Recension: Poseidon - 2006



Poseidon
Regi: Wolfgang Petersen
2006
Action

På nyårsafton, just efter tolvslaget, träffas den gigantiska lyxkryssaren Poseidon av en jättelik våg som bokstavligen vänder uppochner på skeppet. Fartygets kapten informerar om att deras position och status har gått ut per automatik till räddingsmyndigheten och att de kommer att bli räddade inom bara ett par timmar. Några få av passagerarna vägrar dock acceptera detta och beger sig på eget bevåg på upptäcksfärd mot en utgång. Deras väg går nedåt till skrovet (som nu ligger uppåt) från däck till däck och de måste modigt möta både de enorma mängder vatten och de explosioner som korsar deras väg.

Det finns katastroffilmer i full skala där hela planetens existens är i fara (t.ex. Armageddon och Deep Impact) och det finns katastroffilmer. Den här faller in i den andra kategorin där katastrofen är begränsad till ett relativt litet antal människor, som visserligen kämpar för sin egen överlevnad men i ett relativt litet område. Ett par av de allra mest kända filmerna av den här typen torde vara The Towering Inferno (Skyskrapan brinner) och Airport. Ja, rent av självaste Titanic faktiskt!

Den här kommer i gång ganska snabb och den lyckas sedan hålla ett förvånansvärt högt tempo rakt igenom. Tyvärr är den också ganska ospännande vilket kanske kan bero på att det inte finns nåt nytt under solen, eller under skrovet kanske om man får vara lite vitsig. Nu menar jag inte att jag jämför den här remaken med dess original, för i skrivandets stund har jag faktiskt inte snokat reda på och sett originalet, utan helt enkelt att det är lite väl mycket actionklichéer staplade på varandra. Man har visserligen försökt att skapa inbördes relationer mellan den lilla grupp som försöker ta sig ut men i grund och botten är det bara samma gamla mall.

Den gamle hjälten, (Kurt Russell) en gång New Yorks borgmästare som fortfarande vill vara hjälte. Hans dotter som tycker att han fortfarande vill kontrollera hennes liv trots att hon är vuxen och hennes pojkvän, som desperat försöker imponerade på sin blivande svärfar. Efterhand växer givetvis respekten för denna pojkvän för att till slut.. tja.. i alla fall nästan accepteras. Vi har också yngre hjälten som alltid vänder tillbaka för att hjälpa dem som kommit på efterkälken, även i de mest hopplösa situationer. En yngre pojke och hans mor finns också representerade tillsammans med den, åtminstone ombord på fartyg, obligatoriska fripassageraren. Slutligen finns den livströtta och homofila man som blivit övergiven av sin pojkvän (Richard Dreyfuss).

Den sistnämnda karaktären tycker jag är den mest intressanta, kanske för att det är just min gamla favoritskådis Richard Dreyfuss som axlar rollen. Inget ont om de andra skådespelarna på nåt sätt men jag anser ändå det vara klasskillnad på uppvisningen.

Duger som underhållningen men ger inga bestående intryck.