Recension: Porcile - 1969

Porcile

Aka: Pigsty

Regi: Pier Paolo Pasolini

1969

Drama

Det här är berättelsen om en kannibal i en icke specificerbar dåtid mitt ute i öknen. Samtidigt berättas också historien om sonen till en tyck industrialist, tillika före detta nazist, i det moderna Tyskland. Denne son tillbringar heller sin tid med grisarna i svinstian än med sin fästmö medan den unge kannibalen blir tillfångatagen och dömd för sina brott. Han har dödat sin far, ätit människokött och varit alldeles utom sig av glädje.

Det här är absolut inte en film för alla och envar och jag tror man måste vara ganska envis för att se den. Med det menar jag att den inte bjuder på några enkla lösningar och att den är ytterst svårtydd. Att det är en intellektuell regissör som ligger bakom den här råder det inget som helst tvivel om och jag är helt säker på att Pier Paolo Pasolini hade haft svar på alla frågor man får i skallen efter att ha sett den här filmen.

Jag vet inte riktigt vad det är som gör det men det känns som om man var närvarande i filmen när man ser den. Kanske är det Pasolinis mycket raka vinklar och stadiga bildspråk som gör det, eller kanske det beror på de poetiskt vackra dialogerna som tycks påverka utan att man egentligen förstår varför. Detta gäller förresten resten av filmen också. Innan man ens börjar försöka förstå vad som egentligen menas infinner sig en känsla av olust, avsmak och förakt!

Skådespeleriet är kanske inte filmens och Pasolinis starkaste sida och trovärdighetsproblemen beroende på detta är emellanåt tydliga. Samtidigt tycks det finnas en tanke bakom de distanserade karaktärerna som om Pasolini vill berätta något för oss på detta sätt. Ett samhällskritiskt inlägg om omöjligheten att någonsin känna till någon annans allra innersta?

Som jag började skriva är den här filmen inte för alla, men om man vill se en film som verkligen utmanar ens intellekt ska man söka reda på den här. Jag tror inte det finns något sätt att tolka den här rätt eller fel och det är kanske just däri dess styrka sitter, de många möjliga lösningar  som erbjuds i den egna skallen.

En svår film!

Recension: Poseidon - 2006

Poseidon

Regi: Wolfgang Petersen

2006

Action

På nyårsafton, just efter tolvslaget, träffas den gigantiska lyxkryssaren Poseidon av en jättelik våg som bokstavligen vänder uppochner på skeppet. Fartygets kapten informerar om att deras position och status har gått ut per automatik till räddingsmyndigheten och att de kommer att bli räddade inom bara ett par timmar. Några få av passagerarna vägrar dock acceptera detta och beger sig på eget bevåg på upptäcksfärd mot en utgång. Deras väg går nedåt till skrovet (som nu ligger uppåt) från däck till däck och de måste modigt möta både de enorma mängder vatten och de explosioner som korsar deras väg.

Det finns katastroffilmer i full skala där hela planetens existens är i fara (t.ex. Armageddon och Deep Impact) och det finns katastroffilmer. Den här faller in i den andra kategorin där katastrofen är begränsad till ett relativt litet antal människor, som visserligen kämpar för sin egen överlevnad men i ett relativt litet område. Ett par av de allra mest kända filmerna av den här typen torde vara The Towering Inferno (Skyskrapan brinner) och Airport. Ja, rent av självaste Titanic faktiskt!

Den här kommer i gång ganska snabb och den lyckas sedan hålla ett förvånansvärt högt tempo rakt igenom. Tyvärr är den också ganska ospännande vilket kanske kan bero på att det inte finns nåt nytt under solen, eller under skrovet kanske om man får vara lite vitsig. Nu menar jag inte att jag jämför den här remaken med dess original, för i skrivandets stund har jag faktiskt inte snokat reda på och sett originalet, utan helt enkelt att det är lite väl mycket actionklichéer staplade på varandra. Man har visserligen försökt att skapa inbördes relationer mellan den lilla grupp som försöker ta sig ut men i grund och botten är det bara samma gamla mall.

