Recension: Dead Silence - 2007

Dead Silence

Regi: James Wan

2007

Horror

Den lokala legenden i den lilla staden Ravens Fair handlar om en buktalare som fortfarande är närvarande många år efter sin död. Man tror också verkligen på att det är hon som ligger bakom en mängd mystiska dödsfall, på i och utanför staden, genom årens lopp. Jamie (Ryan Kwanten) som lyckats komma därifrån får en dag ett paket levererat utanför dörren, ingen avsändare finns att finna på paketet som innehåller en buktalardocka vid namn Billy. Genast minns han de gamla legenderna och det skrämmande godnattsagor han hörde som barn, det dröjer heller inte länge innan hans fru dör en våldsam död och han själv anklagas för mordet. Det finns bara en sak att göra, konfrontera sin rädsla, återvända till sin födelsestad och söka efter svaren…

En på många sätt ganska bra och effektiv film, den är faktiskt mycket spännande en stor del av tiden och det märks att unge James Wan, som kanske är mest känd för att ha gjort Saw, behärskar så stora delar av filmskapandets konst, trots sin ringa ålder. Man kan hitta referenser till både gamla klassiker från femtiotalet samt mer stämningsfulla verk av till exempel Mario Bava gömda i filmen. Så förskräckligt gömda kanske de inte är förstås, snarare är de ganska ytliga och är man någorlunda bevandrad i genren upptäcker man en hel redan vid första anblicken.

Detta hindrar ju förstås inte att det är effektivt och att man lyckats göra den där buktalardockan synnerligen skrämmande, jag tror det framförallt är för att man lyckats så bra med ögonen. Den ser lite diabolisk ut och man känner att man inte riktigt vet när det ska börja leva igen, synnerligen suggestivt berättat. Man kan heller inte klaga på det visuella, skuggor och ljussättning är i absolut toppklass medan man under stundom kan gnälla lite på lite livlöst skådespeleri och oinspirerad regi som känns lite slarvig emellanåt. Inget som stör helheten så otroligt mycket i och för sig, men jag tyckte det var tillräckligt för att vara nödvändigt att nämna.

Akilleshälen är sålunda manuset, även om själva historien även den visar potential. Den känns lite slarvig hoptejpad på sina ställen och det känns som man inte riktigt tänkt igenom alla lösa ändar som bildas efter hand, ändamålet helgar inte medlet i det har fallet och det här drar tyvärr ned filmen från att ha kunnat blivit riktigt riktigt bra till de medelmåttigas stora skara.

Ska man drista sig till att jämföra med något får jag nog störst vibbar av Darkness Falls, som jag dock tycker fått oförtjänt dåligt rykte från många håll. Jag tycker mig också se en viss inspiration hämtar från The Woman in Black (1989) och de allra effektivaste skrämselscenerna påminner mig faktiskt mest om denna fantastiska film.

Avslutningsvis spår jag en ljus framtid för James Wan, kan han bara lära sig att jobba med ordentligt välskrivna manus tror jag han kan gå hur långt som helst. Han har ju framtiden för sig och borde kunna leverera åtminstone ett par framtida klassiker under sin karriär. Den som lever får se, men jag tänker i alla fall följa hans filmande framöver med stort intresse!

Recension: The Thing – 2011

När jag först hörde talas om att den här filmen skulle bli verklighet var jag förundrad över varför någon överhuvudtaget var intresserad av att göra om den. Sen insåg jag att det faktiskt inte alls är en nyinspelning av John Carpenters 80-tal rulle (som även den har en föregångare). Den utspelar sig nämligen före det som händer i John Carpenters film, den film som de flesta skräckfilmsälskare verkar kalla för mästerverk. Själv är jag osäker på om jag vågar se om den. Ibland är det bäst att låta det förflutna vara det förflutna istället för att rota i gamla minnen.

Således börjar den här filmen med norsk dialog, det var ju norrmännen som först upptäckte ”saken” i isen. När man sedan blandar in amerikaner i undersökningarna förändras också språket. En och annan replik på norska dröjer sig kvar och jag gillar det. Det är skönt att man har varit ambitiös nog att behålla norskan som en större ingrediens än bara en touch i inledningen. Det bidrar också till ökad realism.

