Recension: Disneyklassikern - RÖJAR-RALF - 2012


Röjar-Ralf
Regi: Rich Moore
2012
Animerad

Ralf är skurken i ett Donkey Kong liknande arkadspel. Det är hans uppgift att förstöra huset som hyresgästerna bor i så att Fixar-Felix Jr. kan komma och laga allt som han fördärvat. Men han är trött på att vara den elaka som blir kastad från hustaket i slutet av varje spel, varför måste han vara den onde? Han går med i något som motsvarar Anonyma Alkoholister fast för elaka karaktärer i olika arkadspela. Han är inte ensam om att vara utstött men det går om man bara tar det ett spel i taget. Men droppen kommer. När spelet firar trettioårsjubileum är han inte ens inbjuden… Han blir riktigt förbannad och lämnar spelet för att visa att han också kan vinna en medalj, precis som Fixar-Felix Jr. gör vid varje spelomgång. Han beger sig in i andra spel för att visa vem han egentligen är…




Finns det något roligare än att se vad man har för sig bakom kulisserna i en helt annan värld? Man måste tänka sig att allt som sker i arkadmaskinerna när myntet stoppas in är verklighet. Åtminstone för de karaktärer som befinner sig inne i koden så att säga. Det har gjorts för, i Tron inte minst. Men även andra filmer ha använt sig av alternativa miljöer för att visa ett äventyr. Tänk 24-timmarsjakten till exempel, där man susar omkring inuti en människas blodomlopp eller Älskling, jag krympte barnen för all del. Här har man tagit det hela ett steg längre. Ralf befinner sig från början i en 8-bitars spel, som för många av oss är lika med en stor portion nostalgi. Han tar sig därifrån, inte olikt Tron. Skillnaden är dock att det här aldrig handlar om människor utan enbart om karaktärer i arkadspelen, även om dessa emellanåt kan riktigt mänskliga drag om egenskaper.

Eller förresten, det finns ju människor i filmen också (animerade sådana), men dessa är begränsade till arkadhallen. En kul detalj är att spelens karaktärer kan se ut från sina spel och ut i hallen. Något som blir extra påtagligt när någon sätter en ”ur funktion” lapp på spelets monitor.




Jag har sagt det förr men jag säger det igen. Animerade filmer ser helt enkelt bäst ut på blu-ray, den här är inget undantag. Alla andra filmer kan få effekten av att se för bra ut, i synnerhet på en bra TV, men detta är aldrig fallet när det gäller animerad film. Det finns ingen möjlighet att det kan se ut som att det är inspelat i en studio som effekten kan bli av spelfilm. Det finns helt enkelt ingen undanflykt för att hålla tillbaka teknikens framfart när det blir så här bra! Jag var själv länge motståndare och bakåtsträvare när det gällde den nya tekniken men sent ska syndaren vakna som det heter!

Jaja, själva historien då? Det är som vanligt en ganska moraliserande sak som egentligen handlar om att hitta sig själv och att trivas med den man är, att acceptera sina egenheter helt enkelt. Således finns det sekvenser som kan få den mest hårdhudade machomannen att fukta sina ögonvrår av medlidande. Men mestadels handlar det om orgier i animation som är helt fantastiska att skåda. Den som är ute efter klassisk Disney a la, Snövit, Pinocchio eller Bambi kan se åt ett annat håll. Det här är modernare och i en helt annan klass. Jag älskar klassisk Disneyanimation men den datoranimerade stilen passar onekligen den här filmen mycket bättre. Vidare är det inte en vidare musikalisk film och det tackar vi för. Jag har väl inget emot dem heller men det har varit lite för mycket av den varan ibland. Det här är en ren och skär komedi, med lite romantik i bakgrunden. I precis lagom proportioner för att skapa en riktigt underhållande tecknad, eller animerad, film!

8/10






Bilder: © Disney

31:e maj i filmhistorien (2)

Ni undrar kanske varför jag missar en massa saker i de här inläggen? Det beror helt enkelt på att min databas när det gäller händelser knutna till specifika dagar är under uppbyggnad. Tips om händelser mottages därför mer än gärna!

Clint Eastwood fyller 82 år i dag! Grattis!


31:e maj i filmhistorien


Idag skulle Nils Poppe ha blivit 105 år!

James Bond i SKYFALL - 2012


Skyfall
Regi: Sam Mendes
2012
Action

MI6 blir av med en lista där alla agenter som infiltrerat terroristorganisationer finns angivna. Som ytterst ansvarig hålls M som dock är ytterst angelägen om att ställa saker och till rätta. Hon uppmanas att frivilligt gå i pension men vägrar, att lämna MI6 i värre skick är när hon tillträdde är hon alldeles för stolt för. Men vem är det egentligen som ligger bakom alltsammans? Vem är det som verkar ha ett personligt horn i sidan till M? Slutligen är det upp till James Bond – 007, att reda upp problemet och ställa de skyldiga till svars.

