War Horse - 2011 - Trohet mellan människa och häst!

War Horse

Regi: Steven Spielberg

2011

Drama/Krig

Albert älskar sin häst – Joey. Egentligen är det förstås inte hans häst utan en som hans envisa pappa ropat in på auktion bara för att byns rikaste inte ska få honom. Hur som helst är det Albert som tränar honom, lär honom att plöja och göra allt möjligt annat som alla säger är bortkastad tid. De blir helt enkelt bästa vänner och visar att inget är omöjligt. Detta är i alla fall sanningen tills den dag kriget kommer och Joey säljs till armén. Albert svär Joey evig trohet och lovar att söka upp honom igen oavsett vilka hinder som ställs dem emellan. De går skilda vägar men varthän hästen Joey finns väcker han starka känslor och har förmågan att locka fram det bästa i människorna.

När det gäller mer obskyra rullar brukar man lite slarvigt säga att ”filmen inte är för alla” och liknande. Men faktum är att inte heller en så här stor Hollywoodproduktion tilltalar alla! Den som är fanatiskt inne på europeiska kultfilmer från 70-talet lär till exempel inte vara intresserad av den här. Nu undrar ni varför jag låter den här recensionen ta den här vändningen? Jo, det är nämligen så att jag inte var särskilt förtjust i den men jag kan inte helt enkelt inte med att ge den ett lågt betyg utan att konstatera varför jag gör det. För naturligtvis är det en välgjord film, det finns inte mycket i miljöerna och skådespelarprestationerna som är värt att ändra på och produktionsvärdena är förstås höga.

Det som stör mig och det jag har svårt att ta till mig är att den är så överdrivet sötsliskig. Allting är så fint och tillrättalagt och alla som stöter på hästen är alltför älskvärda. Det betyder inte att krigsmiljöerna på något sätt är fåniga eller orealistiska. Skyttegravsdramatiken känns oerhört äkta och faktiskt lite skrämmande. Men bara lite, för det är även här allt för uppenbart att det handlar om film, att det finns en skapad dramaturgi snarare än ett naturligt flöde av händelser. Där fick jag nog till det, det är i alla fall delvis det jag har problem med. Det känns forcerat hela vägen och det påverkar mig alldeles för mycket för att jag ska kunna njuta av produktionen.

För mig blir det tråkigt när man så pass medveten försöker att trycka på mig känslor som det är meningen att jag ska känna. Men visst finns det scener som jag verkligen gillar. Till exempel finns det en där Joey först fastnat i taggtråd, en mycket tragisk scen där man nästan kan känna hästens smärta. Det visar sig sedan att Joey har fastnat mellan tyska och brittiska skyttegravarna, vilket i sin tur innebär att soldaterna kan lägga sin fiendskap åt sidan för ett ögonblick. Det är en rörande scen som trots allt lockar fram en känsloanstormning.

Överraskningar finns det få i filmen, känslan att allting kommer att lyckas på ett eller annat sätt försvinner aldrig. Det gör att spänningen försvinner och det är fullständigt uppenbart hur det hela kommer att sluta. Jag skulle inte ens betrakta det som en spoiler att avslöja det här, men jag låter trots allt bli.

4/10

Bilder: ©DreamWorks II Distribution Co., LLC.