Tyvärr är filmen ganska själslös. Den är inte vidare spännande och det beror säkert delvis på att man redan vet vad som kommer att hända. Även om det inte känns som att man har kopierat eller stulit någonting är det ändå mycket som känns igen. Den lilla extra nerven saknas helt enkelt.

Varelsen är mera i bild än vad jag minns från 80-talsfilmen. Det är inte odelat positivt eller negativt heller för den delen. Ibland ser det riktigt bra ut medan det ibland tar sig rena löjeväckande uttryck. För MTV-generationen fungerar säkert den här filmen alldeles utmärkt. Den är välgjord och den är till synes ganska tät i sitt innehåll, rent av mystisk om man inte hade sina förkunskaper. Men för filmfreaks är det väl inget att hänga i granen. En ganska ordinär film som inte bjuder på något utöver det vanliga.

6/10

War Horse - 2011 - Trohet mellan människa och häst!

War Horse

Regi: Steven Spielberg

2011

Drama/Krig

Albert älskar sin häst – Joey. Egentligen är det förstås inte hans häst utan en som hans envisa pappa ropat in på auktion bara för att byns rikaste inte ska få honom. Hur som helst är det Albert som tränar honom, lär honom att plöja och göra allt möjligt annat som alla säger är bortkastad tid. De blir helt enkelt bästa vänner och visar att inget är omöjligt. Detta är i alla fall sanningen tills den dag kriget kommer och Joey säljs till armén. Albert svär Joey evig trohet och lovar att söka upp honom igen oavsett vilka hinder som ställs dem emellan. De går skilda vägar men varthän hästen Joey finns väcker han starka känslor och har förmågan att locka fram det bästa i människorna.

När det gäller mer obskyra rullar brukar man lite slarvigt säga att ”filmen inte är för alla” och liknande. Men faktum är att inte heller en så här stor Hollywoodproduktion tilltalar alla! Den som är fanatiskt inne på europeiska kultfilmer från 70-talet lär till exempel inte vara intresserad av den här. Nu undrar ni varför jag låter den här recensionen ta den här vändningen? Jo, det är nämligen så att jag inte var särskilt förtjust i den men jag kan inte helt enkelt inte med att ge den ett lågt betyg utan att konstatera varför jag gör det. För naturligtvis är det en välgjord film, det finns inte mycket i miljöerna och skådespelarprestationerna som är värt att ändra på och produktionsvärdena är förstås höga.

Det som stör mig och det jag har svårt att ta till mig är att den är så överdrivet sötsliskig. Allting är så fint och tillrättalagt och alla som stöter på hästen är alltför älskvärda. Det betyder inte att krigsmiljöerna på något sätt är fåniga eller orealistiska. Skyttegravsdramatiken känns oerhört äkta och faktiskt lite skrämmande. Men bara lite, för det är även här allt för uppenbart att det handlar om film, att det finns en skapad dramaturgi snarare än ett naturligt flöde av händelser. Där fick jag nog till det, det är i alla fall delvis det jag har problem med. Det känns forcerat hela vägen och det påverkar mig alldeles för mycket för att jag ska kunna njuta av produktionen.

För mig blir det tråkigt när man så pass medveten försöker att trycka på mig känslor som det är meningen att jag ska känna. Men visst finns det scener som jag verkligen gillar. Till exempel finns det en där Joey först fastnat i taggtråd, en mycket tragisk scen där man nästan kan känna hästens smärta. Det visar sig sedan att Joey har fastnat mellan tyska och brittiska skyttegravarna, vilket i sin tur innebär att soldaterna kan lägga sin fiendskap åt sidan för ett ögonblick. Det är en rörande scen som trots allt lockar fram en känsloanstormning.

Överraskningar finns det få i filmen, känslan att allting kommer att lyckas på ett eller annat sätt försvinner aldrig. Det gör att spänningen försvinner och det är fullständigt uppenbart hur det hela kommer att sluta. Jag skulle inte ens betrakta det som en spoiler att avslöja det här, men jag låter trots allt bli.

4/10

Bilder: ©DreamWorks II Distribution Co., LLC. 