Skakad inte rörd
Jag har inte varit så förtjust i de senaste Bond-filmerna och jag har eller inte varit särskilt förtjust i Daniel Craig som James Bond. Det finns inte den karisma, som hans föregångare hade, i honom. Filmerna i sig har väldigt lite med de filmer jag såg i min ungdom och älskade att göra. Humorn var påtaglig förr, Bond fällde allehanda dråpliga kommentarer som egentligen inte passade in i någon realistisk situation. Men Bond var inte realistisk och det skulle vara på det där sättet. Det fanns i grund och botten ett möjligt scenario i filmerna med det överdrevs och behandlade världsherravälde och megalomani från skurkarnas sida. Kanske led förresten Bond själv också av storhetsvansinne? Han hade i alla fall inget till övers för sin egen organisation och gjorde i princip som han ville trots att han hade order att göra annorlunda. Slutligen kammade han trots allt hem spelet och vilken chef eller myndighet kan fördöma hans handlande då? Han verkade ändå inte bry sig. Kort sagt, han visste att han var den bästa och lät också andra veta att han visste det!

Judi Dench som M

Men, de senaste filmerna har inte haft något av det isig. De har varit komptenta actionfilmer men inget mer. Frågan var då om man skulle återgå till den gamla känslan i den här såsom ryktet sa. Det var faktiskt väldigt spännande att ta del av vad man hade kokat ihop den här gången.

Skönheten Bérénice Marlohe
Egentligen skulle man kunna säga att det här är två olika filmer. Det är först och främst en modern actionfilm som blinkar lite smått åt de gamla Bondfilmerna. Man nämner exploderande pennor (Golden Eye) och har en bil med katapultstol (Goldfinger). Det finns säkert mer men det var vad jag uppfattade som oerhört tydligt och som i princip inte gick att missa. Till viss del är också den ironiska och cyniska humorn tillbaka. Den är ytterst välkommen, det är bara synd att Desmond Llewelyn inte kan medverka som Q längre. Hans relation med Bond var ytterst underhållande! I den här filmen har man dock tagit steget fullt ut och gör en poäng av att han en mycket ung Q. Man menar att det är dataåldern och vem är bäst på att få en dator att bete sig precis som man vill? Inte är det gamla gubbar i alla fall. Åtminstone har jag aldrig hört talas om hackers i pensionsåldern än.

Javier Bardem

Lyckas man då återgå till den gamla känslan? Man gör väl inte det… Men jag tror å andra sidan inte det är riktigt meningen heller. Det är snarare ryktena som har förstärkt förhoppningarna, åtminstone hos undertecknad. Däremot har man uppenbarligen haft som ambition att blinka ganska rejält mot de gamla filmerna. Det finns på något sätt närvarande hela tiden och på något konstigt sätt lyckas man till slut styra filmen åt det hållet att man onekligen öppnar för en fortsättning i gammal god stil. Det ska bli oerhört intressant att se vad man gör av den idén.

Än så länge är man inte framme (eller tillbaka) vid vad jag förväntar mig av en riktig Bondfilm men man är ett steg i rätt riktning och bara det betyder en hel del! Kanske jag rent av kan lära mig tycka om Daniel Craig i rollen i sinom tid?


7/10




Recension: AnnaLynne McCord i EXCISION - 2012



Excision
Regi: Richard Bates Jr.
2012
Horror/Komedi

Pauline är sjutton år och går i gymnasiet. Att säga att hon är som tonåringar är mest vore att säga en lögn så det avstår vi ifrån. Istället fascineras hon av döden, blod och sex. Hennes våta drömmar ser, ska vi säga –annorlunda – ut mot genomsnittstonåringen. Hon är trött på tillvaron och vill att allting ska vara såsom det ser ut att vara, inget hycklande och hymlande. Hon älskar sin syster som lider av en obotlig sjukdom och behöver en lungtransplantation. Hon hatar sina föräldrars kristna värderingar och har sina egna samtal med Gud där hon berättar att hon tänker bli av med oskulden före äktenskapet och att det dessutom kommer att ske snart. Skulle hon bli gravid kommer hon att göra abort även om hon vet att Gud inte tycker om det. Kort sagt, hon är mycket speciell…

Till en början var jag väldigt kluven inför denna, eller under denna kanske man ska säga. Det känns som att man befinner sig inuti någon sorts delirium och det beror inte på den skruvade handlingen snarare på den stil i vilken filmen är filmad. Det känns lite som man är en åskådare i själva filmen snarare än en som ser filmen utifrån om ni förstår vad jag menar. Och det slog mig faktiskt precis just nu att Pauline tittar rakt in i kameran när hon talar med Gud, betyder det att vi – publiken, är Gud? Försöker Pauline förklara för oss hur hon känner?