Den gamle hjälten, (Kurt Russell) en gång New Yorks borgmästare som fortfarande vill vara hjälte. Hans dotter som tycker att han fortfarande vill kontrollera hennes liv trots att hon är vuxen och hennes pojkvän, som desperat försöker imponerade på sin blivande svärfar. Efterhand växer givetvis respekten för denna pojkvän för att till slut.. tja.. i alla fall nästan accepteras. Vi har också yngre hjälten som alltid vänder tillbaka för att hjälpa dem som kommit på efterkälken, även i de mest hopplösa situationer. En yngre pojke och hans mor finns också representerade tillsammans med den, åtminstone ombord på fartyg, obligatoriska fripassageraren. Slutligen finns den livströtta och homofila man som blivit övergiven av sin pojkvän (Richard Dreyfuss).

Den sistnämnda karaktären tycker jag är den mest intressanta, kanske för att det är just min gamla favoritskådis Richard Dreyfuss som axlar rollen. Inget ont om de andra skådespelarna på nåt sätt men jag anser ändå det vara klasskillnad på uppvisningen.

Duger som underhållningen men ger inga bestående intryck.

Recension: Polisstyrka X7 - 2009

Polisstyrka X7

Aka: Newsmakers, Goryachie Novosti

Regi: Anders Banke

2009

Action/Thriller

Ett välplanerat rån eskalerar till blodiga eldstrider med polisen och då kan man fråga sig om det verkligen var så välplanerat? Kanske var det slumpen som gjorde att saker gick som de gick? Det som följer är en katt och råtta lek där media bevakar allt och när den ryska polisen utmålas som fega och dumma krävs det nya metoder för att ändra på deras image. Tillsammans med militären utvecklar man en idé som ska förändra allt. Man sätter helt enkelt kameror på hela specialstyrkan och planerar att göra en dokusåpa av alltihop, hur man stormar huset där banditerna håller en familj som gisslan och hur poliserna är riktigt bra poliser. Men frågan är hur mycket av materialet som är manipulerat och konstruerat för att ställa polisen i en bättre dager? Nu avgörs det inte längre med vapen utan i media…

Ska man se det här som enbart en actionfilm så är det fullt drag i ett antal minuter fram till filmen tar en lugnare vändning och blir ett gisslandrama. Det är svårt hur länge det pågår men det är i alla fall mycket bra genomfört! Och det säger heller inte lite när det kommer från mig som inte är särskilt förtjust i eldstrider egentligen. Här finns dock en närvaro och realism som gör det riktigt spännande och underhållande! Det är faktiskt en riktigt rå inledning på filmen!

                                

Men jag tycker inte att man ska se den som enbart en actionfilm eller thriller heller för den delen. Det finns flera nivåer av handling och metahistorier här. Jag gillar verkligen idén med en dokusåpa om polisens arbete. Inte för att det är något helt nytt, det är väl något som funnits ett bra tag och visas i andra delar av världen (läs USA) ett bra tag. Men det här är lite skillnad, inte bara för att det utspelar sig i ryssland och på ryska men det är onekligen en bidragande orsak. Jag vet inte riktigt när filmen utspelar sig men det måste i alla fall vara efter glasnost och det visar ett samhälle som håller på att gå överstyr med brottslighet som polisen inte rår på.

Ur detta kommer propagandan, som väl aldrig lämnat det ryska samhället, åtminstone inte enligt vår egen – västvärldens propaganda. Med andra ord kan man se det här som en politisk film ur många perspektiv. Man kan också se det som en film om hur allt måste visas på TV, hur mycket som egentligen är sant i dokusåporna och hur mycket som är vinklat för att ge så bra tittarsiffror som möjligt. Detta är naturligtvis självklarheter för de allra flesta men det är ändå kul att se hur man berättar historien.

Självklart kan man också välja att se filmen mer tvådimensionellt, som ett gisslandrama där möjligen någon form av Stockholmsyndromet avhandlas som bisak. Inte en förälskelse kanske men i alla fall en viss samhörighet med kidnapparna. Dessa kidnappare fungerar förresten också som avskräckande exempel för de barn som ingår i gisslan. De uppmanar själva dem att sköta sig så att de inte kommer att bli som kidnapparna. Det är lite kul och definitivt en gliring till samhället.

Jag gillar den här filmen men tycker inte att man får fullt utbyte av den om man inte tar tillvara på alla nivåer och tolkningsmöjligheter av den. Enda problemet som jag ser det är att det är lite svårt att hålla isär vem som är vem. Det är inte tillräckligt starka och genomarbetade karaktärer för det, med vissa undantag förstås. Men jag har å andra sidan inte sett Dai Si Gin som den här filmen är en nyinspelning av, det är kanske något man har försökt efterlikna?