar ju trots allt om ett horhus!

Vacker och oförglömlig men aningen seg på sina ställen.

Recension: Hoppsan! - 1955

Hoppsan!

Regi: Stig Olin

1955

Komedi

Serier är till ett fördärv! De förpestar livet för både gamla och unga och inte ska vi väl låta våra barn utsättas för något så hemskt?! Så låter i alla fall den antiseriekampanj som har dragits igång. Främsta orsaken till det dekadenta förfallet är en serie som heter ”Monstret” och som skapas av Hubert Yrhage (Povel Ramel) som genast går till försvar för serierna och hans egen serie i synnerhet. Intentionen bakom den är alls inte demoraliserande, snarare tvärtom! Det är istället seriemotståndarnas egen fantasi som får serien att verka sexistisk och våldsam.

Första gången jag kom i kontakt med Povel Ramel var sannolikt genom hans musikaliska sätt att utnyttja komiken. Både i texter och musik, men kanske framför allt texterna. De första sångerna jag lyssnade på kommer jag så väl ihåg. I föräldrahemmet hittade jag Karl Nilsson och Dom små små detaljerna inspelade på nåt gammalt kassettband. På något sätt blev jag besatt av mannens underfundiga klurigheter och jag kan lugnt och utan överdrift säga att jag inte hade varit där jag är idag om det inte vore för Povel! Numera har jag en betydligt större referensram till hans visor och kvickheter, allt är inte fantastiskt men mycket är oerhört nybildande och skarpsint!

Således var jag under tron att det här var en film skriven av Povel och blev lite förvånad när jag upptäckte att så inte var fallet. Jag vet att Owe Thörnqvist skrev en del till Knäppupp revyerna men jag var ändå under föreställningen att Povel gjorde det mesta själv. Hur som helst är det en historia skriven av Olle Strandberg men det blir inte mindre Ramelskt för det. Det är en helt vansinnig historia som trots allt har en gravt allvarlig underton. Det är en satir som driver med den hysteri som tydligen rådde just mot seriekulturen. Vi har sett det många gånger sedan dess. Med rockmusikens inmarsch, videovåldet på 80-talet och just nu pågår en våldsam sanering av ett (smyg)rasistiskt språkbruk. Vi gör om designen på kinapuffar byter namn på kakor och försöker föra debatter om Tintin och Astrid Lindgren och Gud vet vad. Förresten så innehåller den hör filmen också ord som näppeligen skulle betraktas som rumsrena idag! Gud bevars, förbjud den – nu! Genast!

Själva satiren var tydligen inte särskilt tydligt för sin tid då det påstås att en enad kritikerkår inte riktigt förstod filmens budskap. Man trodde att den drev med seriekulturen snarare än det moraliserande motståndet till den. Idag kan jag inte tänka mig att detta skulle missförstås, åtminstone inte med serier som utgångspunkt. Det är idag så etablerat att det verkar helt befängt att moralisera kring det. Det skulle snarare få en ironisk effekt.

Så det finns helt klart ett kärnämne och ett budskap. Jag ser väl inte riktigt den som ett politiskt inlägg i dagens samhälle utan snarare som en underhållande fars. Fast ingen förväxlingsfars kanske. Snarare lite absurditeter stuvade på varandra. Jag känner inte att det behövs någon djupare analys egentligen. Antingen gillar man den och blir underhållen av denna familjefilm från förr, eller så gör man det inte. Som Povelfantast kan man glädja sig åt att några fantastiska sånger ingår i filmen. Ge Mig en kvart om dagen, en blinkning till Arne Tammers klassiska slogan; Sätt tulpaner i Mossa till Mor och Släkthuset ingår till exempel.

Det är heller inte ont om namnkunniga skådespelare. Povel Ramel får väl först och främst sägas vara musiker och revyartist men bland de övriga medverkade märks till exempel Harriet Andersson, Sven Lindberg, Douglas Håge, Georg Rydeberg, Carl-Gustaf Lindstedt och Ingrid Thulin. Det är mycket gedigen rollista och den innehåller också allt man kan behöva av trovärdighet. I alla fall om man tar med själva genren och den tidsepok filmen gjordes med i beräkningarna.

6/10