Recension: Cube - 1997

Cube

Regi: Vincenzo Natali

1997

Sci-Fi/Horror

En grupp människor vaknar upp en efter en inne i ett komplext system av olika rum som inte tycks leda någonstans. Oberoende av varandra börjar de utforska miljön och upptäcker snart att alla rum ser precis likadana ut. Det enda som skiljer dem åt är färgerna. Rummen är förenade med små luckor, en på varje håll samt uppåt och nedåt. Att använda dem för att ta sig till nästa rum är emellertid förenat med livsfara, då hela stället verkar vara riggat med fällor av någon okänd makt och man vet aldrig vad som väntar i nästa rum. Så småningom stöter de dock på varandra och drar nytta av det. De har alla talanger som visar sig vara användbara och måste nu samarbeta för att ta sig ut, något som verkar vara lättare sagt än gjort!

Denna succéfilm hade väldigt låg budget när den spelades in. Det är dock ingenting som märks, förutom det faktum att nästan hela filmen spelades in i ett ”set”. D v s rummen som har olika färg är egentligen ett och samma. Nu tycker jag inte att det är något som drar ner filmen, snarare tvärtom. Det är en fröjd att se hur man kan åstadkomma så mycket med så lite.

Stämning av spänning byggs upp från ruta ett och konfliktdramat blir snart påtagligt. Allt eftersom stressen hos karaktärerna ökar ju kortare blir stubinen och desto mindre tolererar de från de andra i gruppen. Just det här samspelet tycker jag är filmens starkaste sida.

Samtidigt sitter man som på nålar och blir orolig för de fällor som finns lite varstans. Ska de klara sig den här gången eller kommer någon påhittig fälla att sätta stopp för dem?  Tydligen finns det något slags mönster för hur fällorna är utlagda, åtminstone kommer karaktärerna fram till det genom någon avancerad matematisk operation som låter övermänsklig för mig. Dessutom är man ju så klart nyfiken på meningen. Varför vaknar de där? Vem ligger bakom? Varför just dem? Etc.

Personligen ser jag den här filmen som ett slags metafor för livet. Eller kanske snarare för meningen med livet. Man kan se deras kamp för att hitta en utgång till något större och finare, som en strävan att bättra sig själv och hitta sina egna mål och värderingar i livet. Om det här är tanken med filmen låter jag vara osagt, men i teorin skulle det kunna vara så.

Ett självklart val för den som vill se något riktigt intellektuellt utmanande eller kanske bara vill se en spännande film med bra dramatik och listigt manus!

The Day the Earth Stood Still - 2008 - med en doft av det kalla kriget

The Day the Earth Stood Still

Regi: Scott Derrickson

2008

Sci-Fi/Action

En form av utomjordiskt rymdskepp landar mitt i Central Park och en grupp vetenskapsmän kallas dit för att undersöka saken. Det visar sig snart att skeppets passagerare Klaatu (Keanu Reeves) har en mänsklig skepnad och att den gigantiska robot som åtföljer honom är lika mäktig som destruktiv om den attackeras. Vad som däremot är mer höjt i dimmor är utomjordingen intentioner, har han kommit i fredliga ärenden eller är hans uppdrag helt enkelt att förinta jorden och/eller dess mänskliga population?

Man hittar förstås många likheter mellan den här filmen och originalet som kom redan 1951. Med det i åtanke förstår vi naturligtvis att förutsättningarna är helt olika nu jämfört med klimatet som rådde under det kalla kriget. Det är väl heller ingen hemlighet att många av de här science fiction rullarna gjordes som metaforer för kommunisträdda amerikaner, vilket kanske inte kan anses vara verkligheten idag.

                                         

Med det i åtanke försvinner väl lite av den ursprungliga poängen med filmen och kvar blir ett sätt att göra ren underhållning av teman, gärna med bra effekter och trots alt lite sensmoral. Effekterna är det lite si och så med tycker jag. Emellanåt ser det lite ut som om man haft en serietidning som storyboard och faktiskt, ärligt talat, lite för mycket för att man ska kunna ta det på fullt allvar. Andra gånger ser det ut som om man förlitat sig allt för mycket på (dåliga) datorgenererade effekter, medan det faktiskt finns tillfällen då det ser riktigt riktigt bra ut också. Väldigt ojämnt med andra ord. På det hela taget, med tanke vad det är för slags produktion, får den dock godkänt.

