Recension: Jeff Dunham: Arguing With Myself - 2006

Jeff Dunham: Arguing With Myself

Regi: Manny Rodriguez

2006

Komedi

En standup performance där buktalaren Jeff Dunham skojar om det mest med hjälp av sina klockrena dockor.

Ja, hur beskriver man handlingen av en TV-inspelning av en liveshow med ståuppkomik om inte som ovan? Det finns liksom ingen början och inget slut i den bemärkelsen att man kan tala om story eller händelseförlopp. Dock finns det en röd tråd genom hela numret som gör att det bli en helhet av det hela snarare än enskilda gubbar (dockorna) som drar sina vitsar oberoende av varandra.

                               

Det hela börjar med att Jeff presenterar sig själv och det är faktiskt inte roligt alls, jag drog inte på smilbanden en enda gång under de första, säg, tjugo minuterarna. Han är faktiskt inte alls rolig som sig själv och det var först när första dockan, en tjurig gubbe vid namn Walter som det började komma igång på allvar. Det är lite segt, men snart har tempot kommit i gång och man kommer på sig själv med att sitta med ett sådant där fånigt leende på läpparna som man helst inte vill att någon annan ska se. Jag vet inte om det var de initiala sexskämten som fick i gång det hela, men det är väl i alla fall ett ganska säkert kort i sammanhanget.

Nästa docka i ledet blir Sweet Daddy Dee, enligt Jeff hans egen manager. Här börjar det väl på allvar märkas att Jeff har flera saker i sitt bagage än bara en enda och att han, vid sidan av att driva med alla andra inte heller har några problem att driva med sig själv. Både den här dockan och andra också för den delen är ganska kritiska mot honom och hans leverne. Drogmissbruk, homosexualitet och alkoholism kommer på tal mer än en gång.

Jag vill inte påstå att Jeff Dunham är den skickligaste buktalaren jag någonsin sett, men han lyckas hålla ansiktet ganska neutralt och rör inte så mycket på munnen, men visst syns det vem som frambringar ljuden. Fast frågan är kanske vad som gör en skicklig buktalare. Är det att inte avslöja det minsta lilla om hur rösterna kommer till eller är det att få publiken att rikta sin uppmärksamhet dit man vill som vilken annan illusionist som helst, för att dölja det man inte vill att de ska se? Handen på hjärtat så är det också svårt att avgöra i TV eftersom dockorna ofta tar upp hela bilden och Jeff inte syns alls.

Nåja, det finns fler dockor i framförandet och jag ska villigt erkänna att jag inte hade koll på någon av dem före jag såg denna. Den enda kontakten jag hade haft var genom youtube där jag sett någon rutin med Achmed the Dead Terrorist, som för övrigt blev omåttligt populär! Här har han med sig rednecken Bubba J, som är helt klockren. Med denna dock drivs det ganska friskt med bonnlurkarna och inavel och liknande frekventeras i humorn. Även José Jalapeño on a stick finns med en kort period, mest som krydda till vad som verkar vara, av publiken att döma, den mest populära dockan av alla – Peanut!

Peanut är inte en buktalardocka i vanlig bemärkelse utan ser nästan ut som vilket gosedjur som helst. Han är dock kvick i truten och får väl sägas stå för höjdpunkterna i den här rutinen. Allting vävs förstås samman framåt slutet och det skapas någon form av crescendo av det hela. Det småfåniga leendet jag talade om tidigare är sedan länge borta och har istället förvandlats till ljudliga skrattsalvor och det är ju inget dåligt betyg!

Recension: Johnny English - 2003

Johnny English

Regi: Peter Howitt

2003

Komedi

Johnny English (Rowan Atkinson) blir plötsligt befordrad till en superspion efter att agent one blivit mördad och alla de andra agenterna dödade i en explosion under hans begravning. Under utställningen av kronjuvelerna som sponsras av den rike entreprenören Pascal Savage (John Malkovich), blir de stulna och nu blir det Johnnys tur att tillsammans med sin kollega Bough (Ben Miller) hitta sanningen utan att riskera vare sig nationens heder eller sin Aston Martin! Högst upp på listan över misstänkta står Pascal Savage, vilket Johnnys boss Pegasus (Tim Pigott-Smith) inte är så övertygad om. Vi har också den mystiska Lorna (Natalie Imbruglia) som dyker upp på de mest otänkbara ställen, kan hon vara nyckeln för Johnny att använda för att hitta den rätta tjuven?