AnnaLynne McCord
Jag är djupt imponerad av den förvandling AnnaLynne McCord, som jag skulle säga är en riktigt vacker ung kvinna genomgått för att bli den motbjudande, herpesfulla Pauline. Det är nästan ofattbart att en så pass vacker kvinna kan gestalta något så vidrigt. Mer komplimang kan jag nog inte ge en skådespelare/skådespelerska tror jag. Jag tycker hon gör ett fantastiskt jobb helt enkelt. Men jag är nog faktiskt ännu mer imponerad av Traci Lords som spelar rollen som hennes mamma. Jag vet inte om jag har sett särskilt många filmer med henne men här inser jag att hon helt klart är en skådis att räkna med. Även John Waters och Malcolm McDowell medverkar i mindre roller och gör vad de behöver men det är inte mycket mer än så. Varken bra eller dåligt från deras sida skulle jag vilja säga.

För min egen del hade jag önskat att det var en film med mindre komedi i sig. Det kan vara förlösande att vara så cynisk att det blir en komisk poäng av det men jag hade hellre sett att det var en genomotäck film som inte gömde sig bakom komiken. Det är förstås ingen film som man skrattar direkt åt, åtminstone gjorde inte jag det, men det finns ändå något som tar udden ur skräcken som skulle ha kunnat finnas där. Lite synd, men man får vara nöjd med det lilla.

Hmm, undrar hur blodet smakar?

Drömsekvens


Den som suktar efter våldsamma och blodiga sekvenser får sitt lystmäte tillfredställs här. Paulines drömmar kantas av både våld och blod men framförallt av sex. Att kalla hennes böjelser för nekrofili vore sannerligen ingen större överdrift. Ska vi tala stil så är just dessa scener väldigt estetiskt tilltalade och kanske det som håller upp filmen rent visuellt. Det blir en kontrast mellan Paulines uppenbarelse i filmens vanliga universum och den bild hon har av sig själv i sina drömmar.

Mmm, tampongen full, det är kanske
dags att bli av med oskulden?

Drömsekvens


På omslaget har man samlat en hel del lovord. Det är väl brukligt när det finns mycket gott att säga om en film och det verkar onekligen som att många tycker om den. Jag själv är väl lite mer restriktiv. Det är absolut ingen dålig film på något sätt och den har styrkan av att leva kvar efter att den har tagit slut. Det finns saker och ting att fundera på och klura ut betydelsen av, men jag hade velat ha en lite mer rättfram skräckfilm som åtminstone försökte skrämmas lite mer än den här och det måste jag spegla i betyget.

6/10

Traci Lords

Drömsekvens

Traci Lords



Recension: Lucio Fulcis THE SMUGGLER aka CONTRABAND - 1980



The Smuggler
Aka: Contraband
Regi: Lucio Fulci
1980
Thriller/Drama

Luca är en familjefar som sköter smuggling åt en större gangster än honom själv. Polisen är den på spåren och de måste fly för att inte bli tagna och satta i fängelse. Vem är det egentligen som har tjallat? För Luca är övertygad om att det måste vara något som har pratat bredvid mun, annars hade aldrig polisen kunnat känna till deras exakta position. Där sen dessutom hans bror mördas förstår han att något är i görningen. Det verkar som att det är en ny gangster som vill slå sig in på marknaden. Det finns inga hämningar och våldet mot konkurrenterna är skoningslöst. Därför blir Lucas hämnd lika skoningslös…

Är man ett fan av kultfilm måste man mer eller mindre tycka om Lucio Fulcis filmer. Det viktigaste är att tycka om hans skräckfilmer och de är också de överlägset mest kända. Men även atypiska filmer som den här bör ingå i det man kallar för favoriter. Det där är förstås skitsnack och det går inte att säga att man måste gilla den eller den filmen bara för att man har en viss preferens när det kommer till kategorier av filmer. För min personliga del kan jag säga att jag mestadels tyckte den här filmen var rent skräp, då finns det bättre filmer av The Godfather of Gore att välja – även utanför skräckgenren!