Sensmoralen är heller inte oväntad. Och oavsett om Klaatu skickats för att förinta jorden eller inte så inser vi att det finns potential och möjligheter i den mänskliga rasen att förändra oss, blir bättre eller rent av utvecklas när vi inte längre har något annat val. Detta visualiseras framförallt genom ett mycket gediget skådespeleri från Jennifer Connelly som spelar mot Keanu Reeves. När hon inser att hon inte kan påverka Klaatu med resonemang återstår det inget annat sätt än att visa viljan till bot och bättring på andra sätt. Sätt som egentligen inte går att klä i ord, känslor som medkänsla, osjälviskhet och empati. Kanske det som utgör själva essensen för den mänskliga rasen?

Själva roboten, som jag gillade skarpt när jag såg originalet för så där hundra år sedan, är helt klart en hommage till den gamla goda tiden och det som egentligen binder samman filmerna. Det är naturligtvis en något moderna kreation än vad som kunde skapas 1951 men den klassiska renheten utan krusiduller finns kvar.

En sak som jag reagerade på och som egentligen inte har med själva filmen att göra, är att det på baksidan av fodralet står att den är från sju år. Jag tycker det är en lite märklig rekommendation då flera av de teman som presenteras i filmen är ganska allvarsamma och kanske svåra att förstå i en så ung ålder. Visst, det är egentligen en actionfilm utan större krusiduller, men teman som handlar om total annihilation av den mänskliga rasen kanske kräver en något högra ålder för att fullständigt greppa.

Totalt sett en underhållande film för stunden men utan den närvaro som det kalla kriget gav originalet!

6/10

Recension: Death Roll - 2008

Death Roll

Regi: Gary Jones

2008

Action/Horror

Ett flygplan kraschar efter att det har blivit kapat av några rånare i träskmarkerna. De överlevande tvingas bära kaparnas väskor, som är till bredden fyllda med stulna pengar, eller dö. Men det är inte bara bovarna som hotar dem, i vattnet lurar också en jättelik krokodil som inget hellre vill än att han dem till lunch…

Redan i inledningsscenerna blev jag riktigt förvirrad då jag inte riktigt var beredd på hur den skulle börja. Det kändes helt enkelt inte som en upptrappning till en djurskräckis av det snitt jag har förväntat mig. Det märks ganska tydligt att man inte lagt ner allt för mycket tid på ett trovärdigt och realistisk manus och det inledande bankrånet spårar ut i en eldstrid mellan rånarna och polisen, till synes för sakens egen skull. Det ser kanske inte jättebra ut och varenda kliché i boken används, men det ser heller inte direkt dåligt ut och är faktiskt ganska underhållande.

Efter detta fortsätter klichéerna att hagla genom hela filmen, men liksom inledningsscenen förblir det ganska underhållande. Detta är kanske inte alltid meningen och det är svårt att säga om filmen driver så pass mycket med sig själv att kalkonvärdena är fullt medvetna eller inte. Helt klart är dock att filmen inte tar sig själv på fullt allvar och det är ju skönt att man har lite självdistans när det gäller sådana här saker.

                     

Jag har faktiskt inget direkt att klaga på när det gäller skådespelarna. Ok, det är väl inga virtuoser vi ser framför oss men de funkar alldeles utmärkt och de klarar av att leverera de karikatyrer som det faktiskt handlar om. Nej, då är själva krokodilen betydligt värre… Jag hade önskat att man någon gång kunde göra dessa varelser någorlunda trovärdiga och låtit bli de datoranimerade effekterna! I den här ser det emellanåt så bedrövligt ut att hälften hade varit för mycket redan det! Nu ska jag väl inte sticka under stol med att sådana här saker också är en del av filmens charm och att man får tillfälle att skratta lite emellanåt är kanske inte fel trots allt.

För även om effekterna vad gäller krokodilen emellan åt är bedrövliga, dock inte vissa scener som verkar vara gjorda endast med en skulptur av något slag som flyter på vattnet, så är det också en ganska effektiv film. Det finns överraskningseffekter i filmen som är just det – överraskande och det måste man säga tillhör ovanligheterna. Man brukar kunna se långt i förväg vad som ska hända och från vilket håll saker och ting ska komma in i bild och så vidare men här blir man faktiskt grundlurad vid ett par tillfällen – mycket uppfriskande!

Så till syvende och sist kan man då konstatera att trots sina brister och skavanker är det här en mycket underhållande film, som helt klart bör ses av entusiasterna. Är man obekant med genren har man förmodligen inte mycket att hämta och vill man se något riktigt seriös, även om det här på intet sätt är en komedi i någon form, kanske man inte ska välja just den här.