Linda Snöberg

Jag ska villigt erkänna att jag inte hade några höga förväntningar på den här filmen. Dessutom är jag som regel inte så förtjust i Rowan Atkinson och tycker att allt han gör numera faller tillbaka på fjantiga Mr Bean. Döm av min förvåning när jag faktiskt började skratta ganska högljutt redan tidigt i filmen.

Parodier har jag förstås alltid tyckt om och här lyckas man driva med agentgenren i allra högsta grad. Framförallt blev jag riktigt överraskad av den kapacitet som Rowan Atkinson faktiskt har som skådespelare, varför har han inte visat oss den sidan tidigare? Kanske är jag onödigt hård nu och självklart gör han sin mest kända roll som Mr Bean bra, det är bara att det kan bli för mycket ibland och eftersom det inte riktigt är min humor kanske man blir lite anti..

Det finns ju fler stora namn i rollistan, John Malkovich inte minst. Hur står sig han i den här produktionen då? Tja, jag har sett honom göra bättre prestationer, men han gör det som krävs av honom och det räcker väl egentligen. Hans löjliga franska accent kanske förstör mer än den gör nytta, men jag antar att regissören ville ha det så. Storyn som jag ovan naggat lite i kanten på känns ny och fräsch, även om man gång på gång slås av likheterna med rosa pantern filmerna och vilken likhet karaktären Johnny English egentligen har med Jacques Clouseau, ifrån nyss nämnda filmer. Nästan exakt samma typ av dumma dumheter även om Johnny tycks kunna något mer och inte förlita sig fullt så mycket på turen.

En film som står sig i konkurrensen och som t.o.m. får en motsträvig åskådare som jag att brista ut i asgarv!

Tommy Söderberg

Recension: Ghosts of Mars - 2001

Ghosts of Mars

Regi: John Carpenter

2001

Horror/Sci-Fi

Skriven av: Linda Snöberg

Melanie Ballard (Natasha Henstridge) är en viljestark polisofficer och hennes team har fått i uppdrag att förflytta den farliga fången Desolation Williams (Ice Cube) från ett fängelse till ett annat på planeten Mars. De upptäcker att han är det minsta av deras problem. Året är 2025. Människor har koloniserat den röda planeten och bedriver sedan några år gruvdrift. Gruvdriften har fått en massa dödliga urgamla andar att vakna till liv och börja ta över människornas kroppar. De kommer inte att sluta förrän de har utrotat alla inkräktare på deras planet.

John Carpenter är kanske inte som han har varit tidigare, men jag tycker att filmen har något som tilltalar mig iallafall. Filmen börjar med en tillbakablick, det är tillbakablickar i tillbakablickarna. När man sen börjar njuta av filmen igen så kommer ytterligare en tillbakablick. Det är som att cykla när kedjan håller på att hoppa av hela tiden. Kanske en aning för många tillbakablickar.

Ice Cube var inte det bästa valet som ”Desolation Williams”, han var ju ingen klippa precis. Bara för att man får ett vapen och någon macho dialog, så tror man att man är Rambo. Blir ju inte heller alltid så bra när rappare ska försöka på att vara skådisar, borde hålla på med sådant de är bra på istället.

Många tycker att om man ser början på en film som i själva verket är slutet, då måste det vara något dåligt, men så behöver det inte vara, utan det kan vara bra också. Pam Grier som var kommendören försvann lite väl fort i filmen tyckte jag, de kunde ha gett henne ett bättre farväl. Clea DuVall såg inte ut som en polis utan mer som en civilperson, där hade man misslyckats totalt. Joanna Cassidy hade rollen som den som skulle berätta vad som hade hänt, men inget mera. Därefter var hon inget att ha. Lite för tvära kast kanske.

Men tro mig inte fel, för jag tycker att detta är en klart sevärd film.