Det är förstås svårt att säga att skådespelarna spelar över väldeliga när det hela är dubbat men rösterna är i alla fall inte särskilt trovärdiga. Klippningen är emellanåt rent löjeväckande och det är onekligen en svårt daterad film! Man får säga att den är rejält våldsam och det ska Fulci förstås ha en eloge för. Det är en gangsterfilmer men med Gore som ibland påminner mer och en skräckfilm är de flesta skräckfilmer. Det hela ser mycket bra ut med tanke på omständigheterna. Dock vågar jag påstå att effekterna allt som oftast ser så fejkade ut att det är svårt att ta dem på allvar.




Nu ska jag erkänna att gangster- och maffiafilmer inte är min kopp kaffe någon gång, helt oavsett hur de ser ut eller vem som har regisserat. Det är helt enkelt inget som generellt tilltalar mig. Kanske gör det mig olämplig att bedöma den här filmen säger Ni? Nja, det vet jag inte om jag håller med om. Jag gillar onekligen kultfilmer som är riktigt skräpiga och ostiga och skulle man lyckas hitta en film inom en genre som man generell inte gillar och gilla den är det ju dubbel vinst så att säga.



Men tyvärr, detta var inget för mig och jag får nog säga att det är det sämsta filmen jag hittills har skådat av Fulci. Den är slarvig och historien är alltför enkel för att det ska bli intressant. För mig känns det egentligen mer eller mindre som en enda lång förevändning för att visa några specialeffekter framåt slutet. Det finns mer, men av förklarliga skäl återfinns det mesta framåt slutet. Strukturen så till vida är det inget fel på!

Det jag kommer att minnas från filmen är ett skott i ansiktet, en blåslampa i ansiktet och en av de råaste våldtäktsscener jag har sett.

4/10



Recension: Djurskräckisen - GRIZZLY - 1976



Grizzly
Regi: William Girdler
1976
Horror

Bland alla campare i nationalparken finns två kvinnor som har försvunnit. När man ger sig ut att leta efter dem visar det sig att de fallit offer för ett vilt djur – en björn. Men inte vilken björn som helst visar det sig. Det här är frågan om en gigantisk björn med smak för människokött. Den är synnerligen intelligent och lurar ute i skogarna på mer föda. Nu ger man sig ut för att spåra den och i bästa fall oskadliggör den, något som visar sig lättare sagt än gjort. I synnerhet eftersom parkföreståndaren inte upplever det hela som ett problem och har sina egna vägar att ta itu med uppgiften.

Filmen har anklagats för att vara ett plagiat av Hajen och visst finns det likheter. Det är båda filmer som handlar om djur som ger sig på människor, djur som uppges vara av närmast övernaturlig storlek och parkföreståndare/borgmästare som förringar problemet storlek. I Hajen tänkte man på turismen och den inkomst den lilla fiskarbyn Amity behövde så väl, här vet jag inte riktigt vad som är motivationen men problemet förringas i alla fall väldeliga! Förresten så påstås det på filmens omslag att det handlar om sex meter vrålande ilska, i filmen nämner man istället femton fot vilket inte riktigt går ihop. Dock kan man på ett amerikanskt omslag läsa eighteen feet of towering fury så jag antar att man bara översatt rakt av. Och visst låter sex meter mer skräckinjagande än fyra och en halv…

Men jag ser inte det som ett plagiat egentligen. Det finns som sagt likheter men det finns ganska gott om olikheter också. Framförallt handlar det ju om olika djur och att den har filmen utspelar sig på land inne i en skog. Men det finns även andra delar av strukturer som inte riktigt känns igen. Det finns andra filmer som plagierar betydligt mer i så fall!



Jag gillar filmen! Den är gjord i en tid när inte alltid behövde överdrivas så förbannat och den är inte komisk på något sätt. Det kan väl hända att det är ett par scener man kan tycka vara ofrivilligt komiska men på det hela taget ser jag det som ett allvaligt försök att skrämmas. Skådespelarinsatserna är bra mycket bättre än vad man är van vid från senare år när det gäller djurskräckfilmer som bara försöker vara roliga. Det medverkar så att säga ”riktiga” skådisar, kända ansikten, inte bara nybörjare som försöker.
Björnen i sig är kanske inte så jätteskräckinjagande men det är i alla fall en riktig björn och inget som är gjort i en dator. Det fanns en mekanisk björn också men enligt vad jag förstår av extramaterialet på denna utgåva förstördes den av regnet och kunde inte användas. Några scener torde dock vara fejkade.

För att vara 1976 är det en ovanligt blodig film. Det är riktigt klart och fint och lemmar flyger stundom genom luften. Man kan ha åsikter om eventuella ofrivilliga komiska effekter när det gäller detta men jag tycket det ser bra ut jag! Skulle hälften av alla djurskräckfilmer hålla sig på den här nivån när det gäller seriös skräck skulle jag bli lycklig. Negligera inte denna!

7/10